Krönika: Vi tar fajten
Lättnaden och glädjeruset efter den första bortasegern på ett år var obeskrivliga. Men det mest positiva var inte i första hand resultatet - utan spelet.
I våras spelade HBK ett resolut och bestämt försvarsspel över hela planen, och kunde med råge gratulera sig själva till seriens bästa defensiv. Ett faktum som till exempel demonstreras av det faktum att det tog sju matcher innan man släppte in sitt första spelmål. Och då var Luton Shelton tvungen att få med sig bollen med handen för att lyckas med det.
Man utklassade regerande mästarna Djurgården med 0-0 på Örjans Vall, i en match som, givet att HBK hade besuttit större kyla och effektivitet på matchens sista fjärdedel, lika gärna kunde ha slutat 3-0. Borta mot Hammarby var det samma sak - de grönvita tronpretendenterna var glada över att ha fått med sig en poäng efter en suverän HBK-insats.
Premiären mot Häcken var dålig, men det berodde inte till liten del på den usla åkern på Ullevi som fick duga som plan. Dessutom borde väl ändå Delani ha fått den där nicken på och i mål? I två andra matcher spelade HBK dåligt; mot Elfsborg hemma, i en match där de lika dåliga motståndarna ändå fick med sig 1-0 hem till Borås, och borta mot MFF, där HBK krigade fantasilöst och hade fått med sig en rättvis poäng om det inte vore för en sedvanligt tveksam domarinsats som gav en felaktigt dömd straff i slutsekunderna.
Same ol'
Jag har skrivit om allt det här förut, jag vet. Jag tror att jag har skrivit om det i varenda HBK-text jag har producerat de senaste två månaderna. Men häng med ändå, jag har en ny punchline den här gången. Okej. Under VM-uppehållet värvades gamle guldbacken Micke "Gus" Rosén hem, och Janne lyckades till slut landa gamle skyttekungen Magnus Arvidsson, en av Professorns favoritspelare sedan flera år. Och det gick bra i träningsmatcherna, man krossade Elfsborg med 4-0 och lekte med Brage (9-2). Dessutom slog HBK konkurrenterna Gais med 2-1. Det såg ljusare ut. Försvarsspelet hade vi ju, nu hade vi också hittat ett fungerande anfallsspel.
Men ska inte ropa hej förrän man är över ån. Det slutar med att man hamnar i plurret och får simma tillbaks till Laxön, där man får sitta och huttra tills man kommer på nåt bättre.
Omstarten av serien slutade med en katastrofal 1-4-förnedring mot de gamla favoritmotståndarna IFK Göteborg. Tomas Zvirgzdauskas var, som brukligt när vi möter IFK, avstängd, denna gång efter en skärmytsling med en oförsiktig dalmas - en incident som än i denna dag ingen annan än de båda inblandade kan redogöra för. Ändå blev Zvirre avstängd i fem matcher.
Under den här tiden gick det allt sämre; vi torskade än mot Gnaget, än mot Elfsborg och som kronan på verket släppte man till tre skitmål mot bottenkollegan Öster - egentligen en given trepoängare vilken dag som helst. Man köpte in Hasse Mattisson som ersättare för Turbo, som blev skadad (liksom cirka en fjärdedel av hela truppen), man värvade hem supertalangen Ajsel Kujovic från Feyenoord, men inget hjälpte.
Förrän i måndags.
Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!
Ajsel hade en huvudroll, definitivt, men matchen hade inte vunnits om det inte vore för ett dussin makalösa birollshavare. Jag hörde kommentarer om att HBK hade tur som vann, att Öis var närmare segern etc. Vilket skitprat. Äntligen spelade HBK nämligen det spel jag har längtat efter hela säsongen, det som förenar vårens resoluta försvarsspel med sommarens djärva offensiv. Det spel som Janne Andersson har förespråkat sedan han tog över som chefstränare efter Jonas Thern den tidiga vintern 2003. Man jobbade hårt, man höll positioner, man tog löpningar när man skulle, man litade på sina lagkamrater och de besvarade tilliten. Man vågade, och man vann.
När man spelar så, när man ger allt och jobbar för varandra - då kommer flytet, precis det flyt HBK absolut inte har haft hittills i år. Då får man frisparkarna med sig, då kan man hämta sig efter att ha släppt in mål på en klantig markeringsmiss. Signifikativt var ju till exempel hur Gus spelade upp sig rejält efter den skakiga inledningen - hans offensiva kvaliteter lyfte hela backlinjen och gav fler alternativ, vilket i förlängningen ökade tryggheten. Den där tryggheten var frapperande i HBK på Gamla Ullevi, den syntes redan när man tog över föreställningen strax före paus. Då såg man att HBK skulle inte förlora den här kvällen. Just så sa jag också i telefon till en HÄB-kollega i paus - vi vänder det här, vi tar det här. Det syntes ju redan att spelarna visste det.
Även om nu inte den underbare Ajsel hade fått in 2-1-målet med någon minut kvar (rykten på O´Learys på Götgatan talade om det Mark Hughes-aktiga målet faktiskt gjordes medelst en i sammanhanget ganska oortodox kroppsdel) hade man ändå fått med sig något viktigt från matchen - det återfunna spelet. Det förlorade spelet som äntligen hittat hem. Se där något att bygga en angenäm höst på.
***
I denna tid av videobevis (och ren hörsägen) som renderar avstängningar - vad säger tävlingsutskottet om Boyd Mwilas högst medvetna handsmål i andra halvlek? Beteendet är skamligt, och Mwila hade knappast kunnat protestera om Martin Ingvarsson hade dragit upp det röda kortet, i stället för bara det gula. Öis kvicke anfallare missar ändå nästa match, då han i och med varningen nådde trekortsgränsen. Därmed får han inte spela i derbyt mot storebror Glufs-Glufs.
***
För er som har missat:
Sporting - Inter 1 - 0
