Inför träningsrapport: Nya tag mot DIF
Himmelriket rapporterar om nya skador, en Jari som lättar upp stämningen och en Åkeby som verkar envis.
Jag lever inte med MFF: s spelartrupp. Vi äter inte frukost ihop varje morgon. Vi peppar inte varandra i en stor gemensam klunga under Malmöstadions södra läktare till bakgrundsljudet av en frustande förväntansfull publik. Vi skojar inte med varandra. Vi hälsar knappt på varandra. Jag har aldrig sett någon av spelarna sitta kvar med huvudet gömt i sin handduk i bedrövelsen över en förlust. Jag är ingen tränare, jag har ingen tränarutbildning. Jag ser mitt Malmö spela match en gång varje helg, samt träna ett par gånger i veckan. Jag tror mig visserligen ha en ganska bra uppfattning om hur laget spelar, vilka spelare som har vilka kvalitéer, vilka spelare som kompletterar varandra, vilka som är att föredra mot ett visst motstånd. Jag tror mig också kunna se svårigheten i att vara tränare. Svårigheten i att hitta en balans i truppen, att ha tålamod med sina spelare, att ta ut och ge en startelva tid att bygga upp en slags stabilitet, och på samma gång försöka bibehålla konkurrenssituationen i truppen som gör att alla presterar sitt yttersta, som förebygger att vissa deppar ner sig och presterar sämre.
Jag vill få detta sagt efter min ganska skarpa kritik av Sörens laguttagning senast.
På träning idag är det ett sammanbitet gäng som beträder träningsplanen. Det finns en lite spänd och ansträngd känsla i luften. När Jari spelar arg, sträcker armarna i luften och skriker, ”Berra!" efter att Pode slagit en alltför brant och hård boll ut mot vänsterkanten, har man nära till skrattet bara för att få ut lite av den där anspänningen. Och det ska väl till just en person som Jari för att lätta lite på stämningen efter en så tung derbyförlust med så mycket kritik från media som den i Tisdags.
Sin vana trogen på sista träning inför match får vi se en elva bestående av de spelarna som är närmast att starta imorgon. De positionerar ut sig över planen och drar igång ett spel utan motståndare.
Laget ser ut så här:
Sandqvist
Vinzents Persson Gabriel Järdler
Pode Andersson Litmanen Safari
Junior Johansson
Sören efterfrågar tempo och koncentration i passningarna. Det ska gå fort, gärna på ett tillslag. För det mesta konstrueras anfallen genom att en försvarare hittar fram med en pressad svepande passning till anfallet som släpper tillbaka till mittfältet som i sin tur skickar en brant hård boll ner mot hörnflaggan där yttermittfältaren eller ytterbacken kommer i hög fart och slår inlägg. Det slarvas en del, Junior och Jonatan har inte siktat in sig, skjuter ofta högt över. Samarbetet på mitten lämnar också en del övrigt att önska. Sören låter frustrerad när han utbrister, ”åh, slarva inte igen pojkar,” och riktar vassa blickar mot Pode.
Efter en stund får vi se vilka som utmanar om platserna. Övriga spelare har genomfört en passningsövning under Alf en bit bort. Sören kallar fyra spelare till sig, och laget ser nu ut så här:
Sandqvist
Vinzents Persson Gabriel Järdler
Harbuzi Nilsson Litmanen Halfredsson
Junior Ofere
Jag tolkar det som att namnen i fetstil är gjutna eftersom de är med i övningen fullt ut.
Överhuvudtaget känns elvan ganska klar. Det blir samma spelare som mot HIF med en viss reservation för yttrarna, kanske att Emil kniper en plats framför näsan på Pode. Men backlinjen ser alltså ut att vara spikad, Olof och Gabriel ska med andra ord ta sig an de två toklöpande vinthundarna Mattias Jonson och Jones Kusi-Asare. Det kan bli spännande.
Sven Liljegren har emellertid precis pratat med Borg som fällt den kryptiska kommentaren att, idag kan ni i alla fall aldrig gissa vilken ”elva” det blir.
Mot slutet av träningen spelar man tio mot tio. Det är högt tempo och smälls på ganska friskt, friskare än vad jag hade hoppats på dagen innan match. Yksel går av i förtid. Det verkar som om hans fotskada har gått upp. Ofere blir också liggandes och får hjälpas av plan. Fedel ersätter som spjutspetts med målvaktshandskarna på. Emil gör matchens enda mål då han tar sig förbi Olof efter att denne missat en brytning, och flippar den över målvakten.
Efter träningen är det många som vill prata med Åkeby. Jag står en bit bort men hör att han nämner att Luton hade oerhört flyt, framför allt vid 2-1-målet, men att fotbollen är sådan ibland. Jag hör också att han säger något om att alla spelare kan ha dåliga dagar och i nästa match kan de göra en toppenmatch.
Jag har spelat mycket fotboll. Jag har haft många tränare. Vad jag uppfattar som allra svårast när det gäller tränaryrket är att ge uttryck för en övertygelse, men att samtidigt vara öppen för egna misstag. Att tro på sin sak så starkt att denna tro förs över till spelarna och skapar trygghet, men att samtidigt inse när man tar ett felaktigt beslut och ha förmågan att dra lärdom av detta misstag. Det gäller att kunna släppa prestigen, gå tvärt emot hur man först tänkte, och framför allt att göra detta utan att den stabilitet man byggt upp raseras.
Det kan vara så att jag missar något, det är till och med mycket möjligt att det finns saker som jag inte ser, att jag förenklar och utelämnar viktiga detaljer när jag säger att Jocke Nilsson borde ha fått starta mot HIF, att Daniel A och Gabriel borde ha fått fortsätta svetsa ihop sig som mittbackar, att Olof inte riktigt räcker till just nu. Men det var så jag kände inför matchen och efter matchen.
Och det är så jag känner inför den här matchen.
Låt oss hoppas att jag har fel den här gången.
