10 years in the Merde
Jesper Florén, ExilGnagarna

10 years in the Merde

ExilGnagarnas medlem #1 Jesper Florén förklarar hur han upplevt sina 10 år sedan han lämnade Stockholm för att följa AIK från ett liv i exil.

Del I – Bort från Råsunda och mitt AIK

Samma dag som AIK spelade seriefinal på Borås Arena firade (?) jag mina första 10 år bland buttra servitörer, ohjälpsamma statstjänstemän och dryga fotbollssupportrar. Även om kärleken till Gnaget var enormt stor redan när jag satte mig på planet till Paris hade jag aldrig kunnat tro att de svart-gula skulle fortsätta hålla ett så fast grepp om mig under min utlandsvistelse och än mindre att jag boendes i Frankrike 10 år senare minutiöst skulle följa allt som rörde favoritklubben. Så fel man kan ha...

Den 9 september 1996 styrde jag alltså kosan mot Paris från ett Kungsholmen där jag avnjutit de senaste fyra åren av mitt AIK-liv. Den dagen tog jag inte någon tidning på planet för AIK hade dagen innan överraskande förlorat mot nedflyttningshotade Trelleborg med 2-3 på Råsunda. Vi hade mellan den 7.e och 17e. omgången klättrat från den sista platsen i tabellen till den 4.e efter bl.a. en klassisk 6-0 seger mot Blåvitt. som jag missade på grund av min bror Johan, samt en för mig mycket minnesvärd match mot Oddevold en knapp vecka tidigare. Kommer du i håg den, Johan?

Min första kontakt med den franska administrationen skulle, som så många andra, bli en smula frustrerande. Kallad till Paris 5 veckor innan utbildningen skulle börja för att genomgå ”förberedande kurser” kom jag till skolan och blev ivägskickad två timmar senare då det visade sig att min nivå var tillräckligt hög för att gå in direkt utan dessa extrakurser. Nu fick jag som fattig student betala en dryg månads extra hyra och missade resten av höstsäsongen av Allsvenskan. Utan lägenhet, telefon, internet eller mobiltelefon fick jag i stället jaga rätt på pressbutiker där jag kunde hitta svenska tidningar och sådana växte inte på träd. Ett köp av Le Parisien, Le Monde eller dylikt var helt lönlöst då min franska höll gymnasienivå och i dessa stod det inte mycket om AIK. Efter ytterligare en vecka hittade jag till svenska kyrkan där de precis fått in en helt ny trave dagstidningar – härligt!. Jag letade fram sportdelen och besvikelsen var enorm när rubriken om den där 2-3 förlusten mot Trelleborg uppenbarade sig framför mina ögon. ”Kul” (?!?) tänkte jag och undrade hur jag någonsin skulle kunna leva kvar här under mina tre planerade studieår.

Jag hade tur som hittade en förnämlig liten studio på knappt 18 kvadrat som underligt nog innefattade allt från dusch, toa, ugn, spis och tvättmaskin, till tv, telefon och en magnifik utsikt mot Eiffeltornet. Dessutom låg den inom räckhåll för den helt fantastiska fotbollsarenan Parc des Princes. Det fick bli ett substitut till AIK under de första åren och även om ett litet band började knytas till klubben så skulle det varken bli långvarigt eller särskilt känslofyllt. Stämningen var fantastisk på arenan och den tekniska kvalitén som erbjöds på ”Parken” översteg naturligtvis med råge det jag sett på Råsunda. Supporterskap är dock för mig mycket mer än tvåfotsdribblingar, tunnlar och hårt skruvade frisparkar. Passion, kärlek, rivalitet betyder så oändligt mycket mer. Den relation jag byggt upp med AIK under så många år gick naturligtvis inte att byta bort. En ExilGnagarvän som är ”smygsupporter” till ett annat fransklag sa att när ”Girondins” förlorar är jag upprörd tills jag passerat vändkorset, när AIK förlorar är jag deppig i minst en vecka. Ungefär så kände även jag för PSG men för mig räckte det med att ställa mig upp och gå bort från stolen där jag satt för att allt skulle vara frid och fröjd igen. 


Del II – Livefotboll trots allt!

Min första match på Parc des Princes blev förresten en ganska märklig upplevelse. Jag hade inför min utlandsvistelse skaffat mig en vinterjacka som gick i färgerna gult och rött. Jo, det är sant! Den bar jag när jag äntrade den mäktiga Parc des Princes den där septemberkvällen med oerhört höga förväntningar. Boulogne- och Auteuil-klackarnas rykten kände jag till och av misstag hade jag faktiskt fått biljett till en av dessa. Det stod klart rätt tidigt att jag inte var välkommen för man blängde surt på mig. Förvisso förstod jag inte vad som sades men det fälldes en och annan syrlig kommentar. När spelarna kom in på plan förstod jag varför. Jackan jag hade på mig var slående lik motståndarnas matchtröjor... Som tur var dröjde det inte länge innan jag fick jubla tillsammans med cirka 40 000 fans på stadion och de förstod att jag inte tillhörde ”det andra lägret”. Innan kvällen var slut hade jag och de andra jublat 3 ggr till och blivit tillfällig kompis med en stor skara fransoser på den norra (naturligtvis) läktaren.

Samma höst spelade AIK åttondelsfinal i Cupvinnarcupen mot det franska division 2-laget Nîmes från medelhavskusten. Den matchen gick faktiskt på TV och det var riktigt jäkla kul naturligtvis. Svulten som jag var på AIK-nyheter som hela tiden droppade in med två veckors försening så skulle jag nu få nöjet att kolla på mina hjältar live! I Frankrike! Vilket lag vi hade då förresten : Hedman, Brundin, Mjällby, Tolle, Nordin, Ciardi, Rit-Ola och Pascal Simpson är alla lirare som i dag i stort sett har kult/hjältestatus bland AIK-fansen. Det skulle ju visa sig att dessa inte var några dussinlirare och efter bara 10 minuter hade Gnaget fixat en 2-0 ledning. Jag njöt i fulla drag men samtidigt kände jag nog för första gången den där riktigt tunga känslan av att sitta 200 mil ifrån Solna och Råsunda. I det här läget låg AIK fyra i tabellen och tack vare 2 x 2-1 mot Norrköping och Helsingborg behöll man placeringen året ut. Hur det sedan gick i matcherna mot Nîmes minns Ni säkert och det blev kvartsfinal mot självaste Barcelona, med stjärnor som Ronaldo, Busquets, Laurent Blanc och Stoichkov bara för att nämna några.

Min egen Gnagarkärlek började gro redan i unga år och då var det främst hockeylaget jag kände för. Sporten var väl lättare att ta till sig för en kille i den åldern med den fart och fläkt som det bjöd på. Att vi vid slutet av 70-talet och början av 80-talet var grymt bra hjälpte säkert också till. Säsongen 1996-97 var därför speciell för mig då hockeylaget efter den härliga säsongen 93-94 tagit sig tillbaka till Eliten via den gastkramande kvalrysaren mot Boden. Nu skulle man satsa rejält, och som man satsade! Prochazka, Vejvoda, Patera och Kiprusoff glänste i sina kastrullfärgade hjälmar redan innan säsongen börjat. Tyvärr kom som bekant satsningen på skam och hockeyn lider än i dag av svallvågorna efter det finska äventyret. Det blev ändå en mycket minnesvärd säsong från distans, en säsong som kulminerade med segern mot Djurgården i SM-kvartsfinalen.

Delvis på grund av den misshandel som hockeyn utsattes för både av förbundet och av AIK själva så övergick mitt intresse mer och mer till fotbollen, även om jag själv inte missat en AIK-match på Globen eller Hovet de gånger jag har varit i Stockholm de senaste 10 åren. Det föll sig också naturligt att fotbollen fick större plats i min tillvaro då jag ju befann mig i Platinis, Papins, Cantonas och Juste Fontaines förlovade hemland. Några större framgångar skulle dock inte Sverige nå i Frankrike, vare sig på klubbnivå eller landslagsdito under mina första 10 år. Borträknat AIKs succé mot Nîmes så har jag fått gå igenom en fotbollsmässig skärseld som sträcker sig från en landskamp i Paris 1997 där vi förlorade med 1-0 på en felaktigt dömd straff i en riktigt medioker match till Bordeauxs’ utskåpning av Djurgården 2002. Den senare var naturligtvis ganska lätt att leva med, särskilt med tanke på att Frankrike hade blivit förnedrade i VM genom att inte göra ett enda mål på tre matcher och att känslorna för ”tvillingbröderna” är som de är... 


ExilGnagarträff i Stockholm 2006.

Del III – Kärleken är Evig

På tal om känslor. Jag får ofta frågan om hur jag har bevarat mitt intresse för Gnaget när jag är så många mil bort som jag är. Man säger ju ofta om saker i livet att ”man inte vet vad man har förrän det har gått förlorat”. När man bor i Stockholmsområdet och tar sin bil, buss, cykel, moped eller tunnelbanan till Råsunda och Hovet vecka ut och vecka in förstår man säkert inte hur bra man har det som supporter. Du har det mitt framför näsan och du smaskar i dig dina adrenalin-kickar på arenan, njuter av stämningen, åker hem och kommer tillbaka till nästa match. Man tar det helt enkelt för givet.

När jag inte längre kunde få min ”dos” av AIK på arenan var jag tvungen att hitta andra vägar för att stilla min abstinens. En inbiten rökare som slutar provar nikotintuggummi eller kanske plåster. Vad gör då en Gnagare som inte gärna kan köra tur och retur 200 mil till varje match? Svaret blir att han gör precis ALLT annat förutom att gå på matchen. Du läser varenda artikel du hittar om klubben i media, du letar upp varenda krönika du kan hitta, du börjar ”skriva av dig”, du skaffar souvenirer, du drar igång insamlingar, deltar i kampanjer och i vissa extrema fall kanske du rent av skapar en förening för folk som sitter i samma sits som du. Inom Sveriges gränser finns ju en hel uppsjö av supporterföreningar som skapats på de mest avlägsna orter och (minst) en sådan finns ju nu även för oss SvartGula i utlandet.

En seende som mister sin syn sägs av naturen bli oerhört mycket bättre på att höra, lukta och smaka. En stammis som inte kan gå på sin match kanske därför på samma sätt blir ”bättre” på andra områden inom supporterlivet. Vi kan se det hela från en helt ny vinkel och njuter på ett mer intensivt sätt av helhetsintrycket eller totalupplevelsen som det är att vara Gnagetanhängare. Det är självklart att det är vissa aspekter man bara kan uppleva på plats och det är lika självklart att det finns andra du bara kan föreställa dig om du är 200 mil bort, eller varför inte på andra sidan jorden. Personligen har jag provat på AIK-livet i Australien, Indien och framför allt i Frankrike och oavsett var jag är så bultar hjärtat hårdare för varje dag som går. 


Del IV - Teknikens under, från tidningsklipp till webbcast på 10 år

Från min första tid utomlands (i Sydney i 90-talets början) till dagens datum har det naturligtvis hänt ett och annat. Då fick jag mina nyheter nästan uteslutande från tidningsurklipp, brev och vykort som naturligtvis tog sin lilla tid att leta sig fram till mig. I dag kan jag bara knäppa på datorn, eller rent av TVn, och få bilderna och eller ljudet från vilken match som helst i direktssändning. Den absolut största förändringen för mig under alla dessa år var naturligtvis när jag blev introducerad till den förnämliga uppfinningen ”Internet”. I takt med att jag blev mer och mer bevandrad i Windows, Internet Explorer, m.m. och i takt med att tekniken gått framåt har livet i Exil blivit både lättare och svårare. En femminuterssväng i Cybervärlden och du vet allt som har hänt kring laget sedan du somnade kvällen innan. Du vet att Nouri blivit utlånad, Haynes är opererad, Carlsson är petad och att Rubarth är avstängd nästan innan brorsan din har satt sig ner med morgontidningen till frukost hemma i Stockholm.

Samtidigt som du blir mer och mer informerad växer även engagemanget och det är som sagt inte alldeles uppenbart hur du skall göra för att tillfredställa detta. För min egen del har detta mynnat ut i två olika projekt varav ett fortfarande är vid liv. ExilGnagare passerade i dagarna 250 medlemmar och vi finns i nära 140 orter i 50 olika länder i världens alla hörn och hemsidan har lockat omkring 170,000 besökare. På onsdag kommer ett dussintal av dessa tillsammans att se derbyt live i Luxemburg, ytterligare 3 i Bangkok kommer att bunta ihop sig framför datorn, precis som ännu ett mindre gäng på Guldkusten i Australien. I Paris blir vi också en drös och sannolikt följer även de övriga ExilGnagarna de webbradiosändningar eller streamar som med ljusets hastighet skickar i väg Wiltons dribblingar, Hulskers löpningar och Mendes jubel. Gnagarlivet är härligt vart du än är på den här planeten men de flesta av oss delar drömmen som forne ExilGnagaren Charlie Granfeldt hade; att en gång kunna flytta hem och bli stammis på Råsunda igen och komma ihåg de ljuva stunderna vi ”tvingades” uppleva i Exil. 


Del V - Gnagarstunder i Exil 

Här är några av de härliga ögonblick, positiva som negativa, som jag upplevt under min tid i Exil.

19/9/1991, AIK – Djurgården 3-0 (I Australien via tidningsurklipp en vecka efter match.)
Fick bland annat läsa Sune Sylvéns kommentar i SVD : ” Allt kan visserligen hända i fotbollsderbyn, men torsdagens möte mellan AIK och Djurgården på Råsunda måste ha varit ett av de märkligaste i de 100-åriga klubbarnas historia”

2/4/1997, Frankrike – Sverige 1-0 (I svenska klacken på Parc des Princes i Paris)
En tråkig match, förlorad på en felaktigt dömt straffspark. Min indiska flickvän (nu fru) målade svenska flaggor på franska guljackor. Blev bokstavligt talat utskälld av en liten krabat som inte gillade min ansiktsmålning och mina vikingahorn (det var en hund)

17/9/1997, PSG – IFK Göteborg 3-0 (På plats i den underbara grytan väster om Paris)
Långt ifrån fullsatt men ändå en härlig stämning på Auteuilläktaren där jag satt med mina PSG-vänner. Roligast av allt hade vi åt en viss Lucic som på något märkligt vis knäade/lårade in bollen otagbart i Ravellis vänstra kryss. Underbart!

8/11/1998, AIK – Örgryte IS 1-0 (I Paris via Text-tv’s 377 på internet)
Sanslös upplevelse. Häcken gjorde det omöjliga och Ni där hemma var säkert inne på Er andra flaska segerchampagne innan 1-0 äntligen visades i lila färg och förkunnade att matchen var slut och att AIK vunnit SM-guld.

25/8/1999, AIK – AEK Athen 1-0 (På plats på Råsunda!)
Utan tvekan den skönaste upplevelsen jag haft sedan 1996. Så overkligt. Ryser och får ståpäls varje gång jag ser eller tänker på det. Detta följdes av ett underligt rekord då jag lyckades pricka in 13 livematcher i rad under mina stockholmsbesök, som slutade oavgjort eller med förlust!

28/12/2000, AIK – Djurgården 5-0 (På plats i ett fullsatt Globen)
Nederlagstippade och på förhand redan utspelat visade de våra var skåpet skulle stå. Utskåpningen var total, Tim Thomas höll nollan och Gnaget tog sin 4 seger mot DIF på 5 försök dittills det året. Det var ingen vänskaplig match. Robert Lahti såg till att utvisningsbåsen ständigt var fulla tack vare de 88 minutrarna han delade ut.

25/7/2001, ES Troyes AC – AIK 2-1 (I Auxerre, med minst 30 härliga Gnagare)
Kanonupplevelse. Det var förvisso inte mer än 2-3000 åskådare på matchen (då Troyes av säkerhetsskäl tvingats flytta matchen till Auxerre) men Gnagarna lät så det stod härliga till. Åslunds lobbmål var också en delikatess. AIK minst lika bra som fransoserna, men det ville sig inte.

12/6/2002, Argentina – Sverige 1-1 (Via piratstream på kontoret i Paris samt sista 10 på TV i ett närbeläget café med en argentinsk servitör)
Jag var den enda som skrek av glädje när matchen tog slut och gjorde nog ett smart val när jag gick därifrån. I stället drog kollegan med mig till bilen och körde upp och ner för Champs-Elysées i en halvtimme med tutan på och den svenska flaggan vackert fladdrande framför minst sagt förvånade och förbryllade ögon.

19/9/2002, AIK – Fenerbahce 3-3 (På turkisk tesalong i östra Paris)
Med livet som insats (kändes det som) tog jag mig in på den här turkiska tesalongen där man hade 2 storbildsskärmar. Denna kväll spelade dock 3 turkiska lag och det var nära nog slagsmål mellan supportrarna. Vi (jag, ”Paris-Per” och min franska kompis/livvakt Yann) stod på behörigt avstånd och gjorde inget större väsen av oss. Trots att matchen bjöd på 6 mål, missade vi alla utom ett (!) då man ideligen böt kanal. Vilket fick vi se? Nordins cykelspark naturligtvis och det var då dom upptäckte oss... Det tog inte mer än 5-10 minuter innan Fenerbahce tog ledningen igen och då vi alla trodde att Fenerbahce hade vunnit med 3-1 (eller mer) var de ganska vänliga. Men i den 87.e minuten då man slog på kanalen med vår match igen stod det 3-3 och vi jublade igen. Det var inte poppis bland de cirka 100 övriga åskådarna så vi valde att lämna lokalen med ett stort leende på läpparna. Upplevde returmatchen på ett likande sätt på en turkisk restaurang inte långt därifrån.

30/11/2002, ExilGnagare.com läggs upp på nätet (18, rue Mesnil 75116 Paris)
Snart lika klassisk som Biblioteksgatan ;-) är gatan i centrala Paris varifrån hemsidan först laddades upp. Jobbet gjordes dock i Madrid av en annan ExilGnagare som skall ha all credit för layouten. Starten var besvärlig med ideliga ”krascher” men nu är den stabil och har lockat 172 000 besökare på knappt 4 år.

2/6/2003, AIK – Djurgården 3-3 (Via SR’s webbradio, SvFFs hemsida och GF-chat)
Utsålt på läktarna, grym stämning, fantastiska tifon och ett Djurgården som trillade boll som om man vore AC Milan. GF-chatten var till en början fyllt till bristningsgränsen och jag vill minnas att bl.a. ”Mary Poppins” var med där, liksom över 100-talet andra Gnagare som inte kunde vara på plats. I takt med att målen trillade in var det många som gav upp. Vid 0-3 var vi säkert inte fler än 15 kvar. 12 minuter senare väckte jag hela byggnaden med ett urgrundsvrål och datorn höll på att ”tilta” pga av alla ”JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA” som knappades in av de Gnagare som nu hittat tillbaka. En fantastisk upplevelse, givetvis, trots att vi släppte förstaplatsen i tabellen till Söderbröderna.

24/10/2004, AIK – Örgryte IS 0-3 (TV-soffan i Paris)
Utan tvivel det mörkaste jag har upplevt som AIKare. Vi var väl en 4-5 stycken som var överens om att AIK nu skulle bli fast i Superettan i många år framöver. Tomheten jag kände påminde inte så lite om Råsundas läktare. Livet var dystert och inget ljus syntes till i den evighetslånga tunneln vi hade framför oss.
Saker och ting förändras dock och bara 16 timmar efter slutsignalen var jag på väg till BB med min fru och hade en helt annan syn på tillvaron. På vår 10-årsdag föddes Léah. Snart två år senare kan hon säga A-I-K och om man lyssnar riktigt noga kan hon säkert också klämma ur sig Rikard Norling, Nebojsa Novakovic och varför inte SM-guld?


Jesper Florén, ExilGnagare.com2006-09-16 10:00:00

Fler artiklar om AIK

Hoppet om Europa lever trots derbybaksmällan