MFF - DIF 0 - 1
Gårdagens resultat innebär att MFF är inne i sin sämsta period på 2000-talet.
De senaste 10 omgångarna (omgång 9 – 18) har bara gett 13 poäng. Under katastrofsäsongen 2001 mäktade Micke Andersson med 14 poäng, och under det svajiga 2005 tog Prahl 15 poäng under motsvarande omgångar.
Vi har alltså aldrig varit sämre sen återkomsten till Allsvenskan än vad vi är nu.
Igår demonstrerades detta genom ett kraftigt bollinnehav, en handfull riktigt vassa målchanser och löjligt billiga misstag i backlinjen.
Låt oss börja med att summera målchanserna. Redan i matchens första minuter kom suveräne Safari förbi Concha (något han skulle göra många gånger till under matcher) och fick på ett rykande inlägg. Olof Persson hade i ren revanschlusta från Olympia tagit löpningen centralt och var bara halvmetern från att kunna stöta bollen in i öppet mål. Hade det varit en vanare kille i straffområdet hade vi sett 1 – 0 direkt.
Annars kunde Daniel Anderssons slägga i kryssribban lika gärna ha gått in. Eller hans nick rakt på Dembo Tourray. Junior hade också huvudet på skaft och var nära ett par gånger med skallen, även om det aldrig kändes riktigt riktigt farligt. Desto klarare var hans målchans i andra halvlek när Litmanen grundlurade hela Dif-försvaret och friställde honom när hans skottfint övergick i en precisionspassning. Tyvärr blev nog Junior också lite överraskad och han brände läget ganska onödigt.
Bakåt var det farligt bra mycket färre gånger. Men när man-man försvaret började tolka direktiven så bokstavligt att man lämnade Sandqvist ensam med Djurgårdens toppforward kom målet lika säkert som McDonaldspersonalen frågar om det ska vara en plusmeny till en BigMac&Co.
Åkeby har sagt att han hellre vinner med 4-3 än 1-0. Problemet är att den inställningen har gjort att vi numera hellre förlorar än går mållösa av planen. Vi ska anfalla till varje pris. Hela matchen igenom. Och gång på gång straffar det sig. Är det något att bli förvånad över?
Mer förvånad blir man när man hör Åkebys förklaringar till förlusterna. Antingen har spelarna varit för fega och slarviga, eller så beror det på enskilda misstag. Och för varje gång jag hör honom prata om enskilda misstag, gror misstanken om att det största enskilda misstaget just nu kanske sitter på bänken? Förlåt, läktaren.
- - - - -
Jag roade mig med att specialgranska allas vår Jari igår och förde statistik över hans olika ingripande. Jaris match såg ut som följer:
Första halvlek: 39 passningar, varav 32 lyckade. 22 av passningarna gick framåt och 7 var på mer än 10 meter. Han hamnade i 6 dueller och vann hälften. Dock var han bara i kroppskontakt en enda gång. Första duellen i 3:e minuten. (Den förlorade han). Han tog två frisparkar i offensivt läge varav den ena var lyckad och han lyckades bryta ett Dif-uppspel.
Han var klart mest aktiv den första halvan av halvleken, då han levererade inte mindre än 25 passningar, dvs. mer 1/minut.
Andra halvlek: 27 passningar, varav 24 lyckade. 20 av dem gick framåt och 3 var på över 10 meter. I andra halvlek hamnade han i något fler dueller, 8 stycken, varav han vann 5. Han tog bara en frispark och den var misslyckad.
Dock kan man notera att under första dryga kvarten av andra halvlek stod han bara för 6 passningar.
Under hela matchen försökte han dribbla förbi en motståndare 6 gånger, och lyckades 5.
- - - - -
I den här statistiken kan man säkert läsa ut många olika saker, men jag nöjer mig med att konstatera att vi förmodligen inte har en säkrare passningsspelare i hela Allsvenskan. Och de perioder när jag bokförde honom för flest passningar, var också de perioder då vi skapade de bästa målchanserna. Han hann alltså med 66 passningar under matchen. 2/3 av dem gick framåt. Om man betänker att bollen är i spel runt 50 minuter under en fotbollsmatch, rör Jari bollen mer än en gång i minuten. Om någon trodde att Malmös oförmåga att göra mål berodde på att Djurgården lyckades skära av Jari från spelet, kan man alltså inte ha mer fel.
