-
En seger är på sin plats. Men finns motivationen?
Så är det dags för våra himmelsblå kelgrisar att ta emot Kalmar FF.
Och efter två raka förluster är en seger onekligen på sin plats för såväl Åkeby som hans mannar. Men förmår de? Har de motivationen?
Det är bara att inse: vi kommer aldrig ikapp.
Inför dagens match mot Kalmar FF ligger MFF sjua i tabellen. Det återstår sju-åtta omgångar av Allsvenskan och våra pågar har i skrivande stund elva poäng upp till serieledarna (och nykomlingarna) AIK.
Vare sig vi vill eller ej så är det bara att svälja den dystra sanningen: det är kört i år. AIK och Elfsborg har tagit täten, och inte en chans att de släpper. Allt annat är lögn.
Sen känns det tämligen meningslöst att diskutera varför. Jag menar: med en ny tränare, nytt spelsystem, nya spelare från när och fjärran, skadedrabbade frälsare, hemvändare med eviga acklimatiseringsproblem och en backlinje med uppenbara kommunikationsproblem har det egentligen inte funnits något som helst som talat för en medalj i år.
Och skall man redan nu titta i backspegeln så har MFF årgång 2006 mest av allt liknat ett kringresande cirkussällskap som levt av att sälja spunnet socker och salta popcorn. För inne på manegen har det mest liknat kattskit. Vi har bara inte velat se eller acceptera det.
Ok, Åkeby snackade guld när han landade i Malmö förra hösten. Ingen bad honom om det, men vad fan skulle han säga? Han kom till ett Malmö FF som, efter guldet 2004, återigen fått för sig att de var det ledande laget i Allsvenskan. Han kom till en klubb som bara sådär utan vidare hoppade över femton år av misslyckanden, och trodde att de var lika stora och starka som under Houghtons 70-tal eller Hodgsons 80-tal. Han kom till en klubb som återigen spelade med musklerna, och som så sakteliga blev alltmer förälskad i sin egen spegelbild.
Då duger det inte att snacka om ”våra ambitioner är att…” eller ”vi måste vara ödmjuka…” etc. Nej, här skall det istället tas guld. Vi skall få vad vi förtjänar, och allt det där. Det är liksom det en ny tränare förväntas säga här hos oss. Det passar in i den skeva självbild vi går omkring med i den här stan.
Och naiv och dum som man är, så köper man skiten. Och står där som en annan fåne och drömmer om fornstora dar…
Nej, bättre att lägga allt det där åt sidan nu, och istället njuta av fotbollen utan en massa uppjagade förväntningar. Bättre att följa spelet i lugn och ro, och ta till sig de finesser som vi ju vet att våra pågar trots allt (i sina bästa stunder) kan åstadkomma. Bättre det, än att tro, och få ännu en svidande lusing rätt i nyllet.
Dessutom är det Kalmar FF som är på besök. Ett lag som ligger före oss i tabellen, och som dessutom, till skillnad från våra sötnosar, vet hur man lägger in en rejäl prilla snus och går ut och kämpar och slåss till siste man har fallit.
Ja, allt det där är förstås billigt, klyschigt och patetiskt (förmodligen också chauvinistiskt i vissa kretsar…). Icke desto mindre äger det en viss giltighet.
För Kalmar FF är ett lag som rör sig med en ekonomi som kassörerna i MFF skrattar åt. Kalmar FF skulle aldrig kunna lösa Jonatan, Junior eller Litmanen. De skulle aldrig kunna bygga en ny arena, öppna megastor souvenirbutik or what so ever.
Men de skiter i vilket. Allt de kan är att kämpa. Allt de kan är att stå upp för varandra, och hjälpas åt. De sliter och de drar. Deras fyrtorn i backlinjen skövlar. Deras terrier på mittfältet hugger, och deras anfallare jagar och jagar. De förstår innebörden i begreppet kollektiv.
När dessa rader skrivs är jag trött, och jag inser att jag förenklar. Jag inser att verkligheten innehåller fler nyanser än vad denna införrapport lyckas förmedla. Jag inser allt det där.
Icke desto mindre ser allting ut som följer:
Vi har en ärorik historia, och vi har kulorna. Det har inte Kalmar FF.
Vi är stora och stöddiga. Det är inte Kalmar FF.
Men de ligger före oss i tabellen.
Liksom de gjorde i fjol.
