Välkomna till mittens intighet
Jaha. Det var det det. Så var vi slutligen fast i ingenstans. Någonstans mellan ett ingenstans och något annat ingenstans. Välkomna till mittens trista rike. Skådeplatsen för MFF:s allsvenska höst 2006.
Detta fördömda ingenstans. Mittens otäcka intetsägande rike. Det är där vi har hamnat. Långt från toppen. Lika långt från botten. Fastgjutna i den totala likgiltighetens domäner och knastertorra landskap.
Inget att hoppas på. Inget att frukta. Bara sju intetsägande matcher kvar att spela ut. Sedan är det slut för denna gången.
För bara lite drygt en vecka sedan glimrade fortfarande mina ögon som en liten gosse just innan julklapparna skall delas ut. Förhoppningar om underbara ting var bara några evighetslånga ögonblick borta. Drömmar om vad som kan gömma sig bakom det glittriga pappret. Otåligheten knappt kontrollerbar. Snart, snart, snart skall det underbara ske. Kanske, kanske, kanske får jag vad jag så innerligt vill ha denna gång.
Och visst fanns det fog för förhoppningar för bara nio dagar sedan. Bakom oss låg två underbara vinster. Sorgerna och bedrövelserna från Elfsborgmatcherna hade vädrats ut ur bitterhetens unkna gömslen som om de aldrig ens existerat. Vägen låg öppen och kunde bara leda uppåt. Om bara...
Och visst fanns det fog att drömma. Fyra matcher på två veckor låg framför. Optimismen och naiviteten fick mig åter att vandra runt i tankebanor jag egentligen lovat mig att inte besöka sedan min eftermiddag i Gävle. Om bara...
Och resultaten gick ju vår väg för en stund. Våra konkurrenter förlorade poäng till höger och vänster. Framifrån och bakifrån. Uppifrån och ner. Och allt som saknades var att mitt eget kära Himmelsblå följde upp det med sina egna insatser. För visst kunde väl de göra det? Om bara...
Men om om bara verkligen fanns hade jag inte suttit med denna likgiltigheten här ikväll. För om om bara hade funnits i den riktiga världen hade inte Himmelsblått nu varit fast i mittens rike. Men om bara finns tydligen inte. För idag, efter matchen mot de frustande granhuggarna från Kalmar, endast nio fjuttiga dagar efter den där stunden då jag släppte lös mina tankar, så sitter vi istället fast i mittens rike. För gott. Ingen väg uppåt. Knappast någon väg neråt. Inget att hoppas på. Inget att frukta.
Jag hade så gärna velat skriva en glad och optimistisk rapport ikväll. Låta fingrarna leka fram över tangentbordet, alltmedan jag delade ut beröm till höger och vänster. Till alla som förtjänade det. Och även till alla som inte förtjänande det.
Å andra sidan kunde det varit riktigt illa. Jag kunde ha varit tvungen att slipa knivarna. Hugga allt i min väg. Upplysa om att tre förluster i rad sannerligen inte är acceptabelt. Att nu skall huvuden minsann rulla. Och det omedelbums. Så här får det inte bara gå till.
Nu blev det istället 2-2 och allt jag kan tänka är jaha. Det var det det.
Vissa matcher borde aldrig spelats. Vissa stunder borde aldrig upplevts. Det är så det känns en sådan här kväll när mittenrikets intighet och apati omfamnar mig och leder mig till sömns. Gonatt pågar och töser.
Fast det kommer nog fan en dag till i alla fall.
PS. Och vill ni veta vad som hände på plan får ni hitta det i andra källor istället. Jag var alldeles för upptagen med mina grubblerier för att minnas.
*****
Bäst ikväll? Utan konkurrens #12. Wiener Sängerknaben, släng er i väggen!
*****
Hur kan det komma sig att en sådan fantastisk målsvit som Jonatan Johansson nu radar upp ger så liten utdelning? Världen blir alltmer obegriplig.
*****
Anes Mravac. Ännu en skön debut för ännu en ung spelare. Och vem vågar påstå att MFF inte släpper fram sina talanger?
*****
Att skylla på domare är aldrig någon bra ursäkt. Men jag försöker i alla fall. För underligt nog är konkurrensen mellan svenska domare trots allt stenhård. Om att vara virrigast och mest inkompetent. Frågan är om herr Ukalovic ändå inte tar titeln.
