-
Inför Halmstads BK - Malmö FF
Efter svagt spel men en poäng mot Gais tar Halmstads BK sig nu an ett Malmö FF ur form. Vågar man tro på vinst?
Gais-HBK var en spelmässigt sorglig tillställning. Men övriga resultat gick Halmstads väg och HBK ryckte ifrån bottenkollegorna med ytterligare en poäng – viktigt!
Nu väntar Malmö FF hemma. Ett Malmö som efter en tveksam säsongsinledning plötsligt fick igång mittfältseleganten Jari Litmanen samtidigt som sommarens succévärvningar Junior och Jonatan Johansson började leverera big time. Men säg den lycka som varar. Efter urusla andrahalvlekar har det bara blivit en pinne i de tre senaste fajterna (HIF-MFF 3-1, MFF-DIF 0-1, MFF-Kalmar 2-2) och 2006 börjar alltmer likna ett mellanår. För så är det. Den kräsna Malmöpubliken förväntar sig guld varje år och allt annat än topp tre är om inte oacceptabelt så åtminstone just – ett mellanår. Kalla det naivt eller kalla det kaxigt. Jag kallar det – Malmö.
Och mycket riktigt, senast mot Kalmar svek publiken. Endast strax över 10 000 hade letat sig till Stadion och när såg vi senast en så låg publiksiffra i Malmö? Som sagt, kräsna är de. Och trenden har varit vikande hela säsongen. Det är trist. Malmös supporterkultur har satt färg på allsvenskan på senare år och utgjort en skön utmanare (överman?) till Stockholmslagens. Har mättnaden nått Malmö? Krävs det ett derby för att staden skall kraftsamla? För senast på Olympia visade sig Malmöfansen från sin bästa sida med ett mäktigt – riktigt mäktigt! - tifo och kraftfull sång.
Spelaromsättningen har varit våldsamt stor i Malmö FF under Hasse Borgs tid och hur många Malmöspelare kan fotbollssupportern i allmänhet räkna upp idag? Troligen inte särskilt många. Men lugn, här är din kompletta mastodontguide till Malmö FF anno 2006.
Målvakt
Mattias Asper försvann till Viking Stavanger och hela Malmö drog en kollektiv suck av lättnad. Enskilda toppmatcher kunde helt enkelt inte kompensera för alla hårresande tavlor. 25-årige Landskrona BoIS-keepern Jonas ”Sankan” Sandqvist ersatte. Sandqvist är snäppet sämre än Asper på linjen, men bättre på allt annat. Han är mer engagerad, han kommunicerar bättre, han deltar mer i spelet. Till skillnad från Asper är han inte rädd för att lämna linjen, och till skillnad från Asper gör han det oftast med framgång, mycket beroende på att han är klasser bättre på fötterna. En blivande landslagsmålvakt?
Och just det. Vem är andremålvakt i MFF om inte – Håkan Svensson. Ja, just det. Haoukan – the one and only.
Backlinjen
Ex-HIF:aren (oj vad det svider för Malmöfansen…) Christian Järdler är tillbaka efter avstängning och Behrang Safari som vikarierade som vänsterback får nu troligen kliva åt sidan (jag återkommer till honom). Järdler är en offensiv ytterback som varvar lysande prestationer med obegripliga, men som tur är relativt sällsynta, blunders. Så långt är han inte helt olik Joseph Elanga, men Järdler känns stabilare överlag och har kommit tillbaka på ett bra sätt efter sin svåra käk/skallskada tidigare under säsongen. ”Göken”, någon..? Inte minst var han duktig mot sitt gamla lag HIF, och inför matchen var han precis så kaxig som krävdes för att bittra HIF:are skulle bli vansinniga. Malmöfansen myste, men Järdler kommer aldrig bli en riktig favorit – som ex-HIF:are är det dessvärre kört.
Olof Persson gör sin tionde a-säsong i MFF och ni har lärt känna honom som en något långsam, men trygg och stabil mittback. Men i år är inte Olof Persson trygg. Efter att ha varit både Daniel Majstorovics- och Patrik ”Bjärred” Anderssons sidekick skulle Persson i år plötsligt vara den som dirigerar. Han har inte fixat det. Plötsligt räcker inte slitvargen Persson till. Långsamheten blir smärtsamt uppenbar då han dessutom saknar tajming och misslyckas i stöta/falla-spelet. Hela backlinjen blir osynkad och osäkerheten sprider sig. Olof Persson är troligen inte den ledargestalt som MFF:arna hoppades och kanske också trodde. Håll i er nu. Sitter ni ned? Jag bänkar Olof.
Istället tar jag ut Daniel ”Si…” (skojade bara) Andersson som mittback. Daniel är en mycket bra fotbollsspelare. Punkt. Positionen är inte hans naturliga, men långt ifrån honom främmande. Han är inte felfri, men väldigt positionssäker. Och framför allt, Daniel Andersson är en ledare. När Daniel Andersson talar så lyssnar omgivningen. Daniel Andersson är en kapten. Backlinjen behöver honom.
Bredvid Daniel har vi självskrivne brasilianaren Gabriel de Paolo Limeira, tillbaka efter avstängning. Gabriel visade potential omgående efter att han anslöt i somras, men hamnade ofta fel i positionerna. Och det är inte att undra på. Utöver de uppenbara språkbarriärerna så tar det ett tag att komma in i spelsystemet i stort och inte minst i det delikata samspelet i backlinjen. Men nu är Gabriel där. Han är markerings- och brytningssäker och med sina 190 centimeter är han också en kraft att räkna med i luftrummet.
29-årige Ulrich Vinzents anslöt från danska Odense Boldklub i vintras och är det givna valet som högerback. Särskilt nu då den återbördade norrmannen Jon Inge Höiland är skadad. I början av säsongen charmade Vinzents MFF-fansen med en härlig offensiv kryddad med precisa inlägg. På senare tid har han inte imponerat fullt lika mycket, men med sin snabbhet och löpvilja gör han vad som krävs och mer därtill. Det enda man kan anmärka på är att han bör kunna kliva in mer i närkampsspelet.
Sammantaget Malmös svagaste lagdel. Snäppet stadigare med Daniel Andersson.
Mittfältet
Behrang Safari är min man till vänster. 21-åringen är en spännande spelare och med det förtroende han får nu gör han värdefulla insättningar på rutinkontot varje vecka. Löpvillige Safari är snabb, riktigt snabb, och bjuder på ett klassiskt ytterspel av den typ vi sällan ser idag. Han slickar linjen helt enkelt och varvar högkaratiga inlägg med smarta instick. Han har den sällsynta förmågan att nästan alltid lyckas ta sig runt, och det trots att tekniken väl inte är hans främsta styrka. Hans framfart har givit honom hög status inom laget och inte minst Jari Litmanen visar respekt genom att ofta fördela bollar till Safaris kant.
Främste utmanare om vmf-platsen är finurlige islänningen Emil Hallfredsson som skördar framgångar på små ytor med sitt aggressiva, kraftfulla spel. Hallfredssons svaghet är hans våldsamma enbenthet och mitt val är tveklöst Behrang Safari.
Jari Litmanen, ja. Detta finska fotbollsfenomen (smaka på den allitterationen) som väl idag är en av allsvenskans långsammaste spelare, men trots detta tokdominerar närhelst han är på humör. Och när kroppen tillåter. För det gör den långt ifrån alltid efter många långa år på den europeiska toppfotbollens stora scen. Men nu är han hel och på söndag kommer vi alla få njuta av hans magnifika passningsspel, spelförståelse och split vision. Det är bara att erkänna – Jari Litmanen äger.
Och om Olof Perssons sviktande form är den ena anledningen till att jag placerar Daniel Andersson som mittback, så är Jari Litmanen den andra. Daniel och Jari fungerar inte ihop. Jag vet inte varför. Kanske för att båda är utpräglade ledartyper. I detta fallet blir plus och plus – minus.
Ett troligt val bredvid Litmanen centralt, med huvudsakligen defensiva uppgifter, är urmalmöiten Joakim Nilsson. Nilsson har varit en ”vänta bara, nästa år då dj*vlar”-spelare sedan 2002, men har ännu inte fått sitt definitiva genombrott. Det vilar tunga förväntningar på denne tvåvägs/allround-spelare som aldrig – aldrig! – viker ned sig. Han spelar oftast enkelt, men tenderar ibland att felvärdera och kommer då avigt in i situationer/positioner. Men Nilsson är fortfarande ung och först om några år kan vi göra en rättvis bedömning.
Förstealternativet till Joakim Nilsson är ballongbollarnas främste förkämpe, den opolerade jordfräsen och nostalgispelaren Anders ”dubbel-Anders” Andersson. Jag har inget positivt att säga så jag avstår.
Till höger bjuder Malmö FF på talang genom den egna produkten och tillika U21-landslagsmannen Marcus Pode. Skolad som anfallare har Pode nu hamnat på kanten och han gör det bra. Magister Prahl utnämnde honom till Malmös bäste passningsspelare. Det omdömet får stå för Tom, men Pode är tveklöst stark när han kommer i sina långa löpningar i djupet. Han utmanar gärna och med framgång. Han räds heller inte att bryta inåt för att söka skott. En påläggskalv!
Yksel Osmanovski då, undrar ni. Yksel är ännu en av dessa nostalgispelare som MFF-fansen så gärna vill se lyckas, men nej, Yksel hamnar på bänken trots att hans 2006 trots allt är bättre än hans 2005. Osmanovski är alltför bollkär. Han bromsar upp anfallen och trots att engagemanget är större i år så har han tyvärr passerat sin karriärs zenith. Tillsammans med Anders Andersson fyller Osmanovski en viktig funktion som kulturbärare, men det räcker så.
Lagdelen som helhet är stabil, gränsande till bra. Med en Litmanen på spelhumör är den glimrande.
Anfallet
Och här har vi Malmö FF:s klart bästa lagdel. José Luis Guimarães Sanabio Junior och Jonatan Johansson. Där har ni det – allsvenskans giftigaste anfallspar. Och tillsammans kostade de bara en halv Afonso Alves.
30-årige Junior kom från danska Odense Boldklub i somras och succén lät inte vänta på sig. Totalt fem baljor har det blivit för den tekniske target playern som närmast kan liknas vid en mix av Afonso och Niklas Skoog – ingen taskig kombo direkt. Han suger in, håller fast, och laget kan lyfta. Han kan vända upp och ta skott eller fördela vidare – alternativen är flera och han behärskar dem alla till fullo. Vid en tråkigt kritisk granskning skulle man kunna säga att han möjligen är något bollkär och ibland har en övertro på sin förmåga. Är han månne lite sotis på kedjekompisen som har satt några fler pytsar?
75-an (bra årgång!) Jonatan Johansson, senast i Norwich City, kom i somras. En klassisk goal getter, en riktig striker. Han levererade från första stund och rider på vågen. Den 70-faldige finske landslagsmannen står alltid rätt, och då menar jag alltid. I straffområdet har han ingen överman i allsvenskan och MFF-fansen drömmer sig tillbaka till legenden Tore Cervins tid. Och det, gott folk, är inget dåligt betyg. 10 mål så här långt and counting.
Kedjeduons totalbetyg kan inte bli annat än högsta möjliga. Att firma Junior/Johansson lämnar Örjans Vall mållös framstår tyvärr som högst osannolikt.
Viljan blir avgörande
Ni har redan sett, alternativt läst allt om, Gais-matchen. Efter en rad matcher präglade av defensiv stabilitet och offensiv kraft så klickade nu plötsligt offensiven. Säkert delvis beroende på Ajsel Kujovics skada efter halvtimmen spelad. Med Ajsel i laget får HBK en helt ny dimension i sitt anfallsspel. Personligen kan jag inte minnas när jag senast såg ett så magnifikt genombrott i HBK och by God, vi har sett fler än de flesta. Ajsels spelartyp är mer eller mindre unik. Hans ambitiösa, ödmjuka personlighet i kombination med tekniken, storleken och styrkan gör att jag faktiskt inte ser några gränser. Inte så länge han får vara hel och fortsätter utvecklas i en bördig miljö. Och som ni vet är gräsmattorna nere vid Örjans Vall synnerligen välgödslade.
Ajsels skada visade sig vara av det lindrigare slaget och Janne Andersson mönstrar samma elva som i de tre senaste matcherna. Enda skillnaden jämfört med Gais-matchen är att Patrik Ingelsten tar Tibor Jozas plats på bänken.
Tre poäng mot Malmö samtidigt som bottenkollegorna tappar poäng skulle ge Bollklubben ett skönt avstånd nedåt och det är detta vi måste våga tro på. Precis som spelarna måste våga tro. För kunnandet finns i laget. Det har vi alla sett.
Det blir en nagelbitare, men HBK behöver poängen mest. Och viljan att vinna blir avgörande. Jag tror att HBK har den viljan. Om inte annat kan vi lita på att glödhete Magnus Arvidsson gör minst ett. Det kan räcka. Vi ses på Örjan!
