Gästkrönika: Kan en ryggdunkarklubb optimera allsvenskan?
Efter att vi 2002 hade en närmast optimal allsvenska, har serien sakta men säkert spätts ut med oönskade ängagäng. Nästa år kan vi förmodligen lägga Trelleborg och Brommapojkarna till denna skara. Dessutom glider vi längre och längre från att lyckas i Europa. Dags för toppklubbarna att vakna!
Häromdagen spelades ett nytt göteborgsderby med beklämmande lågt åskådarantal, Djurgårdens och Bajens fina 10.000-sviter är knäckta - och Malmö FF har på två år tappat mer än en fjärdedel av publiken. Nästa år kommer Allsvenskan, mot allas vilja, att introducera en ny och en gammal publik icke-favorit i TFF respektive BP. Två klassiska rödblå lag, Öster och ÖIS, riskerar trilla ur och bli inte förvånade om Häcken nästa år fiskar nya bottennapp i publikträsket på Pekings bekostnad.
Lösningen heter inte att stänga ligan – sådana hockeyfasoner kan basketen leka med – nej, lösningen stavas att skapa en frivillig, exklusiv ryggdunkarklubb av önskvärda föreningar.
Låt mig exemplifiera.
En perfekt allsvenska innehåller, objektivt sett, följande fjorton lag: MFF, Blåvitt, AIK, Bajen, DIF, HIF, Norrköping, BoIS, Halmstad, Öster, ÖIS/Gais, Elfsborg, Örebro och Kalmar. De två sistnämnda kan då och då få byta plats med exempelvis Sundsvall, Jönköping och Gais/ÖIS. Dessutom bör klubbar från städer med publika möjligheter som Västerås, Eskilstuna (City), Linköping (Linköpings FF) samt Uppsala (Sirius) ges en fair chans att etablera utmanarklubbar i Superettan.
Givet att ovan nämnda ”klubb” av klubbar (låt mig för enkelhetens skull kalla dem ryggklubbar) gör bra ifrån sig, har vi optimerat förutsättningarna för en stark toppserie. Som i sin tur skapar högre prestigenivå och ”intensitet” i matcherna – och mer publik, vilket ger mer pengar och bättre arenor för klubbarna.
Det är, anser jag, svensk elitfotbolls – och då menar jag inte organisationen – skyldighet att arbeta för detta scenario, genom att selektivt samarbeta med potentiella toppklubbar som hamnat på dekis (det mest kända moderna exemplet lär ju vara då Malmö FF aktivt hämtade upp Helsingborgs IF ur seriens sankmarker för femton år sedan) . Om europas mäktigaste klubbar kan gå samma i en ryggdunkarklubb, kan även Sveriges diton göra detsamma. Det handlar helt enkelt om att med alla till buds stående medel frysa ut klubbar som helt enkelt inte har i högsta ligan att göra.
Varför låter Malmö FF spelare som Kouakou och Mattisson lånas ut till Danmark respektive HBK, när ett lag som IFK Norrköping behöver hjälp uppåt? Varför går spelare till TFF (halva Trelleborg består av före detta MFF:are) när det torde vara allmänt känt att ingen tjänar på att ha upp dem igen? Och varför fick Jon Jönsson lättvindigt säljas till guldutmanaren Elfsborg när han ju var under kontrakt och därför kunde tvingas till J-södra?
Det blir alltid bra spelare ”över” i elitklubbarnas trupper. Dessa borde, utan omsvep, erbjudas ryggklubbar i motflyt som lån på ett år – och inte konkurrenter eller klubbar i utlandet. Och detta borde bli en slags gängse norm i klubb-Sverige; något som man som spelare förväntas acceptera och tycka är solidariskt med idrotten.
Det kan, på längre sikt, även handla om att gå samman i TV-avtalsförhandlingar, riktad hjälp i träningsmetodfrågor, gemensamma ”akademi”- och talangutbyteslösningar, koordinerade inköp av arenatjänster etc. etc.
Tjänar alla på det här då? Kommer MFF riskera något om man får upp fler starka klubbar i elitdivisionen?
Naturligtvis kommer ett potentiellt starkt framtida Peking utgöra ännu ett hinder mot ett SM-guld, men som det ser ut idag så kan det kvitta om vi tappar poäng på Idrottsparken när vi ju gör det även på Strömvallen. Vårt (och även andra toppklubbars) problem idag, är att det är bristen på motivation och respekt som gör att vi spelar så uselt mot sämre motstånd. Orken att topprestera finns helt enkelt inte om matcherna inte har rätt ”karaktär”.
Samtidigt är grundbulten att främst hjälpa de svagare klubbklubbarna upp i allsvenskan igen, med kortfristiga spelarlån. När de väl är uppe är den utlånade hjälpredan ”vår” igen.
Det ökade intresset och de förbättrade förutsättningarna kommer ju rent allmänt hjälpa alla ryggklubbarna att gemensamt ta ett steg upp mot en bättre och mer konkurrenskraftig liga, något Sverige totalt sett tjänar på.
Kommer det då, med automatik, bli så att hjälpen ovanifrån kommer ta upp klubbklubbar på dekis i Allsvenskan igen? Nej, exemplet Landskrona BoIS visar tydligt att det inte räcker med att bli en uppsamlingsförening för allsvenskanmeriterade spelare, för att bli framgångsrika. Och trots att Djurgården försökte blåsa liv i Åtvid, är bruksortens stoltheter idag ett rätt mediokert lag.
Men samarbeten ger inte alltid effekt omedelbart. Det här handlar om en långsiktig elitsatsning för svensk klubbfotboll och ett allmänt tankesätt att hjälpa ”rätt” klubbar. Och även om resultatet inte blir hundraprocentigt, så är i alla fall sannolikheten för att vi får upp ”utfrysta” lag som Frölunda, Enköping, Gefle och Ljungskile igen, avsevärt mycket mindre.
Förhoppningsvis.
