Tack för allt Pétur
Denna text är från den utmärkta boken "Säsonger Hammarby Fotboll 1991 - 2002", skriven av Hasse Gänger och utgiven på SPORT förlaget.
Det är med en omåtlig sorg som jag nu på morgonen (I ROM) läser att en av Hammarbys största fotbollspelare tog farväl av oss utan att vi hade det blekaste...
Det jag hinner med just nu är att puffa för en intervju som lades upp 2003. Den säger inte allt men en hel del. Vill personligen passa på att tacka dig för allt och påpeka att du för all framtid skrivit in dig i Hammarbyhistorien. Nog sagt här kommer texten igen:
"Inatt vaknade jag upp och kände ett märkligt tvång av att läsa Pétur Marteinsson kapitlet ur boken "12 säsonger". Det var ett litet stycke som det undermedvetna plockade fram och ville få bekräftat. Det handlar om att Pétur egentligen inte ville lämna Hammarby efter säsongen 1998, men att han inte tyvärr inte fick något riktigt bra bud av Hammarby att ta ställning till. Nu kanske man kan tycka att detta är en efterhandskonstruktion, men jag vet inte riktigt...
När jag läste texten växte det fram en vilja att på något sätt få ta in detta på Söderst@dion. Sagt och gjort. Under dagen har jag haft kontakt med SPORT förlaget och fått deras klartecken att publicera Pétur avsnittet. Jag har givetvis också försökt få tag på författaren Hasse Gänger för att få hans medgivande, men tyvärr har jag inte fått tag på honom. Vilket jag också berättade för SPORT förlaget. De meddelade kort att de hade copyright på texten och att det räckte med deras tillstånd. Efter att ha dragit för och emot ett par varv i samvetet bestämde jag mig för att lägga ut texten ändå och hoppas på ett klartecken i efterhand av Hasse Gänger.
Jag vill samtidigt passa på att säga att boken är väldigt läsvärd och att det känns fantastiskt att få 12 säsonger samlade i en och samma skrift. Det är inte för intet som priset till månadens Söderst@dion lirare, denna säsong, är detta alster. Betänk också att boken har, förutom Pétur, intervjuer med i tur och ordning:
Jensa Gustafson
Leffe Strandh
Hasse Eskilsson
Peter Berggren
Dan Sahlin
Kim Bergstrand
Pelle Fahlström
Micke Hellström
Johan Andersson
Lasse Eriksson
Kennedy
Men nu ska inte jag orda mer om bakgrunden utan direkt över till Pétur avsnittet från Gängers bok "12 säsonger".
"Hammarby kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat"
Efter ett tips från den gamle AIK-spelaren Hördur Hilmarsson dök inför säsongen 1996 en okänd islänning upp i Hammarby IF. Pétur Marteinsson valde att låta ekonomistudierna vila och skippade stipendiet han fått vid ett universitet i USA. Han flög i stället västerut med händerna spänt knutna om handtaget till väskan med fotbollsskorna.
- Det var ett ganska oväntat steg jag tog. Och inledningsvis hade jag en otrolig respekt för Hammarby och svensk fotboll. Jag hade spelat en U21-landskamp mot Sverige och "Jensa" Gustafson var bäst på planen. Att jag skulle få spela med en sådan artist kändes fantastiskt spännande, säger Pétur Marteinsson.
- Men jag började glöda direkt med den fina stämningen i spelartruppen och den underbara publiken. Allting kändes rätt från första dagen. Man kunde bara lyckas, det fanns inget annat. Och den kontakt jag fick med spelarna, supportrarna och alla andra människor i klubben hoppas jag är någonting som kan vara livet ut.
Pétur Marteinsson hade även gjort ett par A-landskamper för Island som mittfältare. Men i Hammarby spelade han mittback och Marteinsson var lika majestätisk och självlysande i den positionen. "Bajen" fick en backbjässe av hög kaliber, en alltid företagsam spelare som elegant avväpnade motståndarna och i samma rörelse klev fram så att de offensiva vidderna på mittplanen öppnade sig.
Under tre säsonger var Pétur den sammanhållande kraften i Hammarbys försvarslinje och lagets stora ledargestalt. Pétur hade en självklar, nästan magisk, pondus och knivskarpa kvaliteter frammanade också ur en obestridlig vinnarinstinkt. Johan Andersson, en annan av "Bajens" stora försvarsspelare genom åren, menar att han sannolikt aldrig vuxit lika mycket som mittback om han inte hade fått spela tillsammans med Marteinsson 1998.
- Jag hade en enormt fin tid i Hammarby som alltid kommer att ligga mig väldigt varmt om hjärtat. Jag fick uppleva fantastiska framgångar med laget. Vi gick ju upp i Allsvenskan 1997 och kom trea året efter. Det var otroligt mycket glädje. Men också sorg. Trelleborgsmatchen borta i kvalet 1996 väcker fortfarande obehagliga känslor. Då var jag förkrossad. Det dröjde ett tag innan jag ville gå in i omklädningsrummet, i stället gick jag i väg ett tag och grinade. Jag ville ju så gärna att vi skulle vinna och gå upp i Allsvenskan.
Ett par år senare fick han en roligare belöning. 1998 utsågs Pétur Marteinsson till "Årets försvarare" i Allsvenskan, ett solklart val. Den säsongen var Pétur Marteinssons Allsvenskans obetvivlade gigant bland försvarsspelarna.
- 1998 var ett underbart år för mig som fotbollspelare. Det var så tacksamt att spela. Vi kände våra egenskaper så bra på planen och alla visste vad vi skulle göra, säger Pétur Marteinsson.
- Det var nog också mycket därför som vi var så bra den säsongen. Man kände alltid att vi skulle vinna eftersom moralen i laget var så stark, i alla fall fram till de sista fyra-fem matcherna. Då blev vi lite rädda. Det är fortfarande en stor besvikelse för mig att vi ledde serien i 14 omgångar men sedan slarvade bort guldet.
I slutet av november 1998 försvann Pétur Marteinsson från Hammarby. Det konstanta storspelet under hans sista år i "Bajen" gjorde att många europeiska toppklubbar, bland annat Monaco (Frankrike) och Roma (Italien), visade intresse. Men till slut som Bosmanfall valde Pétur norska Stabaek, för att ha närmare till hustrun Unnur som skulle bo kvar i Stockholm för att studera klart.
- Det beslutet ångrar jag. Stabaek var raka motsatsen till Hammarby. Det var ingen publik och inget intresse alls. Mycket pengar men ingen själ. Egentligen ville jag inte lämna Hammarby men efter säsongen 1998 hade jag fått ett antal bud från olika klubbar i Europa, men inget riktigt bra av Hammarby. Då blev jag lite sårad, faktiskt. Jag förstår att Hammarby inte kunde komma med ett kontraktsförslag på samma nivå som de övriga, men jag hade nog skrivit på igen redan under sommaren om jag bara fått ett nytt kontrakt som åtminstone var lite bättre än det jag hade, säger Pétur Marteinsson.
Efter tre år i Oslo flyttade Pétur Marteinsson, som längs vägen blivit en av hörnpelarna i Islands allt starkare landslag, hösten 2001 till England för att spela för Stoke City. Men hjärtat fanns ändå kvar hos Hammarby IF.
- Visst är det så. Jag är Hammarby: are för alltid trots att det var lite olyckligt när jag stack från klubben. "Bajen" är fruktansvärt stort och det upplevde jag också när Peter Berggren och "Jensa" Gustafson ringde mig direkt efter matchen som betydde guld för "Bajen" 2001 och bägge två grät i luren. Då var det svårt att vara i Norge.
.om sin fotbollstalang:
- Det finns fotbollsspelare som är otroliga naturbegåvningar. Men det är bara ett fåtal, kanske bara en procent av alla som spelar. Jag var inte en sådan. Fast redan när jag var väldigt ung gillade jag ändå fotboll och att trixa och jonglera och fick väl tack vare det en ganska bra grundteknik. Men framför allt var den mentala biten min största tillgång även i Hammarby. Jag hade alltid en vass inställning och ville verkligen alltid vinna och trodde på det vi gjorde. Huvudet var helt klart min största styrka på planen.
.om sin bästa match:
- Det måste ju bli någon från säsongen 1998. Fast det är svårt att välja ut någon speciell, jag har svårt att komma ihåg många av matcherna det året. Men Göteborg hemma minns jag ju. Det var i början av Allsvenskan och jag gjorde ett mål på slutet som betydde att vi fick 1-1. Jag minns att jag var otroligt laddad för det hade varit så mycket snack om att Johnny Ekström hade kommit tillbaka från proffslivet och var så himla bra. Det gjorde mig extra ladda. Det var en ovanligt kul match.
.om sitt snyggaste mål:
- Det måste vi vara det där målet mot just Göteborg. Jag fick en otroligt bra träff även fast bollen studsade högt. Men sedan ramlade jag bakåt så jag såg inte när bollen gick in via bortre stolpen.
.om idolskapet:
- Jag kan inte riktigt förstå att jag var en idol för Hammarbypubliken. Det är klart att jag gillade det de positiva strömmarna, och det hade stort inflyt på mig på plan.
.om att ha varit publikmagnet:
- Det är svårt att säga någonting om en sådan sak. Jag menar, jag var mittback och det brukar ju vara anfallare som gör mål eller duktiga dribblers som är publikens speciella favoriter. Men om det nu är så att jag var en publikmagnet så gör det mig oerhört glad. Jag blir alltid lika stolt när folk fortfarande kommer fram till mig och säger att de saknar mig i laget. Det är ju helt fantastiskt.
.om supportrarna:
- Det finns ingenting som kan jämföras med publiken på Söderstadion. Jag har sett en hel del Premier Leaguematcher efter jag kom till Stoke, bland annat Manchester United på Old Trafford, och det är inte alls detsamma. Glädjen och entusiasmen på Söderstadion är enastående. Det känns som en stor familj.
.om sig själv i Hammarby:
- Jag är som sagt otroligt tacksam för att jag fick vara med om en sådan entusiastisk och fin fotbollskultur som Hammarbys. Man kände verkligen att fotbollen betydde någon mer än bara fotboll för alla Hammarby:are. Och jag är förstås nöjd med att jag gjorde en uppskattad insats i "Bajen".
.om Hammarby: aren Pétur Marteinsson:
- Får jag frågan vilket lag jag hejar på så säger jag ju Hammarby. Det spelar ingen roll vilket lag jag själv spelar i. Jag försöker alltid hålla koll på matchresulten och annat som sker i klubben. Det är lite svårt att många av de jag spelade med har slutat, "Jensa", Berggren, "Eskil", "Fahla" och Kim och så vidare. Men visst är Hammarby ändå laget i mitt hjärta.
Marteinssons grönvita drömelva 1996-1998
Per Fahlström - Niclas Bergh, Johan Andersson, Pétur Marteinsson, Hans Eskilsson - Jens Gustafson, Peter Berggren, Mikael Hellström, Leif Strandh - Kim Bergstrand, Patrik Andersson
Moraliskt är det här laget otroligt bra. Jag har tagit ut det mer på känsla och lagmoral än på vad det skulle kunna nå för resultat. Men om alla mår bra i ett lag så kan man ju nå ganska långt ändå, det visade ju Hammarby 2001. Och "Fahla" var både en kanonkompis och en kanonmålvakt. Alla gillade honom. Sedan hade ju Johan kvaliteter av världsklass som mittback. Vi fungerade fantastiskt bra tillsammans 1998. Ytterbackarna hade också bra kapacitet, både "Nicke" och "Eskil". "Jensa" är ju också given, han var en enorm artist. Vad som över huvud taget är roligt med det här ganska offensiva laget är att det innehåller många duktiga spelare som också var riktiga artister. Ta bara "Kimpa", "Leffe" och Berggren. De gjorde många roliga saker. Och "Patte", det går ju historier om honom överallt. Det här laget skulle kunna vinna många matcher eftersom vi skulle ha så otroligt roligt tillsammans.
Hasse Gänger
Söderst@dion vill tacka Hasse Gänger, Hasse Fridén och SPORT förlaget för att vi fick möjligheten att på detta sätt belysa en väldigt aktuell och speciell Bajenlirare.
Observera att artikel och intervju, säkert gjordes för över ett år sedan. Då visste varken han eller vi inte vilken klubb Pétur skulle tillhöra idag.
- Välkommen hem!"
En välkomst artikel från 2003 som nu fick bli en avskedsartikel 2006. Snyft...
Vi syns i Bajenvimlet!
