Träningsrapport: 27 September
Jari Litmanen tillbaka i träning och Anes Mravac fortsätter att övertyga. Annars var det dystert när Himmelriket tog sig till träningsplanen på onsdagsförmiddagen.
Ett lätt duggregn faller över stadionområdet, planerna är fortfarande klargröna men täckta av löv och småkvistar, en åkgräsklippare låter en bit bort. Sören och Junior står lite avsides. Deras samtal har något förtroligt över sig. Junior får en ordentlig klapp över axeln innan han ansluter till den övriga spelarklungan som har börjat jogga runt planen.
Klungan klappar takten samtidigt som de gör olika uppvärmningsövningar. Framför allt är det Junior och Gabriel som för rytmerna framåt. Det inger en känsla av sammanhållning och lojalitet. Något man gärna hade sett mer av på matcherna.
Behrang Safari kommer ut ifrån omklädningsrummen. Hans fot är hårt bandagerad, han haltar märkbart och skrattar uppgivet när någon ropar att han väl är med på måndag. Olof Persson syns inte till men Sven Liljegren talar om att hans medverkan mot Hammarby är ytterst osäker.
Den första spelövningen fokuserar på passningsspelet. På ett område stort som en fjärdedels fotbollsplan möts två lag. Jag tolkar det som att man kan samla poäng på två sätt, antingen genom tio passningar inom laget eller genom att spela sig över motståndarnas kortsidelinje.
Lagen som möts behålls intakta träningen igenom.
Rött lag:
Vinzents Andersson Järdler
Hallfredsson Litmanen
Johansson Junior
Svart lag:
T Nilsson Gabriel Guiomar
Andersson J Nilsson
Pode Osmanovski
Den här delen av träningen är bra. Högt passningstempo. Det smälls på friskt men schysst. Passningarna är hårda, direkta och välavvägda. Sören eldar på, berömmer, räknar poängen högt och visar stor delaktighet. Anders Andersson överglänser Jari som spelfördelare. Pode och Yksel samarbetar fint och skördar många poäng. De svarta vinner slutligen med en ganska betryggande marginal.
Träningen varar en dryg timme idag. Efter passningsövningen kör man två gånger tjugo över hela planen. Anes Mravac ersätter Tobbe Nilsson i backlinjen, och Sandqvist och Fedel vaktar varsitt mål. Det görs en ohygglig massa mål. Anders knoppar in ett på fint inlägg från Pode. Junior och Jari har lekstuga, väggar sig igenom försvaret, förbi Sandqvist och Emil kan rulla in den i tom bur. Jocke rinner igenom efter samspel med Yksel, Sandqvist räddar men Pode nickar in returen varpå Sandqvist i frustration tjongar iväg bollen för kung och fosterland.
Det görs en ohygglig massa mål vilket innebär att det släpps in en ohygglig massa mål. Anfallen skär igenom försvarslinjen som en kniv skär igenom rumstempererat smör. Passningstempot blir dessutom allt lägre ju längre det lider, ytorna är oerhörda och markeringsspelet nästan obefintligt. En reflektion jag gör är att passningstempot inte behöver tvingas upp eftersom det försvarande laget aldrig kommer upp i press, den bollförande spelaren tillåts nästan promenera med bollen utan att bli attackerad.
Sören och Fedel gapar för full hals, men utan något direkt resultat. Efter en stund undrar man vad det är för bedrövelse man står och tittar på. Alla hänger med huvudet, ingen verkar vara villig att jobba för sitt lag, inte bara passningstempot är lågt nu utan även antalet lyckade passningar.
Jag är en obotlig optimist som måste hitta något att glädjas åt på varje träning. Dagens glädjeämne heter Anes Mravac. En försvarsekvilibrist som Sören tagit upp i a-laget efter en handfull briljanta insatser med b- och u-laget under sensommaren och som fick göra sin allsvenska debut med ett inhopp mot Kalmar i torsdags.
Sven Liljegren berättar att Anes kom till Malmö från Olofström för sex år sedan, att han har varit MFF: are sedan dess och att han från början var högerfotad men började träna upp vänsterfoten redan som sjuåring och idag är praktiskt taget like skicklig med båda fötterna. Anes ser sig själv som mittback, men kan spela både till höger och vänster i backlinjen.
På träningen idag är han den ende som gör ett godkänt jobb, besluten är kloka i sin enkelhet och väl genomtänkta. Jag har aldrig sett en 17-åring ge ett så moget intryck på planen.
Man hoppas verkligen att dagens MFF vars försvarslinje är lika ihåligt som en schweizerost vårdar den här talangen med öm och varsam hand, ger honom speltid och behandlar honom på samma sätt som övriga a-lagsspelare.
Efter träning står jag kvar en stund med Sven Liljegren och Stefan Schwartz pappa Herbert. Vi pratar om MFF i största allmänhet. Som inbiten MFF-supporter är man orolig. Vad är det som har hänt? Hur kan en på pappret så kompetent trupp underprestera så oerhört?
MFF har alltid varit ett lag som är tunga att möta, en mardröm, ett lag som man nästan aldrig lyckas göra mål på, ett lag som radar upp rättvisa 1-0 segrar efter varandra.
Vi pratar om Jari Litmanen. Herbert drar paralleller till Lothar Matheus som spelade toppfotboll enda upp i 40-årsåldern men som hela tiden hade snabba, rörliga spelare runt omkring sig, spelare som jobbade för honom. Det är en absolut nödvändighet att Jari har slitvargar runtomkring sig så att han kan operera ostört.
Det mesta i MFF-väg ser mörkt ut just nu. Men kanske är det ur mörkret det himmelsblå emblemet börjar lysa och leda vägen. Kanske börjar den slumrande jätten röra på sig.
Och man måste alltid komma ihåg att det högsta är inte att falla utan att resa sig efter varje fall.
Nog med kinesiska ordspråk för den här gången.
