Den 1/10 i MFF-historien
"Tommy Larsson kan inte spela. Krister Kristensson skadar sig i andra halvlek – blödande efter en kollision! En felaktigt dömd straffspark gör att Magdeburg går upp till 2-1 tio minuter från slutet. Thomas Sjöberg utvisas i samband med straffen. Spel med tio man under hela förlängningen…"
Jag hörde i bardomen berättas att just denna dag – den första i månaden oktober – kunde man för inte så längesedan på stadens alla gator se massor av flyttlass dra fram. Häst och en vagn med det magra bohaget omsorgsfullt lastat.
Människor som nu sökte sin lycka på ett annat ställe i livet. Människor som fortfarande hoppades att tillvaron skulle bli lite godare.
Även en fotbollsklubb i staden Malmö sökte sin lycka under denna tid i vår historia… Det tidiga 1900-talet. Vårt älskade Malmö FF.
Den 1 oktober 1944 fann klubben denna lycka.
Scenen är nationalarenan Råsunda fotbollsstadion. På ena planhalvan IFK Norrköping, vars segerrika vita tröja har fått en himmelsblå fläck på sig (den himmelsblå fläcken i form av Malmö FF har därefter vägrat att låta sig tvättas bort). Visst inger bröderna Nordahl respekt. Visst är Peking fullt av landslagspelare. Men året 1944 är, som alla vet, just det år när vårt lag för första gången står som segrare i den allsvenska tabellen.
Nu denna dag är det final i svenska cupen. Kampen mellan de båda giganterna lockar ett fullsatt Råsunda, trots neutral plan. Vår laguppställning förtjänar att nämnas: Helge "Gripen" Bengtsson, Hans Malmström, Erik Nilsson, Kjell Rosén, Sture Mårtensson, Kjell Hjertsson, Börje Tapper, Carl-Erik Sandberg, Egon Jönsson, Gustaf Nilsson, Stellan Nilsson.
Hela Sveriges idrottsintresserade befolkning sitter klistrade vid radioapparaterna. Höstsolen skiner. Musikkåren spelar. Kriget har vänt, och man kan ana slutet på helvetet.
Nationens två klart starkaste lag skall göra upp om pokalen. Det är en cupfest värdig självaste Wembley Stadium. Tillvaron kunde vara värre. MFF vinner matchen med 4-3 efter förlängning, och räknas mycket länge som den bästa match som någonsin spelats mellan två svenska klubbar.
Den enorma kraftmätningen mellan de båda klubbarna började under mitten av kriget och fortsatte under hela 40- och 50-talen. Endast några små avbrott från uppstickare kunde störa fotbollsordningen i Sverige.
Den 1 oktober 1967
Idrottsparken i Norrköping, och bortamatch mot stadens stolthet IFK Norrköping.
Den hårdaste nöten att knäcka för MFF under massor av år. En hemmapublik som var lika segersäker, lika bortskämd, lika gnällig som vi på Malmö gamla IP eller Malmö Stadion.
16 788 personer har kommit för att se klassikermötet denna oktobersöndag. Ösregnet på förmiddagen har gjort planen svårspelad. Norrköping tar ledningen redan i nionde minuten efter hörna. Bertil Elmstedt (han med kanonen mot AC Milan) kvitterade till 1-1. 2-1 till hemmalaget kommer till på ett snöpligt sätt: Harry Jönsson skall slå bort en lös boll på mållinjen, men missar. Ännu en förlust verkar nära på skräckarenan men Ingvar Svahn kvitterar i minut 87.
Matchen blev som vanligt ett tungviktsmöte mellan storheterna. Offensiv och tempostark fotboll. Hårt eller till och med ojust. Exproffset Torbjörn Jonsson hånflinande MFF:arna i ansiktet när Norrköping var i överläge.
Nu har vi två Djurgården i allsvenskan, menade Hövdingen på sitt sedvanliga sarkastiska vis.
Nu har ni guldet så gott som klart, menade legendaren och UK-mannen Nalle Halldén.
Och visst fick han rätt. Tre dagar senare sprang Malmö FF ut på den arena där man kan läsa: You never walk alone, och på den plats där spelarna springer ut: This is Anfield. Kunde satt skräck i vilket lag som helst. Men inte i den tidens Malmö FF.
Den 1 oktober 1975
Så åker vi över Fredens hav. Till DDR och Magdeburg för att i Europacupen spela returmatch mot FC Magdeburg. Vi har en 2-l -seger med oss i bagaget från Malmö. 34 000 åskådare räknas in på Ernst Grube -Stadion för att se sina hemmafavoriter vända på den skånska steken.
Det MFF gör denna onsdagskväll, den första i månaden oktober, är efter omständigheterna inget annat än en bragd, nästan i klass med 1979. Tommy Larsson kan inte spela. Krister Kristensson skadar sig i andra halvlek – blödande efter en kollision! En felaktigt dömd straffspark gör att Magdeburg går upp till 2-1 tio minuter från slutet. Thomas Sjöberg utvisas i samband med straffen. Spel med tio man under hela förlängningen… Roy Andersson är fenomenal under hela matchen och i särklass bäst på plan.
Men den här matchen går ändå för alltid till MFF-historien som Janne Möller -matchen. Under den avgörande straffläggningen räddar Janne inte mindre än fyra straffar! Och ser till att MFF:s Europaäventyr fortsätter.
Staffan Tapper missar sin straff, till glädje för alla patetiska Tapper-kritiker, men det gör självaste konung Bosse också… Så därför hoppas jag att jag aldrig mer skall få höra invektiv om spelare som missar straffar – oavsett deras klubbtillhörighet. Alla, jag säger alla, som har haft modet att slå ett antal straffar har gjort det. Och väldigt ofta är det de största stjärnorna som inte klarar pressen.
Men en bragd i Magdeburg var det i dag för 31 år sedan. En bragd som förebådade 1979.
Den 1 oktober 1995...
... möter vi AIK på Råsunda, och vinner med 1-0. Målskytt är den utmärkte expertkommentatorn, och den synnerligen sympatiske, Jens Fjellström.
Den 1 oktober…
En av de största skrattsalvor jag någonsin har hört på Malmö Stadion härrör från en match på sextiotalet mot Örebro SK. Det var på den där tiden då det långa stunder var ganska tyst på läktarna. Lite mutter, lite kommentarer.
Då vänder sig en något korpulent, jovialisk, lite rödbrusig herre om. Den röda näsan kunde fungera som ett tifo på Olympia. Hans vänliga dubbelhakor dallrar i höstluften när han med stark och välartikulerad stämma utbrister följande: Tacka vet jag Örebro. Det är laget för dagen. De spelar en mjuk och behaglig fotboll.
Och jag anar en doft av orkester – som man säger i musikerkretsar – från munnen som förmedlar budskapet.
Nu denna oktoberdag kommer MFF till Eyravallen, där en av mina idoler har hedrats med en staty: levnadskonstnären Kronblom. Alla borde ha lite mer av Kronblom i sig kanske.
En som också då var min idol, men som sedan svek mig, gör våra mål i matchen som slutar 2-2. Peter Ijeh – som var som bäst i vår himmelsblå tröja. Varför lockade släkten dig till Göteborg? Eller var det
något annat?
Så har vi då gått in i den riktiga hösten. Mörkret, regnet och dimman bara väntar på att få äga oss. Ofta vid denna tid går det att ana hur säsongens slutfacit skall bli.
Men oavsett guld eller medaljer så väntar snart en ny vår, med alla unga förhoppningar.
PS. Ni som bor i Malmö – titta ut genom fönstret denna första oktober. Ser ni inte ett flyttlass? Står det inte initialerna Z.I på de italienska koffertarna?
