Måndag morgon...
...och trots det mörka läget tänker jag faktiskt njuta av livet.
Strax efter midnatt varje vardag drar gamla avsnitt av ”Cityakuten” igång på TV3. Jag gillar det skarpt. Det är rätt skönt att ligga där i soffan och slumra till samtidigt som vitrockarna på tv:n räddar liv efter liv samtidigt som de glömmer bort att ta hand om sina egna.
Häromkvällen var det dramatiskt värre. Mitt i det sedvanliga kaoset på akuten på County General Hospital i Chicago så kunde dr Green inte prata. Han fick inte ur sig ett ord. Han tog hissen upp en våning och gled in i hjärnröntgenmaskinen. När han kom ut fick han beskedet: Han hade en hjärntumör och hade max ett år kvar att leva. Om han valde att strålbehandlas.
Bara sådär utan någon speciell anledning kan livet ta slut. Utan att man anar det. Och jag kopplar det såklart till fotbollen.
På sistone har jag känt mig lite gammal. Jag är inte längre en nybliven 30-åring, nej det har jag varit i över ett år och om jag ramlar in på Etage är jag inte direkt yngst. Tvärtom.
Det har fått mig att räkna. Hur många fler allsvenska säsonger hinner jag med under mitt liv? 40? 50? 2? Inga alls? Det kanske låter drastiskt, men med dr Greens dystra diagnos i minnet blir man faktiskt lite nervös. Allt kan hända. Varje allsvensk match kan vara min sista.
Så jag tänker banne mig njuta av den allsvenska fotboll jag bjuds på. Trots att MFF befinner sig i ett hopplöst tråkigt läge i tabellen utan vare sig risk att åka ur eller chans att vinna guld så är faktiskt varenda en av de sex matcher som är kvar av årets säsong en högtidsstund.
Tyvärr har jag ingen möjlighet att åka upp till Stockholm i kväll, hade jag haft chansen vore det en självklarhet. För mig finns det inte många trevligare saker att göra en måndagkväll än att stå på en ranglig träläktare och se sina himmelsblå hjältar springa in på en hatisk Söderstadion och förhoppningsvis ta med sig tre poäng hem till det riktiga Söder. Åh vad jag avundas er som är där i kväll.
Själv får det bli tv:n. Eller storbildsskärmen på krogen. I vilket fall blir det några öl och kanske en Gammeldansk. Självklart tillsammans med människor jag tycker om. Jag ska ta på mig en av mina nytvättade himmelsblåa tröjor redan vid lunchtid och börja förbereda mig mentalt. Jag ska tänka på hur mycket jag längtar efter allsvenskan i februari och ta med mig den känslan in i matchen.
En före detta redaktionskamrat brukar lite skämtsamt säga att han lever för sina favoritlag. Vare sig det handlar om MFF, Manchester City eller Wigan. Men det ligger kanske lite i det. Intresset (eller vad man nu skall kalla det?) för MFF tar i alla fall upp en stor del av ens vakna tid. Både i praktiskt form och i tankeform. Och om man som jag försöker leva efter devisen ”lev varje dag som om den vore din sista” så får jag också leva efter ”upplev varje match som om den vore din sista”. Det ska jag göra ikväll – och om försvaret rämnar ytterligare och meninglösheten slår mig i ansiktet ska jag vifta bort den som en irriterande fluga.
I kväll ska jag bara njuta.
