Sorgens dag
Det här var meningen att handla om fotboll. Men det går inte att ens fundera på fotboll.
1957 var ett stort år för mig. Jag föddes nämligen det året. 1957 var ett stort år för Anna Lindh. Hon föddes också det året. Min och hennes vägar har aldrig korsats av varandra. Ändå är det med stor sorg jag mottager budet om hennes bortgång. En årskamrat, bara 46 år, det känns helt ofattbart.
Den bild som målats upp av henne idag, av kollegor och vänner, visar på en ödmjuk, positiv människa. Det är också den bild jag själv målat upp av Anna Lindh under årens lopp.
Kvart över nio i morse, befann jag mig i vårt personalrum på jobbet, för att fika. Det var som vanligt mycket snack och skoj. Då ringer en av mina arbetskamraters telefon. Hans sambo ringer och berättar att Anna Lindh har avlidit.
Det blir knäpptyst en lång stund. Alla, inklusive jag själv, blir helt handfallna och berörda. Resten av dagen är stämningen dämpad på jobbet.
Några timmar senare, så kommer beskedet att en femårig flicka knivmördats på ett dagis i Arvika.
Min yngsta son är fem år. En årskamrat till honom har ryckts bort på en helt ofattbart bryskt sätt.Jag får en tjock klump i halsen. Mina tankar går genast till mina små barn, som befinner sig i skolan och på dagis.
Koncentrationen resten av dagen är inte på topp. Tankarna vandrar mellan Anna Lindh, femåringen, min fru och mina tre barn.
Fotboll känns helt oviktigt en dag som denna.
Två fasansfulla dåd, inom loppet av 17-18 timmar.
Ett dåd mot en av vårt lands främsta företrädare, som också var maka och mor till en älskad familj.
Ett annat dåd mot en helt försvarslös flicka på en skola. En familj har mist ett av sina älskade barn.
Mina tankar går till de båda drabbade familjerna.
Vila i frid Anna Lindh och du femåriga flicka.
