Business as usual

Tillbaka till den allsvenska vardagen. Uppehållet för landskamper kom lägligt för HBK. 2-1-segern mot ÖIS innebär att man hänger på i toppen.

- Det kändes verkligen som att det skulle bli 1-1. "Fan vad trist", liksom. Men Olle har ju målkänsla.

Och känsla för dramatik. Liksom i hemmamötet med AIK var det förra årets skyttekung i SuperEttan som gjorde matchens sista mål i dess sista minut. Men den här gången betydde Olle Kullingers mål inte bara en poäng och räddad ära, utan tre poäng och därmed fortsatt häng på Hammarby och Malmö i jakten på andraplatsen bakom Djurgården.

Det var inte bara Per "Texas" Johansson, citerad ovan och lysande till vänster i försvaret i dagens match mot ÖIS, som var säker på att få nöja sig med en poäng till laget. Den inställningen verkar de flesta HBK:are ha haft, inklusive segerskytten själv: - Nej, det kändes faktiskt inte som om vi skulle ta det. Men vi slutar inte försöka, och Micke slog en riktigt bra passning.

Mikael Nilsson hanterade omställningen från succékvalet med landslaget till allsvensk vardag med all den professionalitet man kunnat hoppas på. Micke var navet i HBK idag, som så ofta förut; så fort han fick bollen hände något. Det var också han som i 23:e minuten knoppade in Magnus "Turbo" Svenssons fina högerinlägg, omarkerad av Örgrytes försvar på sin fina löpning. Och så då den där läckra djupledspassningen till Kullinger i 90:e.

HBK var det klart starkaste laget i dag. I mötet på Gamla Ullevi i somras gjorde HBK sin sämsta insats för säsongen, och fick stryk med 1-3, vilket snarast var smickrande siffror. I början av dagens match var rollerna ombytta, ÖIS såg vilsna ut och det var HBK, för dagen utan fyra av sina bästa spelare, som hade ett klart spelövertag, och kunde briljera med flera fina kombinationer.

Innan HBK:s ledningsmål hade ÖIS egentligen bara en chans värd namnet. Det var när Valter Tomaz Jr. satte ett skott från 30 meter klockrent i ribbans undersida. Imponerande, men nära skjuter inga harar, åtminstone inte i Halland.

Medan HBK glädjande nog brukade allvar redan från första början tog det en halvtimme innan ÖIS började spela fotboll. Just när jag hade plitat ned en liten kråka i mitt anteckningsblock om att "ÖIS spelar riktigt dåligt" vaknade laget från de lite finare delarna av Göteborg till. Afonso Alves är i mitt tycke en av Allsvenskans bästa anfallare, men han är också en humörsspelare av stora mått. I dag var han inte helt taggad, och visade följaktligen bara upp sitt eminenta kunnande vid några blixtrande tillfällen.

Ett par gånger rullade han upp halva HBK-försvaret, men avslutade utan precision. En annan gång väggspelade han med Paulinho, som sköt stenhårt just utanför Conny Johanssons högra stolpe.

Det skulle dock dröja till början på andra halvlek innan ÖIS fick utdelning på sitt bitvis mycket vassa anfallsspel. I den 54:e minuten kom kvitteringen, som inte kändes helt rättvis men ändå inte oväntad. HBK hade under de första femton minuterna av andra halvlek sin sämsta period i matchen, och det verkade ge ÖIS större självförtroende. Men HBK kom igen, och ju längre matchen led pressade man tillbaka de rödblåa, som dock stack upp emellanåt med ett par vassa chanser.

Och sen kom då till slut Olle Kullinger in och ställde allt till rätta. Vår hjälte.

Anfallsuppställningen var ett problem innan matchen. Igor Sypniewski fick en släng av feber under helgen, och det var långt ifrån självklart vem som skulle ersätta honom på topp bredvid Robban Andersson. Olle Kullinger gjorde ett par bra matcher mot AIK och Enköping, men tycktes sen komma av sig. Magnus Andersson har stått för hittills fyra mål i år (och toppade ju skytteligan efter de första två omgångarna av serien) och är ett stort löfte.

Men till slut valde Thern att spela Patrik Ingelsten, i en lite tillbakadragen roll bakom Robban. Och det visade sig vara ett utmärkt drag. Ingelsten var stark, hade ett fantastiskt häng och hans huvudspel blev ett viktigt instrument i anfallsspelet. Detta bör ha varit hans bästa insats hittills i HBK, och den bådar väldigt gott inför höstens avslutning av serien.

Även Turbo gjorde en mycket bra insats. Som högerback har han tillfört en ny dimension i offensiven. Hans kvicka ruscher längs kanten och hans fina inspel var väldigt värdefulla, och det är kul att se att HBK har realiserat det användande av Turbo i försvaret som förbundskaptenerna aldrig riktigt vågade prova. Turbos svaghet, som ofta glöms bort i ljuset av hans utmärkta offensiva kvaliteter, är hans bristande defensiv. I dag, liksom i matcherna mot AIK och MFF, kom motståndarna ofta fram längs Turbos kant, och han gick vid flera tillfällen bort sig i markeringen. Så länge övriga försvaret klarar av att hantera dessa situationer, eller om Turbo, som vid något tillfälle i dag, kan reda ut sina egna misstag, så är det förstås okej.

Texas hade en fantastisk första och en med beröm godkänd andra halvlek på vänsterbacken, och enda blundern var när han höll inne med avslutet för länge i sitt fina friläge mot Dick Last, som kunde göra en fin räddning. Men så är Texas inte anfallare heller. Och vi har ju Olle.

Dusan Djuric var inte lika vass som vi är vana att se honom, och det var uppenbart att han var obekväm i rollen som vänsterbreddare. Men de misslyckade avslut och felpassningar han slog i dag kommer att sporra honom ytterligare i hans nästa match, var så säkra.

Tobbe Arvidsson gjorde sin 300:e match i Allsvenskan, samtidigt som HBK gjorde sin 1000:e. Tobbe har alltså varit med i nästan en tredjedel av HBK:s allsvenska matcher någonsin, ett faktum som ger en vink om vilken institution i HBK:s historia denne veritable titan är. Han firade sitt jubileum med en habil insats på innermittfältet, liksom kollegan Ante Johansson. Men jag väntar ändå fortfarande på att få se Mini och Ante ihop på mitten igen, så som HBK spelade under framgångsvågen i somras.

Båda lagens klackar stod för godkända insatser, även om jag gärna hade hört mer av Kvastarna den sista kvarten. Först när målet kom vågade HBK:s klack sig på en slutforcering. Öisarna var inte så många men väl röststarka. Men snälla, säg att jag hörde fel när jag tyckte mig snappa upp en ramsa som löd "Hejsan grabbar har ni stake? - Jajamensan upp i taket". För om jag hörde rätt där är det fan dags för dessa "grabbar" att kamma sig, borsta tänderna och slå på frikostigt med acnelösning, för det skulle vara det lägsta. Men jag satt ju på andra änden av stadion, så jag fortsätter hoppas att jag hörde fel.

2-1 mot ÖIS innebär att HBK ligger på 36 poäng. Guldet känns kört, så mycket kan man säga utan att beskyllas för att vara en svartsynt pessimist. Däremot är kampen om andraplatsen vidöppen. Thern levererade på presskonferensen den härliga floskeln att "varje match är som en cupmatch", men det är förstås just den inställningen man faktiskt måste ha.

Det här ska nog ordna sig. Tills vidare kan vi ju njuta av de tre poängen som Olle och grabbarna ordnade i dag.

0 kommentarer