Gästkrönika: Ett fans bekännelser
Vi skrek och hoppade, för vi hade just vunnit över Spanien. Med marginal till och med.
Det var match på gång, det märktes. Två och en halv timme före avspark var det gulklädda människor i rörelse i Råsunda centrum. Det var mycket folk överallt. Även den oinsatte förstod nog att det var något speciellt på gång. Det var landskamp på gång. Kval mot Spanien. Ungefär en timme och 45 minuter före match började insläppet till min sektion på Norra stå. Nej, vi hade inte tur med vilka som kom nederst på läktaren idag. De bakom skrek på oss att vi skulle sätta oss ned.
Det var ett antal barnfamiljer och några äldre par som tyvärr hade fått platserna där nere. Det betydde att det inte blev något Norra Stå på min halva, däremot på svenskafans sidan till höger om mig stod upp. Det är så att om det kommer flera hängivna fans och ställer sig längst ned på läktaren blir det automatiskt en kedjeeffekt att alla måste ställa sig. Det gillar jag bättre, för om man köper biljetter till det som kallas Norra Stå borde man vilja stå och skrika.
Min polare och jag hade sorgsna föraningar på att det inte skulle bli någon tolfte spelare för svenskarna att luta sig tillbaka på. Det var innan matchen det. Bland oss fans var väl frågan innan match egentligen hur stor förlusten skulle tänkas kunna bli. För en seger med den här formen och all turbulens var ju inte ens tänkbart. Här var man mest för att få se Torres, Villa och grabbarna. Vilken känsla det var när Villa äntrade planen! Han ser man varje vecka på Tv, och nu, nu är han plötsligt mitt framför en och leker med en boll tillsammans med Fernando Torres. Fernando. Det kryllade av stjärnor, men med ett fans trogna vana buades alla i tur och ordning ut av oss, fast vi egentligen gapande dreglade av lycka.
Till början var väl stämningen, låt säga, värdelös. Ett par klapp, klapp och Sverige var allt som lät från ett fåtal ställen lite här och där. Sedan exploderade allt. Det sades att det var en explosion i Malmö som orsakade ett strömavbrott, jag vet precis vad som menas, men det var i Solna det inträffade. Jag har aldrig varit med om en så hög volym under en landskamp någonsin.
När den så sågade Petter bröt en passning och spelade vidare till den så sågade Anders försvann alla barriärer som menade att vi inte skulle stå upp. Elmanders löpning var perfekt, kanske var han offside men vad spelar det för roll nu? Avslutningen var imponerande kylig för en spelare som inte gjort ett enda ligamål, sen blev det strömavbrott i Skåne. Jämfört med ett stockholmsderby eller en handbollsfinal i Sporthallen var det kanske inte ljudrekord. Men för en kvalmatch på Råsunda var det garanterat det bästa trycket som den gamla arenan varit med om. Det var inget vanligt landslagsjubel, det var skrik, det var underbart att vara med om. Det var ett - noll. 1-0.
Nu lossnade det för publiken. Jag kommer hela tiden skriva ur ett landslagsperspektiv. Stämningen var fantastisk. Jag höll på att ramla ner över dom framför när jag hoppade och landade på stolen framför. Sådant händer inte ofta på Sveriges matcher.
Sverige spelade bra. Spanien var inte så överlägsna som vi hade trott. Sanningen är att Elmander var närmre att utöka ledningen än Spanien att kvittera. Petter Hansson var femstjärnig ikväll. Det var längesedan jag såg en spelare vara så prickfri. Han gjorde verkligen inte ett enda misstag på hela matchen. Och som alla vet gillar vi prickfria insatser, Shaaban var också prickfri. Samt en publikfavorit. När Raaaami Shaaban ekade på läktaren vände han sig mot oss och vinkade. Nu är han etta. Isak får bevisa att han är värd tröjnummer 1 innan han får tillbaka det.
Andra halvlek var den första lik, stämningen var bra enda tills Målet. Visst ska det stavas med stor bokstav. Då exploderade det igen. Linderoth gjorde årets snyggaste räddning, Edman, Kim och Chippen var alla inblandade innan Marcus bjöd Iker på paella. Vilket mål, vilken glädje. Segern var säkrad! Vi hade vunnit mot Spanien i fotboll utan i stort sett en enda stjärna. Fredrik skadade sig ju efter ungefär halva första halvlek och spelade under sin förmåga. Kollektivet var tillbaka. Manualen jag tjatat om var tillbaka. Alla gjorde sitt jobb. I slutet kunde inte ens barnfamiljerna säga åt oss som ställde sig upp för vårat fosterland och sjöng ”segern är vår”. För vi hade vunnit över Spanien.
