Seger mot Hammarby med 3-2
Det här var det svettigaste jag upplevt sedan... ja, när då?
Så sitter vi där igen som segrare. Om vi har flyt i jämna matcher eller om vi helt enkelt är lite bättre, tja. Men vi vinner. När vi spelar bra, då spelar vi jäkligt bra. Och när vi tappar, då tappar vi rejält. Båda sakerna upplevde vi i dagens derby, ett derby som måste bli en klassiker.
Men det är ju precis så här det skall vara, ena stunden total lycka, i nästa är bänkgrannen på väg att ringa en ambulans. Ledning, kvittering, ledning, kvittering. Och sedan, när det börjar se som mörkast ut, när Frisken missar tre grönvita spelare i offside-läge, när Hammarby tar över, Kim blir utvisad, uppförsbacken bara blir brantare, ja, minns ni Rumänien-matchen i VM 1994? Det går emot hårt, det bara ska inte gå, och så gör det det i alla fall.
Jag ber absolut inte om ursäkt, segern var inte orättvis alls. Det var bara det att det kunde ha slutat hur som helst. Och efteråt inser man att det var mer välregisserat än vilken thriller som helst. Och med ett lyckligt slut. Nu ligger vägen öppen, Zorans tio poäng kanske inte var så omöjliga. Ok, jag skall inte ta i, men visst är det grymt härligt att vara djurgårdare just nu.
Tack alla spelare i Djurgården för en underbar insats. Tack Hammarby för ett härligt motstånd. Tack Frisken för dina stämningshöjande, horribla misstag. Tack hjärtat för att du orkade. Segertåget rullar på.
Matchrapport kommer i onsdag förmiddag.
