Gästkrönika: Ur mina blåvita ögon
Om IFK på planen och på läktaren.
Om Norgeresor och bengaler.
Om mitt blåvita år 2006.
Jag sammanfattar, summerar, kastar en blick bakåt och sneglar en bit in i framtiden. Detta är mitt år som blåvit supporter - redan innan det sista kapitlet är skrivet. Det började med tre oavgjorda matcher men också med en hel del hopp. Detta skulle bli året som vi slapp gravölen och istället sköljde ner gyllenbrun pyttipanna med champagne - igen. Så blev det inte och det är synd.
Jag hade gärna sett att Magnus Kihlbergs vristskott mot Öster blev ett drömmål och grädden på moset i en krampaktig föreställning i Växjö. Det blev istället en livboj som räddade oavgjort. Jag minns en bengal som började bränna för intensivt i en ynglings hand på Gamla Ullevis östra läktare. Sekunden senare landade ett rött eldklot vid Adam Johanssons fötter. Jag glömmer inte att vi värvade två anfallare från allsvenskans nästjumbo. Den ena var en kanadensare från Kamerun. Han kom, sågs knappt och försvann. Nu är han på lånad tid i Norge och får gärna stanna där. Den andra är kvar och uppskattas mer för sin arbetskapacitet än för sina många mål. Det har förresten inte blivit så många sådana denna säsong. Inte för honom, eller för någon annan heller. Jag har redan kommit på mig själv med att blicka mot avbytarbänken. Där hade vi en norrman som gapade så högt och så mycket att knappt hela klacken tillsammans kunde klara av att hålla samma takt eller styrka. Den rösten har tystnat nu. Jag kan i samma ögonblick inte undvika att tänka på att IFK besökte Norge så många gånger att "Heja Blåvitt" närapå fick bytas ut mot "Ja, vi elsker dette landet".
Jag kommer ihåg att en av våra bästa försvarare blev uttagen till VM och sedan flyttade till Skottland. En annan av våra bästa försvarare tog Danmarksfärjan eller möjligtvis Öresundsbron till sin nya klubb. Jag vill gärna minnas att vi spelade tre vårderbyn under en vecka och vann samtliga kamper. Vi fick en kombinerad geografi- och fotbollslektion av ett Nordirländskt lag. De heter Derry och bar randiga tröjor i rött och vitt. Att George Mourad för ett kort ögonblick inspirerades av Olof Mellberg eller Magnus Wislander har jag försökt glömma utan att klara av det. Fortfarande hör jag en exalterad irländsk kommentator konstatera det som vi radiolyssnare knappt ville visualisera.
- The ball touched his hand. What was Mourad doing down there? Samma Italienresenär blir ett av mina största utropstecken för året. Om vi inte heter Glenn i denna stad så kan namnet mycket väl vara George. Jag ler vid tanken på en Kungälvsmohikan som klippte sig, kapade dubbarna och började spela fotboll. Höjdpunkten blev matchen mot Kalmar på bortaplan. Guld år 2007? Gärna. Men något måste hända. Om ett drygt år vill jag minnas matcher där snygga vristskott avgör matcher, där vi vinner de lätta matcherna och där vi har en tränare som tror på sitt lag.
Det gör jag.
