Inför träningsrapport: 15 Oktober
Det finns vissa tillfällen då livet tar tag i en, ruskar om en och verkligen visar hur njutbart det är.
Det är söndagsmorgon och Malmö är så vackert så att hela jävla världen kan gå och lägga sig. Himlen är himmelsblå, luften klar och höstsolen värmande. Det gröna gräset på träningsplan 1 är täckt av en vit fuktig hinna som inte kan bestämma sig om den ska ta form som dagg eller frost. Träden runt planen rodnar, fullt medvetna om att de snart ska kläs av.
På planen står spillrorna av den MFF-trupp som för några månader sedan tippades ta hem de ädlaste medaljerna i årets allsvenska. De står i en ring runt tränare Åkeby som pratar lugnt. Vad han säger kan inte höras men de morgontrötta spelarna lyssnar utan att vare sig gäspa eller gnugga sig i ögonen. Sedan värmer de upp.
I en klunga löper de runt på det morgonfuktiga gräset. Till en början är de tysta men efter ett tag tar Junior kommandot. Han börjar sjunga och klappa och efter en stund hänger alla andra med. Till varje rörelse klappas det i takt och Junior skrålar vidare. När klungan joggar förbi Sören Åkeby får Junior en boll i ryggen. Åkeby flinar. Det gör alla andra också. Men det är allvar också. Och då bestämmer kapten Daniel. Han ökar takten och Juniors sång tystnar. Ingen har tid att klappa eller lattja. All energi går åt till att hänga med i Daniels tempo. De flesta gör det och Daniel ser nöjd ut.
Kvadraten. Den kallas så på träningsplanen trots att den oftast har fler än fyra kanter. I den ena kvadraten håller de yngre till. De har kul, men inte lika kul som de äldre. Som utomstående förstår man inte riktigt allt som är kul. Det är gester, rörelser och korta kommentarer som säkert har hängt med länge inne i den mångkantade kvadraten men utanför är det oförståeligt. Men har spelarna roligt så smittar det av sig på staketrävarna och de andra som besöker träningarna.
Det är en brokig skara som står där och lutar sig mot de rostiga staketen. Precis som en fotbollspublik brukar vara. Det finns ingen typisk supporter, han eller hon kan vara kort och tjock eller lång och smal. Eller så kan han eller hon vara en blandning eller till och med en hund. I dag håller en vit Jack Russel koll på spelarna. Husse äter falafel.
Spelövning. Härligt. Kvadraten i all ära men det är ju riktigt lir man vill se när man masar sig upp ur sängen och lämnar flickvännen ensam under det varma täcket. På många träningar inför match brukar Åkeby ha svagheten att köra spelövningar utan motståndare. Det brukar se lite lojt ut och när bara vart tredje anfall avslutas på mål (utan motståndare!) tappar spelarna tron på sig själva och vi åskådare tappar tron på fotbollen i stort. Men i dag är det annorlunda. Det är gröna västar på reserverna och Anes Mravac får ta på sig en grön väst. Han ser besviken ut. Han hade säkert en förhoppning om att få spela från start mot Gais efter det stabila 85-minutersinhoppet på Söderstadion. Men Åkeby satsar på rutin och placerar Olof på högerbacken och flyttar över Vince till vänsterkanten. Lite synd kan tyckas. Mravac känns spännande och ser så mogen ut på planen. Olof ser också mogen ut, men känns inte spännande. Den uppfattningen kommer emellertid komma på skam ju längre träningen lider.
Man plockar fram falkögonen och letar upp resten av startelvan. Sandqvist - Olof, Daniel, Gabriel, Vince - Jocke, Yksel, Anders - Pode, Junior, Emil. De startar i morgon. Och som synes i en 4-3-3-formation. Längs staketet börjar det tisslas och tasslas och mumlas och messas. Vad är det som händer? 4-3-3? Systemet vi trodde var dött och kremerat. Tydligen inte. Det är ju så de formerar sig på planen och det ser faktiskt bra ut.
Hela planen andas intensitet. Det är närkamper, snabba väggspel. Kvicka fötter och heta avslut. Spelarna har kul. Till och med västlagets ytterback Alf Westerberg har kul, men han ser lite plågad ut när Marcus Pode rusar förbi för femte gången. Kanske förbereder Åkeby Pode på ett möte med en annan gamling - Roland Nilsson?
4-4-2. Nu gör Åkeby oss förvirrade. Efter en kort paus ställer Pode, Jocke, Anders och Emil upp sig som ett rakt fyramannamittfält. Och fram i anfallet, bredvid Junior, flyttas Yksel. Det ser också bra ut. Men inte lika bra. Det blir 4-3-3 i morgon.
De som imponerar mest på mig under spelövningen är Pode och Emil. Lustigt det där med hur man benämner spelare. Emil Hallfredsson är självklart ”Emil” i den här texten och Marcus Pode är lika självklart ”Pode”. Hur hade det sett ut om jag skrivit att de som imponerar mest på mig under spelövningen är Marcus och Hallfredsson. Det hade inte sett klokt ut. Men imponerade gjorde båda två. De verkar fått ett lyft de senaste veckorna. Pode av kontinuitet på samma plats i startelvan och Emil kanske av spel i landslaget. De vågar, vågar, vågar. Utmanar, skjuter, toklöper. De kan vara segervapnet mot Gais.
Nu börjar det riktigt roliga. Och nu börjar Olof-show. Sir Alf kallar till inläggsövning. Alla ska vara med. Sir Alf står bredvid målet och passar till en spelare som befinner sig precis utanför straffområdets halvcirkel. Den spelaren passar ut bollen till kanten och där tar Olof eller Pode (högerkanten) repektive Vince eller Emil (vänsterkanten) emot den och slår ett inlägg som möts av två andra spelare som kommer rusande utifrån. Direkt efter avslut får spelaren som slog ut bollen på kanten en ny passning av Sir Alf och då ska han skjuta. Helst i mål.
Och mål blir det. I massor. Man blir faktiskt bländad. Det här är den i särklass bäst utförda övning jag sett MFF utöva sedan Sören kom till klubben. Det tycker nog Sören också. Han står bredvid och ler. Han ser faktiskt inte pressad ut.
I stort sett alla inlägg är kirurgiska. Avsluten är antingen hårda och distinkta eller fantasifulla och överraskande. Nästan allt går i mål. Och då gör ändå målvakterna sitt allra bästa men det hjälper inte.
När Olof får en lite för brant boll ut på kanten gör han en Zlatan 2001. Han drämmer till den med en yttersida och den går som en raket på insidan av målvakten och när den når bortre burgaveln jublas det både på och runt planen. Några minuter senare slår han till igen. Då har han letat sig in i mitten av planen och drar till en volley upp i krysset. Skrämmande likt Anders Svenssons mål på Ryavallen i Borås 1999. Ännu mer jubel. Och helt plötsligt känns Olof gjuten i startelvan. Vi fotbollssupportrar ser inte bara olika ut. Vi kan ändra uppfattning om saker och ting väldigt fort också.
Träningen slutar men jag vill ha mer. Men det blir inget mer. Bara stretching. Det är ju bra på sitt sätt men inte så kul att titta på. Tidningarnas utsända rusar fram till sina intervjuobjekt. Skånskan verkar välja Yksel. Ett gäng unga killar som filmat stora delar av träningen intervjuar Olof. De verkar nyfikna för Olof får svara på många frågor. Sedan är det Åkebys tur. Han möter pressen med en lätt besvärad min. Men han svarar snällt på alla frågor. När det blir obekvämt leder han smidigt frågorna till att handla om Alf Westerbergs insats på ytterbacken. Och så pratar han trav, han vann tydligen en del pengar i lördags.
Trav är bull. Så jag lämnar Åkeby och hans följe. Går bort och snackar juniorlaget i stället. Många ska visst åka till Olympia och kolla in kvartsfinalen. Till slut får jag dra mig bort mot bilen. När jag kör ut från området ser jag en liten kille sitta och hänga på ett staket. Han har en pinne i handen som han slår lite i marken med. Det är Anes Mravac, han väntar antagligen på att bli hämtad av sin farsa.
Känns ganska stabilt med Olof ändå...
