Krönika: Vad händer nu då?
Efter en svag säsong börjar Djurgården redan titta på förändringar inför nästa säsong. Det viktigaste i det arbetet borde kanske inte vara att identifiera och avlägsna det dåliga utan att identifiera och bevara det bra. Nyheterna om Matias Conchas och Pa Dembo Tourays eventuellt förestående flykter från landet sätter kraftiga käppar i detta hjul. Samtidigt brottas man med den ännu mer akuta frågan om vem som överhuvudtaget ska träna laget nästa år.
Att säsongen inte gett Djurgården de resultat föreningen, och supportrarna, hoppats på bör det inte vara tu tal om trots att säsongen ännu inte är över. Därför började föreningen, redan innan ryktena om stjärnornas osäkra framtid, tala om stora nyförvärv och kraftiga förändringar. Det talades om Hasse Backe men blev Anders Grönhagen och det kunde, så att säga, lika gärna varit en tumme. Detta är inte menat som en sågning av Anders som människa, tränare eller djurgårdare men när man väntar på namnet som ska lyfta tillbaka Djurgården till den nivå man hör hemma (och dessutom ytterligare en till helt nya höjder) och får Anders Grönhagen förstår man hur mannen som i sagan gick till skräddaren men aldrig fick några vantar måste ha känt.
Nu är det fortfarande inte slut talat om tränarfrågan i Djurgården. Grönhagens kontrakt går ut efter denna säsong och då kommer Backe fortfarande att vara ledig. Rykten gör samtidigt gällande att Backe bara är intresserad av att ta en svensk klubb där han kan få tämligen fria händer att utveckla en egen roll med en underordnad tränare och eget ansvar för värvningar. Detta påminner i mina öron mycket om den internationella managerroll som Djurgården försökte återskapa i sitt system med headcoach. Därför borde man inte rädas att ge Backe de efterfrågade befogenheterna.
Samtidigt som Djurgården står även de andra tre storlagen, Hammarby, Malmö och Göteborg, med osäkra tränartankar. Bajen vill göra en Elfsborg/AIK och plocka in ett ungt, oskrivet kort. Förståeligt med tanke på att det är just dessa två nämnda föreningar som i år återfinns i den allsvenska toppen. Men frågan är hur dessa unga, oskrivna kort kommer att kunna hävda sig när uppgifterna blir större än Gefle och Öster. Det är där en modells hållbarhet avgörs, det vet vi själva allt för väl.
Malmö har visserligen Sören Åkeby kontrakterad över nästa år, men har gjort ett ännu sämre år än Djurgården och ”Snuffes” framtid ryktas vara högst osäker. Samma rykten säger nämligen att han får sparken och att Malmö ersätter honom med Arne Erlandsen som nyligen fick sparken från IFK Göteborg som istället rycker i Djurgårdens assisterande tränare Stefan Rehn. Möjligheter kan alltså uppstå för Djurgården att återförena vännerna Åkeby och Backe och fullända vad som måste vara den galnaste tränarkarusellen i Allsvenskans historia där samtliga av de tre största klubbarna byter tränare med varandra.
Men Djurgårdens problem i år kan inte enbart lösas genom en ny tränare. Jag tror nog inte att säsongen blivit mycket bättre med en annan tränare än Jonevret, spelarna är helt enkelt inte bättre än såhär. Visserligen påstås det ibland att vi förra året lyckades vinna guld med ett lag likvärdigt detta. Men det är faktiskt inte sant. De tre kanske allra bästa spelarna ifjol hette Søren Larsen, Tobias Hysén och Fredrik Stenman. Ingen av dem finns numera kvar i truppen. Hysén var det visserligen i början av säsongen men var då en skugga av sig själv. De andra två har ersatts av Tiago Quirino respektive Robert Stoltz. Och ingen kan väl direkt kalla någon av dessa en formidabel succé.
Ändå finns hopp. Djurgården står nu visserligen på branten och riskerar att ramla ner. Men minns att vi stod på samma brant inför förra året. Eller brant och brant, det rör sig väl snarare om ett vägskäl där föreningen måste bestämma vilken väg man ska gå. Ska man återigen välja den lättare nerförsbacken mot botten eller ska man kämpa i uppförsbacken i sina försök att nå himlen. Förra året fegade man ur och valde lätta lösningar. Nu röstar jag för att vi försöker jobba oss uppåt mot våra mål och om den mödosamma vägen innebär att vi ramlar omkull och slår sönder det fina vi har byggt under åren så har vi i alla fall försökt.
Hur skulle man då gå tillväga för att klara av denna väg mot stjärnorna? Jag tror man återigen måste bestämma sig för en profil, och den här gången verkligen tro på den. Under Sören och Zoran var Djurgården en kaxig förening för unga, hungriga spelare med höga ambitioner. Efter en misslyckad säsong bytte man tränare och med det profil helt. Nu gav man upp hoppet om att värva ungt och hungrigt. Man insåg att man inte skulle kunna bygga ett lag med spelare som hela tiden flyttar utomlands och valde istället att börja plocka in äldre spelare utan proffsambitioner. Markus Johannesson och Mattias Jonson blev de starka korten och de klarast lysande exemplen på att modellen fungerar. Dessa har varit årets stora stjärnor ihop med Matias Concha och Pa Dembo Touray som ju (om någon nu minns krönikans inledning) nu ryktas vara på väg att lämna oss.
Det måste alltså fastslås en identitet för föreningen. Hur ska man ersätta dessa om de nu flyttar? Och vilka ska man värva mer? För klart är att fler värvningar behövs. Antingen kan man i Djurgårdens läge ersätta desertörerna med äldre spelare typ Rami Shaaban och Daniel Bernhardsson eller så plockar man in ungt typ Axel Källqvist och Mikael Lustig. Jag röstar för en kombination av dessa båda modeller då det kan suga ut det bästa av de båda värvningsfilosofier vi använt tidigare men som i båda fallen inte visat sig hålla på egen hand.
Även om namnen i sig bara är spekulationer står de ändå för arketyper och är en representation av modellen snarare än rykten om enskilda spelare. Man kan tänka sig att man byter spelare och rekommenderar Johan Dahlin och Christoffer Andersson, idén är bara att namnge en gammal och en ung, båda i sig lämpliga.
Dessutom räcker det ju inte bara att ersätta de som flyttar, även om båda stannar behöver man förstärka. Ola Toivonen nämns, han är ung. Andreas Johansson florerar alltid som rykte och dessa båda, som tänkbara tior, utgör samma tankeexperiment som alla spelarpar ovan, en ung och en gammal och föreningen måste nu välja.
Men frågorna är större än så, här har frågan om Johan Arnengs eventuella flytt till Göteborg inte behandlats alls. Inte heller frågan om huruvida spelsystemet ska förändras (vilket väl är avhängigt av vilken tränare som tillslut kommer in). Poängen är att DIF just nu bara är ett enda stort frågetecken och att vi denna gång inte kan lita på att ett plötsligt och oväntat SM-guld (som ifjol) ska skingra frågorna. Denna gång måste vi göra det själva.
