Från tredje våningen: Saknade gamla rävar
"Det är fullkomligt logiskt att folk stannar hemma. Att jag själv och 7.492 personer till ändå beger oss till stadion vettefan hur man ska förklara, men en kvalificerad gissning är sinnesrubbning."
Makrillarna benades ur trots ett ganska tröttkört MFF i andra halvlek, och matchen sprängde upp ett litet hål av ljus i det annalkande vinterhelvetet. I söndags täpptes det dock åter till med besked, när Malmö FF var vulgärt vilse i pannkakan. Eller för att tala klarspråk; de var värdelösa. Den gruvliga revanschen på Gefle blev varken gruvlig eller någon revansch. På något sätt känns söndagens match som en rättvisande sammanfattning av hela den här säsongen.
Nu får man – för vilken gång i ordningen? – koncentrera sig till max för att hitta små ljuspunkter, positiva fläckar i det sketna grå landskapet. Att Niklas Skoog är tillbaka i träning igen är en sådan. Tillbaka igen. Och igen. Mannen tycks ha ett rehab-psyke av samma gedigna slag som Jörgen Ohlsson. Hoppas bara att han tar med sig tålamodet ut på träningsplanerna också, så att inga överilade moment grusar alltihop. Jag saknar Skoog i en startelva så mycket att det nästan gör ont. Det hade verkligen behövts en tjurig och gumpvickande illbatting på stadions gräsmatta i söndags. Det är så pass mycket vilja i Niklas Skoog att det nästan slår över, och ibland också gör det. Men det är väl ändå att föredra sju dagar i veckan, framför paralyserade och viljelösa rundningmärken.
Hasse Mattisson nätade för HBK mot AIK senast. Han såg riktigt avslappnad och harmonisk ut. Det unnar jag honom förstås, men det börjar bli åt helvete enerverande att se alla fd himmelblå prestera på andra håll. I matchrapporten på Himlen är blå slog man huvudet på spiken i beskrivningen av Mattisson och målet; ”Avslutet var en sån där bredsida som bara de med tio år i toppfotbollen kan slå. Som den enklaste, mest självklara sak i världen rullade han in kulan till höger om chanslöse Örlund. Hasse Mattisson. Vi såg honom och vi tyckte om vad vi såg – ett klassmål.” Det är åtminstone skönt att HBK’arna har vett att inse vilken kille de har previligiet att lägga ögonen på.
Ohlsson och Mattisson. Suck, det finns en stark längtan och en stor saknad. De där gamla rävarna. Och det var fullständigt logiskt att publiken på Stadion började skrika efter just dessa spelare i söndags. Spelare som bär på någonting utöver den ljusblå tröjan, någonting envist och ettrigt. Någonting som inte nödvändigtvis handlar om målproduktion, framspelningar eller snygga dragningar. Spelare som i stället för att kollapsa mentalt, växer av situationer som söndagens andra halvlek. När allt falerar och krampar sig är det spelare av denna kaliber som kliver fram, och till på köpet verkar gilla läget. Det ligger något postivt galet i en sådan karaktär, och dessa gamla rävar utstrålar något som tar raka spåret in i supporterhjärtat. Vad spelarna utstrålade i söndags kan man ju debattera om. Det finns en uppsjö av alternativa svordomar och kraftuttryck för detta, själv tycker jag att det mest liknade rädsla.
Vill minnas att det förekom en hel del gnäll över söndagens matchtid, men kan egentligen inte förstå varför. Avspark 13:30 passade åtminstone mig utmärkt. En ordinär matchdag är vanligtvis helt förryckt, då man går omkring nervös, spänd och stimmig hela dagen fram till avspark. Ingenting vettigt blir gjort, allt är bara en evig väntan. Och efter matchen är timmen ofta sen för de som har arbete eller andra förpliktelser dagen därpå. Men i söndags fanns det precis lagom tid att dricka morgonkaffet framför inför-rapporter på nätet, lyssna några varv på Logan och sedan var det dags. Efter matchen var det ännu för tidigt för att måndagsångesten skulle ha hunnit infinna sig, och folk kunde därför följa med på Ölkafét eller andra vattenhål i staden, och i lugn och ro dränka sin besvikelse. Med denna matchtid finns utrymme både före och efter matchen att räfsa löv, storhandla på Willys eller vad det nu är som är så otroligt söndagsviktigt. Att publiksiffran var pinsam beror knappast på klockslaget, utan att laget gång på gång klappar igenom och underpresterar å det grövsta. Det är fullkomligt logiskt att folk stannar hemma. Att jag själv och 7.492 personer till ändå beger oss till stadion vettefan hur man ska förklara, men en kvalificerad gissning är sinnesrubbning.
Och på tal om sinnesrubbning. Domare Sven-Åke Martinsson framstod bitvis som en figur ur Svenska Mad. Jag tappade ganska snart räkningen på antalet frisparkar, kort och andra beslut som led fullständig brist på verklighetsförankring. Spelarna fattade ingenting, publiken fattade ingenting. Men tyvärr kan jag inte använda stackars Sven-Åke som en enkel ursäkt för 2 jävla 2 mot Gefle. Ansvaret för detta ligger helt och hållet på (in-)aktiva tränare och spelare i laget som heter Malmö FF.
Återstår bara att glida in i melankolin. Möllan är grått och hundskiten på trottoarerna luckras upp av ett ihållande regn. En kort strof från ”Hurt” med Johnny Cash återvänder gång på gång, och gnuggar in känslan av vad Malmö FF bjudit på i år:
I will let you down
I will make you hurt
