Gästkrönika: Inte på arenan, ”grabbar”!
Jag var så glad när alternativfolket, som brukar bojkotta Änglarnas resor, valde att boka en vagn på tåget till Solna. Det var en del av vad jag själv strävat efter; att alla blåvita, oavsett supporterkategori, skulle kunna dra åt samma håll. Tillsammans. Jag litade på dem. Jag litade på er, ”grabbar”, på att ni skulle sköta er grej långt från oss andra. Det är det enda jag begär. Jävlar vad blåst jag blev.
Med den här texten vänder jag mig rätt mycket direkt till Blåvitts ”grabbar”, till er WM-killar, till GYD, YCG och vad ni nu kallar er. Till er som gillar hardcore-köret, att ”stå upp för Blåvitt”, ”stil och klass” och det där. Min förhoppning är att öppna en någorlunda balanserad dialog, eftersom jag inte tror på förbehållslösa fördömanden. Jag vill att vi alla ska kunna hitta former för att stödja Blåvitt tillsammans. För vad som håller på att hända nu, är att vi i raketfart är på väg tillbaks till splittringen 2002.
Det ska sägas också, att även om jag kommer att prata om mina åsikter, så är det inte de som är det viktiga i sammanhanget. Det viktiga är att jag inte är unik, att många tänker som mig. Var snälla och se det så.
Solna – inte en isolerad händelse
För att om möjligt undvika det vanliga tugget om ”internetsupporter” och liknande, vill jag dock börja med att allmänt beskriva mig själv och min syn på er.
Jag är en rätt flitig besökare av Blåvitts matcher. Ser allt hemma, det mesta borta. Jag missar en del resor på grund av jobb, men annars brukar jag vara där. I samband främst med bortaresor har jag lärt känna vissa av er ”grabbar”, jag skulle väl kunna använda uttrycket ”vänner eller bekanta” på fyra-fem stycken av er.
Debatten om vem som är en ”riktig supporter” har jag lämnat. Numera nöjer jag mig med att skilja på sak och person; man kan ibland göra vad jag betraktar som fel, men ändå vara en okej kille och ett tillskott för klubben i andra sammanhang. I min värld är många av er några av de viktigaste resurserna vi har på läktarna, det kan jag utan skam eller lismande konstatera efter att ha sett er nere i Wolfsburg. Stämningen vi piskade upp där går utanpå det mesta. Å andra sidan är våld aldrig okej för mig och när ni väljer att ägna er åt det, så betraktar jag er i den situationen som egoister snarare än som blåvita supportrar. Ni väljer då er egen adrenalinkick före vad som är bäst för Blåvitt. Jag avskyr just det, men det hindrar som sagt inte att jag kan betrakta några av er som ”vänner eller bekanta”, eller kort och gott ”bra gubbar”. Vad jag begär av er är enkelt: gör er grej långt från oss andra, håll arenorna fria från våld.
Vad som hände på Råsunda är för mig alltså helt åt helvete, trots att vi blev förnedrade på planen och trots att det kanske var gnagare som började ge sig på stängslet under läktaren. Det är ändå inte okej. Ni grabbar valde att åka med Änglarnas tåg upp, enligt åtminstone en av er som brukar vara rätt talför i text, av det skälet att ni vill att vi alla ska stå enade, tillsammans för Blåvitt. Ändå väljer vissa av er att ta en fight mot gnagare och polis inne på arenan – väl medvetna om att jävligt många änglar avskyr det där.
Jag förstår inte logiken. Det är att aktivt agera för splittring, ingenting annat. Men vi återkommer till det.
Det riktigt risiga är dock att Råsunda inte är en isolerad händelse, hade det varit det så hade jag inte skrivit den här texten. Det muppades ordentligt nere i hörnet mot Tipsläktaren under matchen mot Skansen. Beteendet på Olympia ska vi inte tala om. Bara en sån sak: att hetsa genom att kasta grejer mot en annan läktarsektion, är ett klassiskt sätt att låta ligistmentaliteten drabba oskyldiga. Visst, på sektionen intill satt miffon från Frontline, men även vanliga supportrar, bland annat blåvita. Jag förutsätter att det inte var med flit, men ett exempel på vad som kan hända, var när någon kastade en bägare öl i ryggen på vad som såg ut som en liten nioårig tjej. Där är åtminstone min gräns för vad som är okej fett överskriden, kan jag säga. Mot gajs hade vi bland annat ett gäng ”grabbar” som attackerade de grönsvartas utsläpp – utan urskillning, rakt in bland julgranarna.
Vad hände med "ligistkoderna"?
Allvarligt, vart fan tog ligistkoderna vägen? Det om att bara ge sig på likasinnade och så vidare? Oavsett vart koderna är nu, så gick ”stilen och klassen” samma väg. Den har vi inte sett röken av i höst. Och med ”ligistreglerna” försvann det enda i er kultur, som en utomstående som jag kan känna någon respekt inför.
Oavsett vad som hänt med de gamla idealen, så kan man konstatera en sak: ni ”grabbar” är på väg att på nytt göra er gällande på våra arenor ”på ert sätt”. Detta efter att under några år ha skött era fighter rätt snyggt, en bit från oss andra. Det är en trist utveckling av många skäl, men framför allt för att det är ett så uppenbart självmål. Konsekvenserna av utvecklingen är nämligen mer givna än hemorrojder i röven på Lasse Anrell.
Konsekvenserna – splittring och ”anglofierade” regler
Om det här fortsätter, om ni ”grabbar” fortsätter att utöva er trots allt extrema form av supporterskap inne på arenorna, så kommer vi inom en mycket snar framtid nämligen utan tvivel att se två tydliga följder:
För det första kommer vi att få en splittrad blåvit rörelse. På ena sidan kommer folk att på internet och i tidningar protestera högljutt mot våldet och hatet. På den andra sidan kommer ni själva och era sympatisörer sitta och gasta om "moralfittor" och ryggradslösa internetmongos som ”inte vågar stå upp för vad de tycker på riktigt”. 2002 all over again, alltså. En svagare blåvit supporterrörelse. Det blir det ena.
Den andra följden blir att ni bildligt talat bygger en autobahn för SEF, rakt fram mot en brittisk/västskandinavisk utformning av regelverk kring svenska arenor. Vi vet hur det kommer att se ut; det finns delvis redan i Danmark och Norge. Vi snackar förbjuden ståplats. Vi snackar strängare visitation. Ytterligare uppluckrad rättssäkerhet i och med utökad ”huliganlagstiftning”, där mer av rättsskipningen läggs ut på entreprenad, det vill säga på rätt outbildad föreningspersonal. Vi snackar hårdare straff. Märk mina ord, ”grabbar”, de krafterna är redan starka inom SEF och de har inte försvagats i höst. Och den dagen samhället bestämmer sig för att ni utgör ett prioriterat problem, då kommer samhället att krossa er. Då är det slut, då har ni inte en chans. Kunde England lösa sina betydligt större bekymmer i fråga om läktarproblem, så kommer ni att bli mosade rakt av. Och priset kommer bli högt för hela supporterkulturen.
Poängen i detta, är att ni själva har allt att vinna på en lite lägre svansföring.
Flytta "scenen" bort från arenorna – för enighetens skull!
För mig är dock den allt överskuggande prioriteringen, att Blåvitt ska bli så starkt som möjligt. Vi måste kunna mobilisera alla blåvita krafter och låta dem dra åt samma håll. Men då håller det inte att delar av den blåvita massan ser det som sin rätt att skita i vad andra tycker, och köra sin egen stil rakt av. Det där säger sig självt, så fungerar människan. Om en grupp individer med en extrem syn på supporterskap – en beskrivning ni måste hålla med om passar in på er – gör sin grej utan hänsyn till övriga, då kommer splittring, irritation och interna motsättningar som ett brev på posten. Ni ”tvingar” då massan att ta aktiv ställning mot er grupp. Om ni däremot gör er grej, men i sammanhang där det inte drabbar andra – läs: ”mot likasinnade, en bit från arenorna/supporterpubarna” – ja, då är det en helt annan sak. Då kommer jag och många med mig kunna respektera er integritet och se det hela främst som ett medialt uppblåst samhällsproblem. Vi kommer fortfarande ogilla det, men ändå leva med det utan att känna oss provocerade.
Ni har alltså valmöjligheten i er hand, ”grabbar”. Ni väljer om vi ska stå enade och starka, eller om vi ska splittras och dessutom bli överkörda av SEF och mediekåta politiker som vill visa sig ”handlingskraftiga”. För min egen del gäller tills vidare följande: de båda avslutande matcherna i år kommer jag inte att se på plats, och det är er förtjänst. Det beror inte på att jag anser att ni är svin, eller att jag ska demonstrera min moraliska överlägsenhet. Det beror bara på att allt det nöje jag normalt känner i att gå på Blåvitts matcher, försvinner när det spårar ur på läktarna. Fotbollen tappar sin betydelse för mig då – och varför ska jag lägga tid och pengar på något jag inte gillar? Nu har åtminstone två resor på kort tid, Helsingborg och Solna, varit värdelösa ur mitt perspektiv. Alltså väljer jag Radiosporten framför arenan. Och eftersom jag inte är den enda som tänker så, så kan vi väl låta det illustrera den splittring och försvagning jag nämnde ovan?
Avslutningsvis: jag var som sagt glad när ni valde att ta tåget upp till Solna. Men det var innan jag visste vilken typ av resa vissa av er tänkte sig. Det var när jag fortfarande trodde att ni ville bidra till att ena de blåvita supportrarna. Om ni fortsätter på den inslagna vägen, då kommer jag och många med mig istället nicka instämmande när SEF driver igenom de nya regler som de strävar efter. Då kommer jag titta uppskattande varje gång polisen släpar ut någon av er från arenan, mot ett säkerligen otrevligt häkte. Och jag kommer fira varje plumsande – när kriminalvården låser in er i en cell och slänger ut nyckeln i Skagerack – med en präktig grogg.
Jag vill inte att det ska gå så långt. Jag vill att vi alla ska stå enade för Blåvitt, för jag vet att ni kan göra förbannat mycket nytta. Men hur det blir med den saken, det är det ni själva som avgör. För, ”grabbar”, ligistkulturen kommer åtminstone jag aldrig acceptera på våra läktare. Splittring, alltså? Eller enad front? Ni väljer.
