50 000!
Trettiotusen platser för mycket eller alldeles lagom?
1987 hade Hammarbys allsvenska fotbollslag ett publiksnitt på 3 978 åskådare. I slutet av september månad år 2003, det vill säga cirka femton år senare, har vi på hemmaplan en svit bestående av 33 matcher med över 10 000 i publiksiffra. Det svänger om Bajen.
1959 kom 48 894 personer och såg Djurgården möta IFK Göteborg på Råsunda i en allsvensk match. Lite drygt trettio år senare, 1986, betalade 468 åskådare för att se DIF möta Elfsborg på Stadion. Det svänger om Djurgården också.
1992 hade allsvenskan som helhet ett snitt på 4 192 betraktare. 2002 var samma siffra 10 180, i år kan snittet bli ännu bättre. Det svänger om svensk fotboll i största allmänhet.
Innan guldet 2001 var Hammarbys främsta prestation i modern fotbollshistoria att ha kommit tvåa 1982. I den då avgörande finalmatchen på Söderstadion klämdes det in hela 15 583 grönvita. Det är till dags datum, samt troligen för all framtid, Hammarbys bästa publiksiffra på Söderstadion. Vem trodde då att man fem år senare skulle ha ett snitt på cirka en femtedel av den skaran?
Någon gång kring den omtalade SM-finalen på Söderstadions väcktes idén om att klubben hade en för liten arena. Tankarna växte under åren men föll sedan lite i glömska under den period då ena långsidan på Kristinebergs IP räckte för att rymma en normal grönvit hemmapublik.
När så fotbollen började locka folk igen i mitten av nittiotalet, och det bland annat var "lapp på luckan" i kvalmatchen -94, höjdes åter rösterna. Hammarby behöver en ny arena. Så är det fortfarande, tio år senare. Frågan har ältats till förbannelse. Inför varje val kommer löftena. Efter varje val så bryts dom.
Men nu äntligen har det hänt något. Ett förslag som verkar vara någorlunda politiskt förankrat har lagts fram och i nuläget talar mycket för att det kan gå igenom. Oavsett hur det nu blir med arenan så är sättet förslaget presenterades på för supportrarna redan klassiskt.
Efter att ha delat ut stipendier i mittcirkeln under halvtidsvilan får borgarrådet Py Börjesson frågan om en ny arena och tar micken:
"Imorgon får ni veta" (publiken buar), "Okej, det BLIR en ny arena..." (publiken jublar) "...med 50 000 platser!" (publiken buar igen).
Jag undrar vad Py Börjesson tänkte just då. Här har hon precis meddelat att hon som första politiker på tjugo år tagit bladet från munnen och faktiskt åstadkommit något. Kanske såg hon sig själv som en hjälte. Så blir hon utbuad...
På läktaren ville inte lugnet infinna sig. Femtiotusen sittplatser! Det är inte möjligt. Vad ska vi med 50 000 platser till? Även om laget gör en bra säsong så kommer minst 30 000 platser stå tomma. Det motsvarar nästan ett helt Råsunda. Att sen ryktena började gå om både löparbanor och speedwayanpassning gjorde inte saker och ting bättre.
Efter gårdagens förtydligande om de olika etagerna och alla avgränsningar hit och dit känns saken lite tryggare. Att man dessutom dementerat både löparbanorna och permanenta speedwayovaler lättar sinnet. Allt vore så gott som frid och fröjd bortsett från en sak, kapaciteten.
Personligen blev jag vettskrämd när jag först hörde siffran 50 000. Den fick siffrorna "7-0" att kännas som vardagsmat. Det känns som en fantasisiffra, men hur är det egentligen?
På de senaste tio åren har publiksnittet i allsvenskan ökat med cirka 150 procent. Är det möjligt att den utvecklingen kommer att fortsätta i den takten? Eller kommer det vända och närma sig 80-talets siffror?
1965 kom 52 943 och såg Sverige förlora VM kvalet mot Västtyskland med 1-2. Fyra år senare kom 51 954 och såg svenskarna ta revansch genom att slå Frankrike med 2-0 även denna gång i ett VM kval. Om det gick att få över 50 000 att gå och se en landskamp på 60-talet varför skulle det inte gå att göra det nu?
Om det på 50-talet gick att samla nästan 50 000 på en allsvenskmatch varför skulle det inte gå att göra samma sak i början av tjugohundratalet? Kanske inte med Hammarbys nuvarande biljettpriser, men när förutsättningarna ändras bör även entrékostnaden kunna sänkas utan att klubbens totala intäkt minskar. Dessutom har Stockholm växt en hel del under dessa femtio år så rent statistiskt finns goda förutsättningar.
Problemet för Hammarbys del är att vi i nuläget egentligen bara kan gå åt ett håll. Vi har nått vårt tak. Skulle fotbollen fortsätta att utvecklas med ännu större publiktintresse kan inte Hammarby hänga på. Inte så länge vi spelar på en arena vars maxkapacitet underskrider vårt eget genomsnitt. Vi kommer inte bara tappa inkomst genom förlorade biljettintäkter utan dessutom halka efter i nyrekryteringen av nya sympatisörer. Om vi inte bygger nytt.
Visserligen skulle ett alternativ vara att bygga ut och på så sätt nå kanske 14-15 000 platser. Frågan är om det räcker? Finns det inte en risk att vi då återigen står med mössan i handen och knackar på Stadshusets dörr?
"Ursäkta fru borgarråd men det står femtusen gråtande barn utanför arenan som inte får tag på någon biljett..."
Det är i den verkligheten man får se en ny "nationalarena". Visserligen hade nog varenda grönvit hellre sett en arena som endast användes av Hammarby och vars utformning styrdes helt av oss Hammarbyare. Detta är dock inte ekonomiskt genomförbart och knappast realistiskt. Alternativen är egentligen bara att acceptera det förslag som erbjuds och göra det bästa för att styra projektet åt rätt håll.
Dock anser jag att Hammarbys styrelse ska arbeta parallellt med en nödlösning. För om det här projektet går i stöpet måste en ombyggnad av det nuvarande Söderstadion inledas omedelbart. Då tar vi våra 153 miljoner och gör så gott vi kan, det är åtminstonne bättre än ingenting. Vi har väntat länge nog. Glöm aldrig dom gråtande barnen...
"Varför jublar ni inte?" - Py Börjesson (s)