Kom hem Jesper!
I dagens Aftonbladet spekuleras det om Jesper Blomqvist är på väg hem till Sverige igen. Roger Gustavsson bekräftar att IFK är väldigt intresserade.
Ända sen den dagen vi tappade Kåmark till AIK, och Andreas Andersson och Teddy Lucic följde efter, har hysterin efter att få tillbaka ett blåvitt proffs ökat för varje dag. Det är därför inte konstigt att snacket går på stan nu när det ryktas att Blomqvist är på väg hem efter flera år som proffs.
Varför är vi då så angelägna om att få hem denna vänstermittfältare som ju i ärlighetens namn inte presterat något på flera år? Jag tror att svaret finns långt djupare rotat än i enbart hans fotbollskunskaper. Chocken att förlora tre blåvita proffs till ärkerivalen i Stockholm har knappt lagt sig. Kanske lindrades den något nu när Pontus Kåmark kom hem igen, men att sen Patric Andersson valde att gå andra vägen och att Kåmark faktiskt valde pengarna före klubbkänslan för två år sedan upprör fortfarande.
Jag måste erkänna att jag också var förbannad då, riktigt förbannad. Även om vi fotbollssupportrar inte vill ta till oss det så måste tids nog även vi inse att den proffsiga inställningen som vi kräver spelarna ska ha gentemot oss och klubben också innebär att de anser fotbollsspelandet vara ett yrke. I ett yrke gäller det att tjäna pengar. Pontus Kåmark valde det. Han fick sina pengar och kom sedan hem till den trygga tillvaron i Göteborg. Hade detta scenariot inträffat på en "vanlig" arbetsplats i Sverige hade få reagerat så starkt som ju var fallet i den här gången. Vi fans vill att spelarna ska vara lojala mot klubben som gav dem chansen, men ändå acceptera att de tjänar "småsummor" och inte spelar i en förstaklassig liga om man jämför med utlandet. Den här ekvationen går i slutändan inte ihop, förr eller senare kommer smällen. Ju längre fram i tiden man går, desto mer måste man lära sig inse att spelarna inte har den klubbkänsla de en gång hade. Förut var fotbollen en hobby. Visst tjänade de fina pengar då med, men inte så de kunde försörja sig på det enbart. Det gänget vi hade på 80-talet kommer vi aldrig i närheten av. Nu pratar jag inte fotbollsmässigt utan mer om stämningen och klubbkänslan som fanns i laget då.
Nu låter det som jag är väldigt pessimistiskt tycker ni. Kanske är det så, eller kanske är det så att jag precis insett hur mycket fotbollen ändrats de senaste tio åren men vi supportrar fortfarande är de samma! Den senaste tidens motgångar för Blåvitt har gjort att medgångssupportrarna försvunnit. De som verkligen har hjärta för klubben har fått dra ett tungt lass, men det ser ut som om det vänder nu. Jag tycker mig se att allt fler unga lockas till matcherna, något som vi måste ta tillvara på så vi kan ge ett starkt stöd även framöver på läktarna.
När nu mina åsikter luftats ordentligt rörande klubbkänsla och proffsig inställning vill jag återknyta till mannen jag började tala om - Jesper Blomqvist. Det känns nästan som om liraren från Tavelsjö blivit en ikon för klubbkänsla i föreningen, trots att han inte återvänt än. Jesper valde ju som bekant att lämna oss för Milan efter att ha sänkt dem och andra storklubbar i Champions League flera gånger om. Vad är då skillnaden mellan hans flytt och exempelvis Pär Karlssons? Svaret är enkelt; Jesper sa tidigt att han tänkte skriva nytt kontrakt med IFK Göteborg trots att flera klubbar ville ha honom och han kunde tagit övergångssumman i egen ficka om han velat. Nu fick vi ett antal miljoner i klubbkassan istället och kunde på så sätt få lugn och ro i ekonomin, lugn och ro fick även fansen.
Att Jespers karriär inte gått spikrakt uppåt i varken klubblagen eller landslaget efter steget till utlandet är en annan sak, som också berott på flera olika faktorer, mestadels hans stora skadebenägenhet. Trots det känns det som om Jesper bara måste och ska komma hem till Kamratgården efter att proffsäventyret är slut, eller i alla fall tar en välbehövlig paus. Roger Gustafsson som ju jobbar hårt för att få hem Jesper gör det inte bara för den duktige fotbollspelaren Jespers skull, han gör det också för den lojale lagspelaren Jespers skull, och för att lugna fansen.
Lucic, Kåmark och Andreas Andersson hade alla ambitionerna att snabbt bli proffs igen. Av olika anledningar har de inte blivit det och missnöjet och revanschlustan inte bara pyr i AIK, den praktiskt taget verkar flamma upp till den här säsongen. Jesper, som jag ser det, tänker inte välja klubb efter var det bästa skyltfönstret på kort sikt är. Han vet att han, likt Torbjörn Nilsson, spelar som bäst då de trivs och har trygghet i klubben, även när pressen är som störst. Det kan han bara få i Blåvitt. Jag personligen ser Blomqvist som en given blåvit värvning till den kommande höstslutspurten. Att han på bara några månader ska bli frisk, i matchform och i mitt i allt detta ha lugn och ro att bygga upp ett självförtroende stort nog att rubba Ryan Giggs låter för bra för att vara sant för Jespers del. Han behöver en höst och en försäsong till Allsvenskan 2002 för att komma i gammalt gott slag.
Därför kan vi änglar inte mer än be en stilla bön och innerligt hoppas att Roger Gustafsson och Bosse Gentzel gör sitt yttersta för att få hem Jesper. Det skulle betyda oerhört mycket för lagets framtida öden och äventyr!
Text: Stefan Sjöblom
