Himmel eller helvete
Vår man i Motala funderar kring damfotboll, machomän och allsvensk tjongfotboll.
Redan första gången jag läste John Börén på Himmelriket imponerades jag av hans språkliga skärpa och lågmälda, ibland underfundiga ton. Han borde skriva mer, tänkte jag. Mycket mer. Och äntligen är vi där.
Mina damer och herrar – inte utan stolthet presenterar jag härmed (på lite mer reguljär basis framöver): John Börén – vår man i Motala. (Red. Möller)
- - - - - - - - - -
MAN SKALL HELT enkelt bara låta bli. Det är helt meningslöst, man kan inte vinna och man kommer aldrig vidare. Att hålla tyst, tänka på något annat och svälja stoltheten är den enda rätta vägen. Jag har vetat det länge, ändå går jag i fällan. Det är säkert en sorglig syn varje gång det sker, när jag kör fast i diskussionen och försöker förklara varför damfotboll inte intresserar mig.
Jag vill gärna tro att jag har ryggen fri. Jag är utbildad till att jobba med barn, jag bakar bröd och lagar gärna mat. Det jag kan om min bil är att den är vit, och lumpen slapp jag för att jag varken tål kyckling eller pollen. Jag toppar kaffet med skummad mjölk även när jag är ensam hemma och jag måste sänka sadeln när jag lånar min flickväns cykel. Jag läser inte Slitz och föredrog alltid Beverly Hills framför Baywatch när jag gick på högstadiet. Ärligt talat, inte är jag en typisk machosnubbe? Tycker att jag är en ganska sympatisk fotbollssupporter om jag får säga det själv… Men visst, damfotbollen har aldrig lyckats trollbinda mig. Tyvärr. Hade den gjort det hade jag sluppit många hätska efterfester och kraschade konversationer, tro mig.
Jag säger aldrig att tjejer inte ska spela fotboll eller att de helt enkelt inte kan. Inte heller fäller jag kommentarer om spelarnas utseende. Även jag ser de stora skillnaderna i pengar, uppmärksamhet och bemötande från den manliga fotbollsvärlden. Damernas fysiska förutsättningar är närmre männens än vad deras ekonomiska och materiella resurser är. Jag vet detta, jag menar det, och jag tycker det är trist och gubbmossigt att sära på fotboll och damfotboll som två olika idrotter.
Som idrotter alltså. Men för mig är fotboll underhållning, om än i allvarligaste laget. Men ändå, det är underhållning. Det är något jag följer och tar del av på min fritid. Från läktaren i bästa fall, men mest framför TV:n eller i värsta fall i hörlurarna. Och med det utbud som finns, direktsända matcher från världens främsta ligor, är det svårt för mig att slå över till en match där halva damlandslaget Umeå möter Djurgården eller MFF Dam och uppskatta den varianten av ett rafflande toppmöte i en av Europas främsta serier.
Att underhållningsvärdet är så mycket lägre är mitt enda försvar. Varför ska jag titta på sådan fotboll när det finns lag och spelare som är så mycket snabbare, skickligare och… ja, bättre helt enkelt? Det är en fruktansvärt orättvis jämförelse, ändå ganska oundviklig.
Häromveckan var jag nere på stamkrogen och såg Chelsea mot Barcelona. Snyggt, säkert och effektivt spel gav Mourinhos mannar segern efter en riktigt bra match. På väg ut efter slutsignalen förhörde jag mig om Malmös möte mot Gefle skulle visas på någon av de många skärmarna. Den östgötske servitören skrattade lite och frågade hur jag kunde tänka på allsvenskt tjongande efter att ha bevittnat 90 minuters ren och genuin fotbollskonst.
Vad borde jag svarat på det? Jag visste inte då, och nu några dagar efter kollapsen och dessutom efter att kollat på spanska klassikern där Madrid lika effektivt spelat ut Barcelona, vet jag ännu mindre. Är det verkligen samma sport dessa lag utövar? Har Olof och Puyol verkligen samma yrke? Har Åkeby verkligen en enda tanke gemensam med Capello? Mitt självförsvarsresonemang om damfotboll och underhållningsvärde håller inte i alla fall, det är helt klart.
Att vara Malmö-supporter är inte bara att titta på fotboll och heja på laget med ljusblå tröjor. Man kan kalla det för en obotlig sjukdom eller ett virus, både ärftligt och smittsamt. De som frivilligt betalar för att ställa sig i höstrusket och genomlida denna säsongs avslutande omgångar kan bara tillskrivas diagnosen blådårar.
MFF bär på ett gift som berusar oss till den grad att vi fortfarande sjunger sånger om en 27-årig andraplats i en turnering som inte längre finns. MFF är ett tillstånd av psykos som får sådana som jag att klistra upp Kung Bosse-affischer på sina arbetsrum. MFF sätter igång hallucinationer om framtida Europaavancemang, en modern, fylld arena och tröja nr 9 till en viss Maximilian Ibrahimovic.
Vettigt? Sunt? Hälsosamt? Knappast. Hur många kände sig som friska människor när Gefle kvitterade i söndags eftermiddag? Hur många kände inte en molande värk i magtrakten när spelet återigen rasade ihop? Hur mycket frossa och kallsvett har vår backlinje orsakat i år? Trots all smärta och ångest är det omöjligt att ta sig ur beroendet.
För det kommer fler matcher och fler förluster. Det kommer fler mellanår och fler besvikelser. Det kommer ännu fler missade målchanser och felaktiga domslut. Och jag vill vara med om dem alla, på ett eller annat sätt. Är jag inte det, finns risken att jag missar en matchvändning, ett segerjubel och kanske till slut, ännu en guldfest.
Trots hur ruttet det känns nu, och hur illa det var för ett år sedan är jag tacksam över denna galenskap som genererar så många känslor. Varje vecka, varje helg och varje match känns det i kroppen. Att så ofta få slitas mellan hopp och förtvivlan, lovord och förbannelser, glädje och sorg är faktiskt en lyx. Till och med när tränaren kallar laget han själv tagit ut för ett juniorlag.
Det är himmel ibland och helvete lite oftare. När det är mitt emellan, är det faktiskt ganska tråkigt. Men då finns ju Champions League på TV…
