- -
Torsk mot Kalmar i avslagen match
Sista hemmamatchen för säsongen blev en ganska avslagen historia. Kalmar FF spelade som Kalmar FF alltid gör – jag har åtminstone aldrig sett eller ens hört talas om något annat – och HBK slarvade trots flera lägen. Men allvarligt talat – vem bryr sig?
Först och främst vill jag å redaktionens vägnar be alla våra läsare allra ödmjukast om ursäkt. På grund av en kommunikationsmiss inom redaktionen publicerades ingen inför-artikel. Vi skall tillsätta en utredning och se över våra rutiner för att säkerställa att detta aldrig sker igen. Äh, nu tramsade jag. Jag menar allvar, en uppriktig ursäkt från oss till er. Detta kommer inte att hända igen.
* * *
Matchdag. Sedan länge har det inneburit ångest och magvärk och i alla fall jag har varit lättirriterad och sur. Jag har inte varit i balans. Senast blev jag skitförbannad när klockradion pep och jag inte fick av skiten. Det var ren parodi när jag slet åt mig radion och slog knytnäven hårt – och då menar jag HÅRT – flera gånger i den. Men den gick inte sönder. Istället fick jag vansinnigt ont i knogarna och självklart blev jag bara ännu argare. Jag ryckte ut sladden med kraft och slängde alltihop hårt i golvet. Just en snygg torsdagsmorgon. Maria svepte in sig i morgonrocken, tittade på mig och bara skakade på huvudet. Jag skämdes.
Men så har det varit. Nästan hela säsongen. Men inte imorse. Imorse vaknade jag med en annan känsla – en känsla av välbefinnande, nästan av en slags oberörd nonchalans. Jaha, då var det match igen, tänkte jag och smålog åt tanken på det redan säkrade kontraktet. Givetvis skulle jag åka de fjorton milen, men inte främst för att se matchen, utan lika mycket för att få trycka Micke Kallers och Arne Ekstrands händer och gratulera dem till den fortsatta allsvenska statusen. Jag vet med vilket outtröttligt engagemang de viger sina liv åt Bollklubbens väl. Precis som alla andra i och kring HBK, och vilken vacker tanke det är.
Kalmar FF. Vad skall man säga? Jag känner en inre konflikt inför klubben. Å ena sidan sympatiserar jag med alla landsortsklubbar som når framgång med små medel, men samtidigt attraheras jag föga av deras spelidé. Den idé som bygger på hundrakilos/tvåmetersspelare med spelförstörelse som främsta egenskap, kryddat med individuellt och offensivt skickliga brassar.
Ja visst, det är så otroligt mainstream att ge sig på Kalmar som har fått ta så mycket skit från alla håll, men kanske är de helt enkelt precis så tråkiga som alla säger. Kanske får de vara så goda och ta skiten. Vi vet att de ändå bara skrattar åt oss bittra stackare varje gång de knappar in 343 på text-tv. Men frågan är hur lätt det blir för dem när den överåriga backlinjen kollektivt lägger skorna på hyllan om ett par år. Frågan är hur lätt det blir att skola in ett helt knippe nya spelare i nämnda spelidé. Var skall de hitta tre nya, superlojala, supererfarna, 29-åriga tvåmeterskillar som bara tänker kollektivet, kollektivet, kollektivet? Nåväl. Det är Nannes huvudvärk, men är det någon som fixar det så är det väl han – denne Sveriges mest underskattade fotbollstränare.
Första halvlek
Kick-off. Första anteckningen skvallrar om en smart slagen Kalmar-frispark och ett efterföljande semifriläge där någon rödtröjad fick iväg ett hyfsat avslut, dock utanför Sahlmans högra. Och förresten, allvarligt talat, vad är det för vägkonsnyans deras tröjor har? Rödvitt är ju en klassisk fulkombination, men man tycker att de ändå borde kunna göra något bättre av vad de har att jobba med. Och Wastås spygröna tröja är ju ett skämt. Vilken färgblind kalmarit är det som ligger bakom detta totala kulörhaveri? Och dessa hemska nyanser mot den gröna mattan, sen. Ge mig en färgpalett och be mig välja tre färger som passar exceptionellt illa ihop och jag kan svära på att detta skulle vara mitt val. Jag är chockad. Varför är det ingen som säger ifrån? Vi mår ju illa. Tänk er det lagfotot, liksom. Usch, säger jag, usch!
Femte minuten. Magnus Arvidsson drog på sig två vägkoner längst ut till vänster i höjd med mittlinjen. Han hittade en löpglad Martin Fribrock med en elegant klack och Martin stormade framåt, ända in i straffområdets vänstra del. Passningen snett inåt bakåt – ÄNTLIGEN! – nådde en felvänd Ajsel som vände om och drog till – rakt på en täckande vägkon. Eller räddade dörrmattan mellan stolparna, jag minns inte. Minuten senare fick Patrik Ingelsten på ett löst men lurigt skott utifrån – halvmetern utanför.
Efter kvarten spelad skapade HBK en hörna, och en till. Mikael Rosén fick ett bra skottläge men ben i vägen och ännu en hörna. Resultatlös sådan.
Reflektionen så här långt var att Fribrock har behållit sin fina form och löper och utmanar om vartannat, oftast med framgång. Nu visar han allt det som vi har vetat finns där någonstans – det som kan ta honom långt inom fotbollen om han bara får kontinuitet i det.
Och i sjuttonde visade han det igen, fläkte sig med grace – varför är det så elegant, ja vackert, när han rör sig? – räddade bollen kvar i spel och fick iväg den i djupet till Magnus Arvidsson. Magnus kvicka ben skjutsade in honom i boxen och med en stilig, nästan coolt nonchalant, vrickning snett inåt bakåt – och där kom den igen! – nådde han en okoncentrerad Rosén som skickade bollen både högt och snett. Vackert anfall där!
Och killarna måste ha pratat om det på träning för se på f*n, minuten efter var det snett inåt bakåt igen, denna gången från andra kanten med adressat Hasse Mattisson. Tyvärr samma utfall denna gång, men ändå både spännande och intressant att se hur enkelt det ändå är att skapa målchanser med denna undersköna SIB-taktik, som vi väl lite skönt slangaktigt kan kalla den för.
Patrik Ingelsten var duktig, förresten, och vann dueller både på marken och i luften. Hur kan karln vara så bra i luften, egentligen? Det han saknar i längd kompenserar han med tajming och jag undrar – hur tränar man på sånt? Det går kanske inte, jag vet inte, antagligen har vissa det medfött. Patrik har det, hursomhelt.
HBK trillade boll ganska hyfsat nu. Vi kändes snabba, kvicka. Magnus, Martin, Hasse och Patrik gjorde det bra och vägkonerna var förvisso stora, långa och såg ganska farliga ut men också tröga och långsamma. Jag hade en bra känsla.
Efter knappa halvtimmen spelad kom Kalmar igenom med fart och bara en majestätisk brytning från Tomas Zvirgzdauskas – hur många såna har vi inte sett genom åren? – räddade oss från en rödvit hyperfarlighet.
* * *
Haha, vad skönt det är att helt laidback sitta här och skriva en halvtramsig matchrapport utan att egentligen bry sig! Allsvenskan 2007. 15:e raka – tjohoo!
* * *
I 35:e blev det ett våldsamt liv på västra sitt. Blev Magnus sparkad i ansiktet? Var det en armbåge? Jag såg inte, men frispark blev det. Fribrock chippade snyggt över de uppställda konerna (nej, nu mobbas jag – förlåt Kalmar) fram till Magnus i boxen. Kalmarbacken bröt föredömligt, men inte bättre än att bollen nådde Peter Larsson – eller var det Patrik? – vars halvtaskiga bredsida gick en bra bit utanför. Ingen skärpa i avsluten nu!
Tomas var förresten allt annat än nöjd med Ari da Silva Ferreira. Ari har gjort sig känd för att vara tuff i duellerna, men sånt får man lov att tåla och personligen tror jag att Tomas egentligen går igång på att få tampas med en värdig motståndare som också han känner till tjuvknepen. Och då menar jag går igång som i att bli sporrad, som att bli peppad att prestera sin bästa fotboll.
Med bara några få minuter kvar fick KFF en frispark i farligt läge efter att Peter hade visat kommunalpolitiker – respekt! − Lasse Johansson vem som är starkast. Lasse tog frisparken själv men inte bättre än att muren enkelt kunde rensa.
Halvleksstat
Frisparkar: 4-7
Hörnor: 5-2
Offside: 1-3
Bollinnehav: 59-41
Avslut totalt: 8-2
Avslut på mål: 1-1
Andra halvlek
Första tio i andra var ganska intetsägande, men sen blixtrade HBK till i ett, faktiskt fantastiskt vackert, anfall. Fribrock, nu på högerkanten, gled förbi två kalmariter och chippade in till Magnus i boxen. Felvände Magnus nicktouchade vidare till Andreas Johansson, men avslutet gick på täckande kalmarben.
Och så i 56:e var det dags, och det kändes som någon slags ironi att det var Tobias Carlsson som gjorde det. Var det Rosén som förlorade nickduellen mot Viktor Elm? Där kom han, hursomhelst, Tobias, och när han kommer på det sättet kan han svårligen stoppas. Det kunde ingen heller och han nickavslutade snyggt i långa hörnet, Ett snyggt mål, men som alltid när motståndarna gör mål tycker man att det känns lite billigt. Det tillhör supporterns natur. Men okej alla kalmariter, jag kan väl bjuda på den efter att ha tråkat er så mycket tidigare i artikeln – det var ett snyggt mål.
Och när Kalmar gör första målet så vet vi alla hur det brukar gå. Det blir en tröst- och resultatlös vandring mot slutsignalen. Denna gång var inget undantag.
Janne gjorde några byten för att lyfta spelet och det stod klart att han inte var nöjd, men någon vidare press blev det aldrig. Och från läktarplats kunde vi kanske inte klandra killarna för att de – givet förutsättningarna − inte hittade den sista procenten motivation. Det kunde sannerligen inte vi heller.
En sak skall dock sägas om matchens slutskede, och det är att unge Tibor ”Tibbe” Joza äntligen fick visa upp sig för halmstadpubliken och det var upplyftande att se hans modiga spel. Han vågade kliva fram i banan, titta upp och ta för sig. Härliga takter, Tibbe!
Fulltidsstat
Frisparkar: 10-16
Hörnor: 9-2
Offside: 1-9
Varningar: 2-2
Bollinnehav: 59-41
Avslut totalt: 13-7
Avslut på mål: 2-2
Skall jag runda av med några tränarord från presskonfen också? Ja, varför inte.
Nanne Bergstrand
− Jag märkte tidigt att killarna hade tunga ben efter våra fem matcher på tretton dagar och insåg att vi var tvungna att satsa på taktik och organisation. Givetvis är jag nöjd med att vi vinner och extra skönt är det att målet kom på en ny variant som är så ny att vi inte ens har hunnit träna på den utan bara pratat om teoretiskt.
− Annars känns HBK lite piggare och rappare än oss och framför allt i mitten av första halvlek är vi illa ute i en period. Men vi redde ut det och spelade upp oss under resten av matchen.
Janne Andersson
− Vi har också matchat ganska tätt och detta var vår tredje på kort tid. I första har vi bra fart i benen men i andra blir också vi lite sega.
− I första har vi många halvbra lägen men inte många av avsluten går på mål. Med lite skärpa hade vi kunnat sätta något av lägena, men det känns signifikativt för denna säsongen som vi faktiskt har plusstatistik i avslut i med ändå tio minus i målskillnad.
− Sedan straffar Kalmar oss på en fast situation och givetvis skall vi ta Tobias där och det känns irriterande. Det är alltid tungt att förlora även om det kanske inte gällde så mycket just idag. Men det har varit för många såna här matcher i år. Vi måste träffa mål oftare, annars gör man inga mål, och detta skall vi få ordning på tills nästa säsong.
* * *
Spelarpoäng:
3p Peter Larsson
2p Martin Fribrock
1p Tomas Zvirgzdauskas
Guldstjärna: Tibor Joza
* * *
Respekt till de Kvastar som fortsatte hylla Magnus ”Turbo” Svensson och Joel Borgstrand efter matchens slut.
