MFF-IFK: Det krävs att man är lite martyr.
MFF vann över IFK Göteborg på måndagskvällen efter två mål av Junior.
Martyr. Så heter Depeche Modes alldeles utmärkta senaste singel. Och visst ingår ett martyrskap i paketet om man någon gång under livet bestämmer sig för att helhjärtat följa ett fotbollslag. Och visst händer det att man njuter av det. I bilen hem från Växjö i onsdags försökte jag göra det. Jag satt där i Jensans fina nya bil och försökte känna mig ganska nöjd med att jag var en av de få som tog sig upp till Växjö och fick äran att se mitt MFF bli förnedrat. Det gick ganska bra faktiskt.
Ungefär samma känsla hade jag på måndagskvällen när matchklockan närmade sig 70 minuter och jag undrade hur i hela friden MFF skulle kunna gör något mål när de inte hade varit nära Bengt Andersson i ICA-målet på ungefär en timme. Jag började vänja mig vid tanken på att martyrskapet närmade sig med snabba trippande Anders Svensson-steg.
Då slog Junior till.
Det finns väl ingen som tycker det finns någon mening med att jag refererar hela matchen? Ni som bryr er var väl på plats? Jag tänkte väl det. För er som inte bryr er kan jag berätta att innan den 70:e minuten så gjorde Emil Hallfredsson ett gäng sköna dribblingar och Jonas gjorde den snyggaste räddningen jag någonsin sett. För att göra räddningen ännu snyggare flög han in i stolpen och då fick Håkan Svensson komma in i hans ställe. Mycket mer finns inte att berätta.
Juniors mål var kanske inte så snyggt men det var jävligt skönt. För när man står där högt upp under taket på Norra läktaren och fryser och har gett upp hoppet om att någonsin mer i sitt liv få se ett MFF-mål - ja, då är det skönt med ett mål.
Sedan slog Junior till igen.
Den här gången var det snyggt. Och den här gången var det förlösande. Alla martyrkänslor försvann. Det enda jag kände var att ja fy fan vad skönt vi är på väg att slå Göteborg! För det är banne mig inte var dag det händer. Senast det hände var på Nya Ullevi 2004. Vilka minnen. Sedan dess har MFF fått finna sig i att tokglada bananer i pyjamas har hoppa omkring efter matcherna. Det har inte varit så kul. Men nu syntes det i ögonen på folk runtomkring en på läktaren att en vinst mot IFK Göteborg hade suttit fint som en sportmössa. Trots den fiaskoartade säsongen...
Jag vet att Göteborg gjorde 2-1 genom Samuel Wowoah, men jag tänker inte filosofera kring det. IFK Göteborg kom inte ikapp vilket innebär att Samuels mål var onödigt och han kunde lika gärna låtit bli att göra det.
Strax efter att den i övrigt oerhört hemmavänliga domaren gett Emil Hallfredsson ett gult kort (avstängd mt AIK) blåste han av matchen. Himmelsblåa spelare på planen jublade som om de vunnit Skånecupen.
Vi på läktaren jublade också.
Skönt med seger. Men vad händer nästa säsong? Kan "Martyr" plockas ur mp3-spelaren eller ska vi vara nöjda med att sluta på sjunde plats?
