Jakten på Allsvenskan, dag 306 - KRÖNIKA: Man glömmer så fort.
November månads krönika frågar sig om gamla IFK:are verkligen är rätt väg att gå 2007. Och hur var det nu med skadeglädjen...?
Man glömmer så fort. Henrik Larsson utsågs härom året till "Tidernas bästa svenska fotbollsspelare". Det säger en del. Idag är det uppenbarligen större att vara avlastningsanfallare i Barcelona än att inneha målrekordet i italienska Milan.
Ni som inte vet vem det är kan ju skicka ett mail...
Faktum är dock att samma sak är på väg att hända i IFK Norrköping just nu. Årets säsong har varit ganska okay. Jag trodde förvisso att IFK skulle klara det i år. Å andra sidan trodde jag att Sverige skulle ta sig till VM-semifinal och att Trelleborgs FF skulle hamna någonstans i mitten av serien, så det må väl vara hur det vill med mitt troende.
Säsongen är alltså godkänd, sett till hela laget. Fredrik Lundberg sade vid skänkandet av sina 18 millar att han ville se IFK Norrköping i Allsvenskan inom 3 år. Steg 1 togs i år. Man värvade en meriterad tränare, köpte in hungriga spelare med god fysik och försökte bygga ett lag. Det tog ett par omgångar innan det fungerade, men när det väl gjorde det så spelade Kamraterna stundtals strålande fotboll, med fin spets och tung bredd. Chansen till avancemang försvann i hemmamatchen mot Örebro med tre matcher kvar att spela och tankarna började så sakteliga snurra hos Micke Andersson på kansliet. "Gamla IFK:are"?
Efter sista hemmamatchen mot Qviding började så ryktena florera och morgonen efter kunde lokaltidningarna basunera ut att ett helt gäng gamla IFK-spelare var på gång hem igen.
Det var någonstans här jag satte morgonsnusen i halsen och tänkte till.
Ska IFK Norrköping anno 2007 innehålla diverse spelare som vintern 2002/2003 försvann snabbare än Thordar hinner säga "vattnajökul"? Ska Kristian Bergström, Thomas Olsson och Jonas Wallerstedt leda laget till avancemang nästa säsong? Och Magnus Samuelsson?
Aldrig i min tid!
Låt mig berätta varför.
Thomas Olsson är en gudabenådad passningsspelare med en underbar blick för spelet - när det stämmer. Så fort det går lite tyngre försvinner "TO" helt och hållet ur matcherna. För att han ska kunna prestera bra måste det vara 28 grader varmt, strålande solsken, lätt bris - i ryggen, gräs grönare än grönast och laget han spelar i vara i serieledning. Den lilla avkastning Thomas Olsson skulle ge IFK Norrköping - de 10-12 matcher han är skadefri per säsong - skulle inte vara värd alla pengar i Småland.
Kristian "Pligg" Bergström har fortfarande en snuskigt vass vänsterdoja och en fin speluppfattning. Men liksom Olsson är han en medgångslirare. Ingen av dessa båda herrar har någonsin varit särskilt bra när det smällt på runt omkring dem och ordet "vinnarskalle" finns inte i deras vokabulär.
Jonas Wallerstedt vill jag inte ha hit av ett enda skäl: han stack så snart klubben ramlade ur. (Liksom de andra två nämnda).
Med Magnus Samuelsson är det lite annorlunda. Han var aldrig helt ordinarie i IFK Norrköping under sina år här och Simonstorpssonen har inte varit det i Elfsborg heller. "Sama" börjar bli till åren och skulle han ta en plats i Kamraterna till nästa år skulle det kännas som att det var låg lite för mycket kompisskap bakom. "Killen har ju lirat här för, klart han ska ha en tröja och vara med och kicka lite boll!".
Det finns en spelare jag inte nämnt här, av det enkla skälet att han är den enda jag kan tänka mig återse i Stjärntröjan - Mikael Blomberg.
"Blomma" stack till Kalmar FF inför förra säsongen med motiveringen att det var hans sista chans att få spela på en bra nivå. I IFK Norrköping var han mest känd för att vara en ettrig terrier som förvisso vann mycket boll, men aldrig kunde leverera den till rätt adress. På Fredrikskans har "Blomma" dock utvecklat sitt spel till oanade höjder. Numer är han en tvåvägs-mittfältare som kan spela både centralt och till höger och som i år har gjort 7 allsvenska mål. Personligt rekord. Han är faktiskt 2:a i KFF:s interna skytteliga, bakom brassen Ari.
Dessutom stannade Blomberg 2 år i SE med IFK Norrköping, något han ska ha all heder av.
Så. Vill vi verkligen se 3 avdankade IFK:are och en hemvändande spelare som egentligen vill varva ner?
Eller vill vi se någonting nytt och fräscht - och vinnande?
-----
Till sist kan jag inte låta bli att helt kort berätta om min söndagseftermiddag.
Jag satt här vid min dator (för ovanlighetens skull...) surfade lite. Höll ett extra litet öga på kvalmatchen mellan Assyriska och Bunkeflo. När matchen var slut gav jag upp ett litet, litet glädjetjut och fnissade till lite högre. Min sambo undrade vad det var för fel på mig när jag gick runt i lägenheten och skrattade lite för mig själv och skakade på huvudet.
Svaret var ju så enkelt: Assyriska hade ramlat ur Superettan.
Laget som fick en oförtjänt gratisplats i 2005 års Allsvenska visade sig inte heller platsa i Superettan.
Efter att jag i våras tippade laget 7:a i Superettan blev jag påhoppad på PVH:s forum, mailhotad, SMS-hotad, jag fick otrevliga meddelanden på mobilsvaret. Därav min skadeglädje. Och sättet det skedde på förvånade inte ett dugg.
Supportrarna stormar planen, skriver okvädningsord på forum runt om på nätet och alla verkar kräva styrelsens avgång.
Jag vet inte, men inte tror jag Ferit Varli spelat en enda minut i årets Superetta...
Lustigt nog verkar det inte vara lagets fel. Det är fel på styrelse, väder, planer och inte minst domare. Dessutom är "alla" rasister. Nog vet jag att klassen på svenska domare är pinsamt låg, men inte har Assyriskas alla förluster berott på usla domare och gropiga planer?
Man har ju inte direkt rosat marknaden hemma på konstgräset heller...
Nej, snarare har det handlat om en kraftig övertro på det egna materialet, kaos på och utanför planen och en tränare (Zvezdan Milosevic) som inte platsar på den nivån.
Det är kanske sånt man kallar fall på eget grepp...
