Träningsrapport: Inför AIK-MFF
Sörens humör är svängigt när Malmö FF gör sitt sista allsvenska genrep för året.
Året är 2004, samma år som min underbara dotter föds. MFF har tagit sitt första guld sedan 1988. På guldfesten i Hipps spegelsalar har Patrik Andersson ställt sig till rätta uppe på en stol. Alla på festen tystnar när Kaisern tar till orda:
”I år har vi gjort vårt jobb, nästa säsong är det dags att börja prestera.”
Man rös i hela kroppen över de där orden. Allsvenskt guld och ändå är vår kapten inte nöjd? Det kändes som att MFF var just i ett inledande skede av en ny storhetsera. Från och med nu skulle vi forcera hem serien och hävda oss mot europeiska topplag. Nu skulle satsningen med etablerade namn till spelartruppen och konstruktivt tänkande kring att befästa sin position som Sveriges absoluta storklubb fortsätta.
Ni vet hur det gick. Besvikelser har följt på varandra som kulor på ett radband sedan dess. FC Thun. En femteplats i fjor. Och i år känns det som att skillnaden mellan superettan och en mittenplacering heter, Sandqvist, Junior och Jonatan.
Jag ska erkänna att jag har försökt undvika MFF så mycket som möjligt de senaste veckorna, har försökt värja mig mot fler besvikelser. Men säsongen är alldeles snart över och ni är så många som håller modet uppe så jag känner att ni förtjänar några rader om årets sista genrep.
Laget tränar i kombihallen idag. ”Ettan” är för dålig enligt juniorernas målvaktstränare. Över konstgräsplanen ekar Sörens hesa stämma. Han är förbannad som så många gånger förr:
”Det kan inte vara så svårt att spela bollen snabbare, så att vi får upp högre tempo, vänta inte på bollen Niklas!”
Spelarna kör en enkel passningsövning på två tillslag och jag håller med om att det hade kunnat se bättre ut. En enda person ger hundra procent i varje moment och dessvärre är det den spelare som minst av allt behöver det, Daniel Andersson - gjuten i landslagstruppen och troligen den mest självskrivne i Sörens startelva.
Tänk om andra hade haft ett uns av hans inställning.
Det blir dricka och sedan elva mot elva på den jämförelsevis korta planen.
Röda:
Fedel / Guiomar, Hansson, Jocke P, Mravac / Robin, Jocke, Sliper/ Emil, Sammy, Molins.
Svarta:
Svensson / Gabriel, Olof, DA, Vinzents / Yksel, AA, Labbe, Pode / Junior, JJ.
(Trolig startelva)
Det är riktigt trångt. Bollen studsar som en flipperkula mellan lagen. Sören är tjurig, tycker att ytterbackarna ligger alldeles för långt ner i banan. Ganska snart delar man in i tre lag och kör åttaminutersmatcher med ett vilande lag i stället.
Röda:
Vinzents, Hansson, Milenkovic / Sammy, Jocke P, Safari / Pode.
Svarta:
DA, Olof, Gabriel / Sliper Robin / JJ Junior.
Gröna:
Tobbe, Guiomar, Mravac / Labinot, AA, Yksel / Molins.
Nu ser det faktiskt bättre ut och till och med Sören skiner upp och bjuder på lite uppmuntrande ord då och då.
I början slås jag över hur dominant Sliper är, han liksom erövrar mittzonen trots att AA och Labbe står för motståndet, låt vara att passningarna kanske inte sitter som en smäck, för visst längtar man väl efter ett innermittfält som kan slakta på mitten. Mittzonen måste vinnas, sedan är det mindre viktigt hur det ser ut, eller på vilket sätt det görs.
Sliper faller bort något mot träningens slut.
Det är extremt målsnålt idag men det bjuds på en del fina kombinationer. Milenkovic, ännu en talangfull försvarare, grundlurar Jocke, väggar med Safari och är en tåspets från att göra sitt första mål mot seniorer (kanske?). Vackert är det i alla fall, att se en ytterförsvarare rinna igenom så smidigt, och Sören berömmer med ett:
”Du kan kliva av nu!”
Något senare hittar Jonatan in med en pass till Junior som i sin tur friställer Sliper med en klack. Sliper har bara att raka in den men en underbar reflexräddning från Håkan håller nollan intakt.
Träningen är slut. Spelarna joggar ner. Tappra staketrävar beklagar sig över att Emil, vår kanske formstarkaste spelare, är avstängd.
Det blir tufft på Råsunda på söndag och jag ska inte ge mig på något tips, det blir ändå alltid fel. Vi får väl hoppas på ett snyggt avslut i alla fall.
Sedan börjar arbetet mot där vi var 2004 - med ett nytt guld i ryggen och i ett inledande skede av en ny storhetsepok. Kan FCK så kan väl Malmö FF.
