- -
Matchrapport: Elfsborg – Djurgården
Frågorna innan gällde uteslutande huruvida Djurgården skulle VILJA vinna. Ingen behandlade frågan om Djurgården skulle KUNNA vinna. Efteråt är svaren de rakt motsatta, Djurgården ville verkligen vinna men frågan kvarstår om de skulle kunnat göra det. - De skapade väl inte så jättemycket och kan avgöra på lite av ett slumpmål. Sa Niclas Rasck som med de orden även tackade för sig i djurgårdströjan.
Läget var klart innan; AIK skulle behöva hjälp av Djurgården för att nå allsvenskt guld. Påtryckningarna var mångtaliga veckan igenom, man ifrågasatte sanningshalten i Djurgårdens långa skadelista och man uttryckte tveksamheter kring DIF-spelarnas professionalism.
- Det känns som ett hån mot oss som professionella fotbollsspelare! Dundrade Markus Johannesson tidigare i veckan när frågan kom på tal.
I dag visade han och övriga djurgårdare att så verkligen var fallet. Man stod upp och försökte och gjorde en bra match utan att riktigt komma till de där vassaste chanserna.
- Men de (Elfsborg) skapade inte heller jättemycket. Som Rasck ju sa.
Istället var det ett krampaktigt Elfsborg som uppträdde tämligen nervöst och tyngt av stundens allvar men som lyckades ta de nödvändiga tre poängen genom ett slumpmål framåt och en missad djurgårdsstraff.
Med detta i minnet ska man ändå passa på att glädja sig åt utgången. AIK gjorde sin del och körde över Malmö och Djurgården gjorde sin genom att inte lägga sig mot Elfsborg. Men ändå slipper vi se en mästare från Solna och det var väl, för vissa, det viktigaste. Att Intertoto-chanserna försvann tidigt i och med Hammarbys seger över Öster gjorde det även lättare att ta förlusten även för mig, som innan vägrade att acceptera en medveten läggmatch. Nu fick båda som vi ville. Jag slapp se oprofessionella djurgårdare som förlorar med flit och ni, på andra sidan, slapp se ett AIK-guld.
Med detta är det dags att lämna denna match som det egentligen inte finns så mycket att säga om, det var en typisk sistamatch där ingen egentligen brydde sig om något annat än resultatet och där det verkligen avspeglade sig på planen. Istället är det läge att börja summera säsongen som helhet.
- Den har varit upp och ner, en berg- och dalbana. Sa Markus Johannesson som också tyckte att det varit jobbigt att laget inte kunnat motsvara sina egna förväntningar.
Analysen är egentligen klockren, stundtals har Djurgården varit riktigt bra men man har haft tydliga problem med att prestera under en hel match, eller egentligen ens en hel halvlek och det är det som blivit lagets fall i år. Vad som är anledningen till detta misslyckande är just nu under utredning men min kvalificerade gissning är att det är spelarnas psyken som är boven i dramat. Det finns i DIF idag för många spelare som inte riktigt klarar av att bära de höga förväntningarna som alltid ska ligga på en storklubb som Djurgården.
När man då läser att föreningen vill göra sig av med en spelare som Johan Arneng som visserligen inte varit sitt forna jag i år men som ändå står för den krävande attityd som tidigare utmärkt oss undrar man lite hur föreningen vill profilera sig i framtiden. Just det, den krävande attityden från så väl spelare som förening var det som förde spelare som Källström, Elmander, Stenman, Isaksson, Johansson och inte minst Arneng själv till stora framgångar i föreningen. Och kanske vore det bättre att hitta tillbaka till denna gamla profil än att ständigt rannsaka och revolutionera sig själva vid varje liten motgång. Ett tag var vi verkligen steget före, jag längtar tillbaka dit igen. Men detta är egentligen inte tillfället för sånna filosoferingar, här passar det sig istället att gratulera Elfsborg till guldet och önska AIK, Hammarby och Helsingborg lycka till i Royal League.
