AIK-MFF:
Th..th..th..that’s all folks!
Ännu en förlorad match. Ännu ett förlorat år. Och en förening som ännu verkar sakna sjukdomsinsikt har en tung, tung vinter av självanalys framför sig.
Så var då ännu en plågsam tillställning äntligen till ända. Och ytterligare tre smärtande spikar i den himmelsblå kistan blev det klena resultatet denna gång. Déjà vu, gott folk. Déjà vu.
Det är smärtsamt att konstatera att MFF två år efter guldet 2004, gjort ett obehagligt förvandlingsnummer från mästare med framtiden framför sig till att bli ett simpelt ängagäng i en av Europas lägst rankade ligor.
Detta har varit alltför tydligt större delen av denna säsong. Och det var alltför tydligt redan från de allra första minuterna även denna kylslagna kväll i Solna. Det tog inte ens en minut innan kvällens första passning hade slagits fel. En företeelse som skulle följas av alltför många till de kommande 90 minuterna. Som vanligt. Och förutom en stolpträff från Junior någon gång långt efter det att dagens matchresultat redan spikats och fastställts, så fanns det inte mycket av udd framåt för de Himmelsblå. Som vanligt. Och av Sörens förutbestämda taktik syntes i stort sett ingenting. Som vanligt.
Jag vet inte riktigt när dagens match egentligen dog. Var det när Marcus Jonsson på straff stänkte in det tredje baklängesmålet efter Olofs klumpiga försvarsarbete i mitten av andra halvlek? Eller var det redan direkt efter halvtidsvilan när ett yrvaket MFF-försvar lät Miran Burgic härja fritt och därmed skänkte bort dagens andra baklängesmål? Eller var det rentav redan när Wilton Figueiredos taffliga frispark rullade in vid Jonas Sandqvists högra stolprot i slutet av första halvlek? Eller är det så enkelt att matchen redan var förlorad innan Martin Hansson ens blåst igång den?
Antagligen är det sista alternativet det korrekta. För från första spark var det samma håglösa inställning till spel som präglade MFF:s elva denna kväll på Råsunda, som präglat laget alltför många gånger denna säsong. Frånvaro av glöd. Frånvaro av snabbhet. Frånvaro av intresse. Frånvaro av i princip allt det som skapar ett vinnande lag.
Jag är bara en glad amatör när det gäller att analysera fotboll. Jag varken vill eller ens kan peka fingret på och lista vad som konkret är fel i MFF. Det låter jag andra självutnämnda experter skrika sig hesa över. Mycket är redan sagt och mycket mer kommer att sägas långt efter denna sorgliga kväll.
Allt jag kan konstatera är att någonting är förbannat snett i föreningen jag älskar så mycket. När en styrelse innan säsongens start presenterar att den sportsliga målsättningen för säsongen är att vinna Allsvenskan, vinna cupen, delta i Europaspel samt Royal League. Och vi istället med nöd och näppe når en intetsägande sjundeplats i ligan, vi får stryk av Väsby United i årets andra cupmatch och vi inte ens är i närheten av att kvalificera oss för varken Europaspel eller Royal League. Ja, då kanske det är dags att på allvar fundera över det ansvar denna styrelse har.
Svensk fotbolls slutsignal har ljudit och vintern har ånyo lagt sitt tunga gråa dassalock över Malmö. Och någon fotboll lär vi inte få se förrän framåt nästa vår. Gonatt, goa vänner. Vi ses på Stadion då.
