Från tredje våningen: Anledningen heter Malmö FF
"Jag hade inte råd. Jag var uppbokad med annat. Jag hade halsfluss, herpes, hemorrojder och hosta. Anledningarna var många..."
Sista måndagen i oktober. Det är mörkt, kallt och regnigt. Jag står på bakgården hemma hos min flickvän. För att kunna låna hennes cykel måste jag höja sadeln. Skiftnyckelns kalla stål svider i handen och regnet letar sig in under kläderna. Det är ännu ett sånt där tillfälle då jag undar vad fan jag håller på med. Jag rätar på ryggen och står tyst konfunderad en stund. Överallt lyser det hånfullt varmt från fönster, det blå skenet från TV-apparater flimrar i kvällen. Jag ser siluetter som lufsar omkring i mysbyxor bakom fördragna gardiner. För ett ögonblick känns det som jag är den enda människan i världen som kommit på den idiotiska idén att gå på fotboll. Jag står bara tio meter ifrån en varm kvinnas famn och knäppande element. Jag står tio meter ifrån en skön soffa och en kurrande katt i knät. Jag står tio meter ifrån en kaffebryggare vars lilla röda knapp lyser som ett bultande hjärta i det nedsläckta köket. Ge mig en enda anledning att gå på fotboll, tänker jag. En enda anledning att bevittna ytterligare ett genomklapp. Mot IFK Göteborg dessutom. Sen grenslar jag velocipeden och trampar iväg genom rusket.
Anledningen heter Malmö FF. En mycket mer nyanserad förklaring än så har jag svårt att kläcka.
Och i söndags var det så dags för sista omgången. AIK borta. Ett fullsatt Råsunda. Det är en sån där match man börjar snegla på redan när säsongens spelprogram presenteras. Man suger på det, målar upp härliga scener. Det är den där sista matchen som hela säsongen ska leda fram till. Det är slutet på resan, toppen på berget. Det är en bortaresa av det slag man bockar för först av alla i almanackan. Men trots det där krysset i almanackan den 5:e november åkte jag inte upp till Stockholm. Jag hade inte råd. Jag var uppbokad med annat. Jag hade halsfluss, herpes, hemorrojder och hosta. Anledningarna var många, men känslan av att ha blivit sviken av Malmö FF hade också en del i beslutet ska motvilligt erkännas. Istället bevittnade jag spektaklet på en halvfull pub i utkanterna av Möllevången. Efter 90 minuter hade jag exakt samma känslor i kroppen som när jag satte mig innan avspark. Nollställd. Likgiltig. Blasé. Fast egentligen är det lögn och förbannad dikt. Innerst inne handlade det om ett nästan fysiskt obehag att se AIK kicka skiten ur ett lamt MFF. Men ändå sitter man där, och anledningen är och förblir detta Malmö FF.
Nu tog resan som bekant slut innan Råsunda. Långt, långt innan Råsunda. Och att spela för hedern var det liksom ingen som verkade intresserad av. Faktum är att det inte gällde någonting alls. En plats i Royal Leauge hade inneburit en slant i klubbens sparbössa, men är knappast något jag som supporter hetsar upp mig över. Snarare har tankarna vandrat åt motsatt håll. Det känns inte ett dugg logiskt att låta det nuvarande vraket Malmö FF skjutas i sank ytterligare. Bättre att sätta punkt. Bättre att redan nu påbörja det omfattande arbete som ligger framför klubben. För där finns sannerligen sprickor att täta i skrovet.
Förra årets blygsamma femteplats följdes alltså upp med en sjundeplats. Tungan skulle förkolna och pulvriseras i munnen på mig om jag sa att jag var tillfreds. Emellanåt har det snarare tangerat ursinne eller djup depression. Det har varit många hårda ord, inte alltid helt genomtänkta, längs vägen. Men så fungerar man, så yttrar sig engagemanget och inlevelsen. Det är en evig slitning mellan hopp och förtvivlan, mellan svordomar och superlativ, mellan skönsång och en känga i stolsryggen. Och jag vill inte ha det annorlunda. Punkarna i Mansic sätter fingret på ungefär hur jag menar: I wanna be who I am, I wanna feel what I feel, I want it all to be real…
Malmö FF är en klubb jag älskar förbehållslöst, oavsett om jag sjunger mig hes på någon bortaläktare, eller öser ovett över någon långsam mittback på storbildsskärmen på puben. Och trots att de mörka ögonblicken har staplats på varandra den här säsongen, kan jag ändå bakom all frustration känna stolthet över att vara en del av Malmö FF. Det är detta det handlar om. Oavsett. Nu tar vi bara en liten paus, några djupa andetag, och sen är det snart dags för känslokarusellen att dra igång igen. Till dess lämnar jag er med en handfull ögonblick som jag fann minnesvärda 2006. Gott och ont, högt och lågt och mittimellan.
Göken knockar Järdler
Man trodde knappt sina ögon. Raoul Kouakou visste det inte själv, men hans insatser mot Hammarby på stadion i april skulle kunna fungera som en rättvisande metafor för MFF säsongen 2006 – absolut ingenting stämde. Inte nog med att han satte en bakåtnick i egen bur, bara några minuter senare skallade han sönder halva huvudet på Christian Järdler. Järdler hämtade sig efter några veckor, vilket inte kan sägas om Kouakou.
Jari Litmanen
Jag bryr mig inte om att han bara spelade ett fåtal matcher. Jag skiter i att han är bräckligare än kinaporslin. Att över huvud taget få se en spelare av Litmanens klass i himmelsblått är så stort att det svindlar. Han bjöd på ett par dragningar, vickningar, framspel och mål vars magi jag inte sett sedan Zlatan skojade runt med allt och alla på stadion.
Hasse Mattisson
Den 16:e augusti meddelade Malmö FF att Hasse Mattisson var klar för Halmstads BK. En epok var till ända. Sorgligt nog hann det aldrig bli någon riktig avtackning hemma på stadion. Jag är övertygad om att hyllningarna till Hasse skulle ha pågått till långt in på natten. Och morgonen därpå. Han hade förtjänat alltihop. Och lite till.
Läskedrycksincidenten
Malmö FF vann med 4-0 i träningsmatchen mot Ängelholms FF den 19:e juni. Men det var händelsen i omklädningsrummet efteråt som kom att rendera de feta rubrikerna. Hasse Borg öppnade en läskflaska med snusdosan och prickade Jari Litmanen i ögat med kapsylen. Det resulterade i en elak svullnad bakom gula fläcken. Och en Litmanen på skadelistan. Det mest anmärkningsvärda är väl att man inte ens blev förvånad när man hörde talas om det.
Olympia 12/9
Derby mot Helsingborgs IF, som alltid omgärdat av känslor, cirkus och rabalder. Burväktare Andersson i HIF bloggade på tuff hobbyengelska. HIF vägrade MT96 tillräde till Olympia för att arrangera tifot. När de efter mycket om och men fick tillträde jagades de från platsen av några busar från HIF. Handgemäng på Malmös läktarsektion under matchen. Svidande förlust. Ytterligare en boost i bengaldebatten. Och en efterföljande Fria Jakob-kampanj, där vissa uppfattade det som en uppmaning till frieri. Minnesvärt? Ja. Kul? Knappast.
Jocke Nilsson
Djurgården visste inte vad det var som träffade dem på Stockholm stadion 11/5. Jag kan nu avslöja att det var Jocke Nilsson. Han gick fram som en bulldozer på amfetamin, och glufsade i sig allt i sin väg. I sådana stunder är han en verklig fröjd att beskåda. Jocke är löftet med stort L. Jocke är ämnet för framtiden. Jocke är Thern. Jocke är där. Snart…
Jonnie Fedel
I slutet av juli knöt MFF åter till sig mannen och myten. Humörsvängningarnas konung, en himmelblå medelålders maniac. Jag började rent reflexmässigt att bita på naglarna, pilla på radbandet, och ritualslakta några spädgrisar. Om man samlade allt hjärtflimmer som den mannen åsamkat oss supportrar genom åren, skulle man kunna täcka upp elförsörjningen hos en större industri. Årets värvning utan konkurrens.
Olof Persson
Efter förlusten på Värendsvallen intervjuades Olof Persson i Radiosporten. Sällan har jag hört så mycket bullshit staplas på vartannat. Jag blev riktigt provocerad. Naturligtvis kan man inte gå ut i media och säga att man suger, men det måste finnas en gräns för självbedrägeriet. Ett axplock:
”Vi var minst lika bra som Öster idag”
(Nej, ni var minst lika dåliga som Öster)
”Det är så när det går lite motigt”
(Nej, det är inte lite motigt, det är in-i-helvete jävla motigt)
”Vi har en bra inställning i hela matchen”
(Nej det har ni inte)
Sören Åkeby
Han kom, han sågade, han segnade. Smeknamnet Snuffe till trots, det kändes till en början helt rätt när MFF knöt till sig Sören Åkeby. Men den känslan har jag fått käka upp i takt med att månaderna passerat. Idag kan jag uppriktigt sagt inte peka på en enda sak som Åkeby har tillfört Malmö FF. Hasse Borg fortsatte dock sina kramkalas med Sören efter matcherna. Det kan omöjligt bero på att han varit nöjd med vad Åkeby presterat. Jag tippar på att det är kärlek.
Magnus Kihlberg
Under matchen mot IFK Göteborg hemma på stadion tryckte någon, minns ej vem, till i en närkamp med Magnus Kihlberg. Inte fult och inte speciellt hårt. Kihlberg föll som en fura och skrek…”aaj!” Jo, det är sant. Inga vrål av smärta, inga osande svordomar, bara ett välartikulerat ”aaj!” Kan inte minnas att jag hört något liknande på en fotbollsplan, någonsin. Ganska gulligt faktiskt.
