Var tappade vi guldet, egentligen?
Nej, vi blir inte mästare. Vi har vetat det ett tag, men vi har insett det först nu. Och nu kommer bortförklaringarna på varför Sveriges bästa lag inte får dansa på Fotbollsgalan.
Jag fattar det fan inte. Malmö FF har två gånger om i år pungslagit de blivande mästarnas mittfält, vi har piskat skiten ur medaljörerna Bajen med tennissiffrorna 6-0, vi har slaktat mjölkkossan med 5-0, vi har utklassat båda klasslagen Halmstad och Örgryte och vi har gett AIK en sträng höstlektion för andra året i rad.
Vi kommer att ha gått en hel säsong utan att ha förlorat på hemmaplan och vi kommer förmodligen att landa på 54 poäng, med 16 segrar, 6 oavgjorda och bara 4 förluster.
Ändå blir vi inte mästare. Satan, vad det stör mig. Och jag måste få veta varför.
Det finns tre situationer i år som etsat sig särskilt fast i mitt minne som obevekliga hjärnspöken. Antagligen var de dessa tre situationerna som tillsammans orsakade Malmö FF den nesliga situationen att återigen behöva stå i runner-up-positionens obarmhärtiga snålblåst och be till högre makter om att de blårandiga skulle tappa poäng.
Situation 1:
Det är derby mot Landskrona BoIS på Stadion. Alexander Farnerud är på furstligt lekhumör och snurrar friskt med Malmös lite halvt blytunga mittfält. Ändå leder MFF med 2-0 i halvtid efter två straffar - den ena felaktigt dömd och den andra hårt, men rättvist, tilldelad. Strax innan halvtid har dock Jon Jönsson fått utgå på grund av skada och eftersom varken Jörgen, Hasse eller Tomas är tillgängliga, så får ynglingen Jocke Nilsson hoppa in.
Och han agerar resolut. På hans kant ska fan ingen rödtoppad fjunig trollgubbe från Landets krona komma förbi. Efter en BoIS-attack vid den norra sidlinjen bryter Jocke mini-Farneruds soloraid till en hörna. Malmö-klacken skanderar "Jocke Nilsson *klapp-klapp-klapp*". Alexander slår den själv. Rakt i mål.
Baxter ser ut som en juniorlagsstatist där han tafatt står och sprattlar på mållinjen. Ungefär som när dåvarande Gårdaren Chanko lobbade in en boll i premiären 2002. Efter det målet tappade Malmö allt och Lee fick åter en gång vittja nätet efter en Henrik Nilsson-frispark som var kusligt lik den Farnerud satte i fjolårets derby.
Oavgjort och del 1 av det tappade guldet var ett faktum.
Situation 2:
Match mot di Röde på Olympia. Matchen är ett makalöst fyrverkeri - inte bara på läktaren - utan även på planen, där anfallen kom tätt som i en Leipzig-natt 1945. Spelet böljade från straffområde till straffområde och det var, utan tvekan, det mest välspelade 0-0-derbyt i modern skånsk fotbollshistoria.
Och Helsingborg kunde, vill jag minnas, ha avgjort dödläget vid ett flertal tillfällen. Men Gustaf Andersson är ingen klasspelare och det visade han med all önskvärd tydlighet.
Så kom chansen. Ijeh - målkungen - fick bollen i straffområdets högra hörn och var i stort sett helt fri med målvakten. Tiden stod stilla som i ett avgörande ögonblick i en dålig amerikansk collegebasketfilm. Den halvt vidbrända Malmöklacken några meter från situationen hade i stort sett påbörjat segerjublet när Peters skott helt oförklarligt avlossades i aningen för vid vinkel.
Det var ju i sådana här situationer Ijeh skulle frälsa oss. I stället blev det oavgjort och HIF:arna kunde glädja sig åt att ha snott viktiga poäng från Storebror i guldstriden.
Situation 3:
Han och hans tränare kallar det visst "TV-räddning". En riktig TV-räddning innebär att man likt en mentalsjuk aladåb sprattlar till i luften, samtidigt som man med en vild Napoleon-viftning avvärjer ett omöjligt skott som i princip redan är inne.
Ante Covic gjorde en TV-räddning mot IFK Göteborg förra veckan, David Seaman gjorde en ännu svettigare dito i den engelska FA-cupsemin i fjol och Fredrik Sundfors gjorde tidernas tygellösa bollmotning på Stadions gräs i slutminuterna den 28:e juli.
Eller, förresten, han gjorde två i rad.
Matchen finns inte så mycket att säga om. MFF var överlägset Sundsvall spelmässigt och gjorde två, minst sagt, välförtjänta mål. Giffarna hade två målchanser på hela matchen - och gjorde två mål. Orättfärdigt som fan, men vem hade överhuvudtaget brytt sig om inte Sundfors stått i vägen för Skoogs skott och Maestros nick från nära håll?
Aldrig har jag lämnat Stadion med en sådan malande frustration som jag gjorde den där ljumma sommarkvällen. Fan ta dig, Sundfors.
Så om någon nu, mot förmodan, har en tidsmaskin stående i garaget så vet ni vart färden bär. Ta gärna med er en Asper i storform, en almanacka där det står "2002" skrivet att hänga framför Ijeh i den 91:a minuten samt ett kilo såpa att hälla i de Sundforska handskarna.
