Gästkrönika: Stå upp om du älskar DIF
Hur är det att följa Djurgården när man skaffat barn, hus och familj?
Det är onsdag kväll och höstrusket har bäddat in villaförorten i en våt och mörk filt. Vi sitter vid middagsbordet. Frida, min dotter äter ombytt i träningskläder, startklar för träningen med Täby Basket. Jonathan är trött efter att ha tjuvkikat på Eurosport kvällen innan, gud vet hur läge han stannade uppe. Han är likblek och petar lite håglöst i pyttipannan med gaffeln.
"Hur var det på jobbet?" öppnar frugan upp vänligt.
"Vad var det bästa som hänt dig i skolan idag?" frågar jag Jonathan (jag har lärt mig på en kurs att man skall ställa frågan så, för att få ut max av barnet).
Efter ett tag glider samtalet in på fotboll och det är Jonis som öppnar. Han har nu vaknat till lite försiktigt och allokerar ett par nanosekunder till att vara här och nu. "Har vi biljetter till DIF - Öster? Jag vill absolut se när Djurgården tar Guld?"
Till saken hör att vi delar säsongsbiljetter på familjesektionen så frågan är relevant. Jag vet att det inte är läge alls men jag hakar på med att förklara för frun i huset att Djurgården kan ha bärgat SM guld redan om de vinner mot Halmstad borta.
Jag börjar nu gå igång ordentligt. Jag passar också på att lägga ut en försiktig trevare om att det vore fantastikt att få uppleva samma känsla som i Borås förra året. Kanske Jonathan och jag kan ta .....lite Eurobunuspoaöng kvar kanske flyga.....kanske bussen .....det är väldigt billigt etc.
Jonathan 12 år är nu klarvaken. Han tycker att idén är fantastisk.
"Glöm det Tobe!" säger min fru mycket bestämt, "du har redan fyllt kvoten bortamatcher år till 100%".
100% i detta sammanhang betyder i klarspråk en bortamatch. Som tur var räknades inte Enköping in eftersom det ligger så nära. Sveriges närmaste superettanlag.
Hon börjar nu försiktigt ifrågasätta resan till Malmö rent ekonomiskt. Guldpilen II var inte gratis och dessutom fick jag 750 kronor i P-böter när jag skulle hämta bilen dagen efter. Vad hon inte vet är att Jonathan och jag också har genomfört en liten försiktig avstickare till Örebro i våras.
Jag retirerar blixtsnabbt enlig principen "You got to pick your fight"
"Helt rätt Ylva., Halmstad borta är helt onödigt. Dessutom brukar DIF inte vinna i de bortamatcher jag går på".
Jonathan som har koll på doningarna börjar nu med en metallisk stämma proklamera resultat och målskyttar för de senaste två årens bortamatcher som vi varit på och förlorat. Skrämmande statistik. Sammandraget från min son inkluderade tyvärr också Örebro fighten vilket lade lite lätt sorti på stämningen.
Jag räddar det hela genom att föreslå att vi kan ha "familjemys" på Tegelbruket (Täby Centrums svar på Cafe´ Opera). Vi kan se Halmstad matchen på storskärm och äta Tacos. Stormen är över. Då klipper frugan till med "Torbjörn, jag blir så ledsen. De enda gånger du ler så där härligt nuförtiden är när vi talar om Djurgården". ´"Jag tycker det är ledsamt och skrämmande", säger Ylva och ser verkligen så där moderligt bekymrad ut.
Jag känner mig lika träffad som Paulo Roberto i Mariehamn. Efter knocken, tänker jag. Hon har ju rätt för fan. Vad håller jag på med? Jag tänker då på ett par rader jag läst någonstans
"Fotboll är den lilla fattiga mannens känsla av att vinna i en värld han redan förlorat"
Visst det har varit tufft i IT branschen ett par år men är jag på väg utför? Håller jag på att tappa greppet? Fyller jag upp ett tomrum i livet med DIF liksom alkoholisten tar till flaskan?
Kan det vara så att jag tar revansch på en barndom fylld med traumatiska upplevelser i 70 talets Hässelby där de stora och kaxiga grabbarna höll på AIK och Hammarby och där ordet blårand fick en tydlig och rent förkroppsligad innebörd. En tid då kombinationen skolgården och Djurgården innabar stryk.
Jag beslutar mig för att försona mig med mitt öde. Jag älskar ju att gå på fotboll och hockey. Stämningen, spänningen och allt det där. Det sitter i generna. Arv och miljö. Det kan inte vara farligt - det som ger energi måste vara rätt.
Dagen efter tog grabben och jag med oss grannen och hans barn och åkte vi till Globen och löste biljett med Järnkaminerna. På isen krossar vi "mesarna i HV". Underbart. Fylld av inspiration tar jag tag i jobbet och familjen dagen efter.
För er alla andra "gubbar" där ute och till er som snart ramlar in i medåldern och flyttar ut till någon kartong i förorten, med fru och barn. Bit ihop, sätt ner foten.
Stå upp - om du älskar DIF!