Det är inte Stadions fel!
Trots all sin ofunktionalitet är hon makalöst vacker.
Likt en ständigt mullrande våg av missnöje, höjs för jämnan röster om att det nu måste till en ny allsvensk fotbollsarena i rikets tredje stad. Det har de senaste åren spottats mer på Malmö Stadion än i en genomsnittlig bygelhästgymnasts händer - och hade Stadion varit en människa av kött och blod så hade hon för länge sedan varit helt knäckt av alla nidord som kastats i hennes anlete. Vissa kallar Sten Samuelssons skapelse en anskrämlig skamfläck till betongbunker i hjärtat av Nordens vackraste parkområde. Andra kallar Stadion en föråldrad urindoftande polsk speedwayarena.
Själv tycker jag att hon, Stadion, trots all sin ofunktionalitet är makalöst vacker.
OK, vi kan alla vara ense om att löparbanor hör lika lite hemma på en fotbollsstadion som Birgit Prinz i Miss Universum. Och vi kan en gång för alla fastställa att toaletterna är - per definition - piss, att korvkioskerna är skamligt otillräckliga samt att pelarna som skymmer sikten på Norra sitt borde sågas ner och skänkas till en gravt inbiten pelarsamlare.
Men det är inte hennes fel att det blev så här. Stadion är, i sitt originalskick, förmodligen den vackraste byggnad som projekterats och rests i Malmö. Och det är inte hennes fel att färgen nu börjar flagna, att Fritid Malmö inte kan anställa skurtanter med känsla för WC-miljö, att friidrott är en sport tristare än en revisors dagbok och att Pölsemannen ännu inte haft modet att smälla upp en handfull korvvagnar.
För hade inte Kvällsposten haft ett sådant storhetsvansinne att de för halvannat decennium sedan - då Christian Olsson endast lekte med hink och spade i sin sandlåda - försökte skapa en ny Zürich-gala i Malmö, så hade Stadion redan till EM -92 varit ombyggd till en majestätisk, men intim, fotbollsarena.
Istället uppförde man missfostret Norra sitt samt lite eleverade betongtillsatser i de båda kurvorna. Och så var arenan förstörd.
Jag minns hur det var att se Stadion såväl från in- som från utsidan i mitten av det så framgångsrika 80-talet. Visst, hon var sliten och nedklottrad redan då - främst minns jag "Skyblue Army" och "Balls and chains" i stora bokstäver på västra kurvans yttervägg - men då kändes det som att hon stillsamt sjöng på sin sista vers och på ett värdigt sätt var i färd med att somna in. Föråldrad, men i stort sett oförstörd.
Men att inför hennes största högtidsstund sedan hennes pompösa tillblivelse, VM -58, helt sonika pracka på henne lite taskigt genomtänkta låtsasläktare och några tusen liter färg, istället för att ge henne en passande pånyttfödelse, kändes lika orätt som att remixa Beatles vita album med små diskreta tyska discobeats eller att "fräscha upp" Sergels torg genom att glasa in rubbet.
Nu står vi där med en föråldrad och tarvligt plastikopererad kärring till himmaborg och beskyller henne för att vara missanpassad och - gud förbjude - ful.
Det är på tiden att vi får en ny arena nu. Stadion är inte anpassad för modern elitfotboll och dess innanmäte är ruttet. Det enda som fortfarande är vackert på hennes kropp är den furstligt högresta södra sittplatsläktaren, som med sina svagt sluttande påfartsramper ger ett mäktigt och pirrigt eggande avtryck. Och jag vet att det antagligen vore hemskt fel att inte riva henne helt och ersätta med en helt ny från grunden nydesignad läktare - men jag vill ändå på något sätt behålla Södra som del i den nya stadionskapelsen. Allt för att visa de nutida belackarna att de hade fel hela tiden som inte såg den inneboende skönheten.
Men då blir det väl som med Malmö IP, där något klantarsle vid ritbordet skapade en redan omodern arena utifrån den gamla norrutvettande träläktaren, som i sin helhet nu får stå där och dras med löjets skimmer.
I vilket fall som helst har jag mentalt förberett mig på att i all evighet få stå eller sitta på Stadions nuvarande betonggolv respektive blå hårdplaststolar bakom en skymmande vit pelare. Jag kommer aldrig att få uppleva känslan av att kunna gorma okvädningsord rakt in i motståndarens öra då han tar ett inkast vid den norra sidlinjen och jag kommer förmodligen vänja mig vid den sekundlånga ljudfördröjningen i "Heja di Blåe"-gensvaret från Södra.
Alltmedan Percys pågar lirar Allsvensk hockey inför 1500 betalande i en arena avsedd för det tiodubbla, kommer vi stå där och huttra i vår missanpassade 50-talsdam.
Men kom ihåg, det är inte hennes fel.
