Krönika: Damfotboll från insidan
Thomas Eriksson, målvaktstränare i IFK Kalmar Dam, ger sin syn på damfotbollen av idag.
På senaste tiden har det förts en livlig debatt om damfotbollen i Landslagets gästbok. Tack och lov har samtalet förts på en bra nivå, vi har sluppit de allra mest omogna och föraktfulla inläggen. Jag minns en debatt på Kalmar FF:s forum i våras som var allt annat än konstruktiv.
Jag har dock inte sett att någon som är involverad i damfotbollen skrivit någonting, så jag tänkte passa på att göra några reflektioner "från insidan", så att säga. Jag är aktiv som ledare i IFK Kalmars damlag, som för närvarande spelar i Div. 2 Östra Götaland.
KVALITÉN:
Som det har konstaterats i debatten så kan inget damlandslag slå något herrlag. Ett hyfsat herrjuniorlag skulle vinna. Men, som många har påpekat, det är ingen (eller ytterst, ytterst få) som drar sådana jämförelser i individuella idrotter. Klüft, Pärson, Wiberg, Bergqvist eller Alshammar behöver inte försvara sig eller rättfärdiga sitt idrottande mot påståenden om att vilken herre som helst i deras sport skulle göra mos av dem. Damfotbollen måste bedömas utifrån sig själv.
När det gäller kvalitén på damfotboll som sådan, så har utvecklingen gått framåt i en otrolig takt. Jag själv blev frälst under hemma-VM 1995, och sedan dess har jag sett en kraftig utveckling. Teknik, taktik, tempo, tillslag, målvakterna, tränarna, allt har blivit väldigt mycket bättre (återigen: jämfört med sig själv och inte herrfotboll). Det är anmärkningsvärt hur mycket bättre ALLA landslags- och allsvenska spelare är idag. Som Thomas Wernersson påpekat har de så kallade komplementspelarna kanske utvecklats mest samtidigt som vi har ett antal spelare i internationell toppklass.
Denna utveckling har varit möjlig genom ett stort arbete ute i föreningarna. Dagens tjejer, på hög nivå, är lika seriösa i sin träning som killar, och lär sig följaktligen lika mycket. Spelet på landslagsnivå, allsvenskan och Div.1, samt även i många klubbar på lite lägre nivå, är "riktig" fotboll, eller hur man nu ska uttrycka det. Det handlar inte längre om sparka och spring, bortslagna passningar, taktiska jättemissar eller dåliga målvakter.
Ju längre ner man kommer i seriesystemet, desto mer påtagligt blir det att damfotbollen ändå har mycket kvar att göra. Det är en ung sport med bara c:a 40 år på nacken och självklart kommer det att ta lång tid innan den här kvalitén har sjunkit ända ner i de lägre serierna, som den har gjort i herrfotbollen. En herrmatch i div. 5 kan ju innehålla bra och tekniskt spel, om man tar det med en nypa salt, medan en dammatch i femman kanske inte rent kvalitativt är så mycket att titta på. Men det finns så väldigt många unga tjejer i dag, som har fotbollen som nummer 1 av sina intressen, så om några år kommer både topp och bredd att vara ännu större. Här i Kalmar har det t. ex. startats ett fotbollsgymnasium för tjejer nu i höst, vilket i på sikt kommer att vara mycket värdefullt för damfotbollen i vår region. Det ger något att sträva mot även för de som kanske inte platsar i Smålandslaget och de olika flicklandslagen.
MEDIAHYPEN OCH INTRESSET:
Den stora hypen som damlandslaget upplevt under VM kommer naturligtvis att avta så småningom. Det kommer inte att vara 3.8 miljoner TV-tittare på nästa landskamp, eller tusentals åskådare på Damallsvenska matcher. Det är det ingen som räknar med. Vissa har hävdat att allt intresse bara kommer att blåsa förbi, att det om ett halvår kommer att göras reportage om "landslaget som försvann". Det drabbade ishockeydamerna och handbollsdamerna. Men på damsidan var fotboll redan långt före VM mycket större än dessa båda sporter, både i Sverige och internationellt, och media kommer att fortsätta följa laget inför OS 2004 och EM 2005. Och detta intresse började ju långt före VM: flera landskamper har haft publiksiffror på c:a 4-6000. Matchen mot Schweiz på Råsunda i fjol drog 20.000. Damallsvenskans publik är visserligen fortfarande blygsam jämfört med Herrallsvenskan, men snittet har ökat dramatiskt på några få år, och är hittills i år 903 (före torsdagens omgång) Med intresset just nu efter VM kommer man förmodligen att hamna på över 1000 i snitt efter de sista tre omgångarna, en siffra som man bör kunna behålla och öka något nästa säsong. Det är siffror som är endast marginellt sämre än herrarnas Superetta. Umeå IK drar såklart upp snittet med sin unika publik, men det gör de stora derbyna i Herrallsvenskan också.
Vad gäller protesterna mot att damfotboll får utrymme i Fotbollskväll, så hänvisar jag till SVT:s sändningstillstånd och uppdrag. SVT ska representera hela landet, och det innebär att sportredaktionen även ska visa damfotboll. I kommersiella kanaler är det annorlunda, men i SVT styr inte marknadskrafterna. Men ärligt talat, hur mycket damfotboll visar Fotbollskväll i vanliga fall, när det inte är VM eller någon annat stor turnering? Damfotboll har i alla år fått ytterst lite plats i programmet, och bara kommit med när det inte har varit full (herr-)allsvensk omgång eller man av någon annan anledning inte har kunnat fylla hela programmet med herrfotboll. Att damerna får lite mer plats nu när de har tagit VM-silver och stora delar av folket har följt matcherna är inte mer än rätt, och den som inte vill titta kan faktiskt byta kanal och sätta på Cityakuten en liten stund istället.
Några skribenter här inne har tagit upp tanken på ett separat Damfotbollskväll. Det vore onekligen mycket intressant att se hur ett sådant program skulle klara sig. Vågar någon av alla våra TV-kanaler satsa på det?
Forts. del 2
