Kennedys tunnel
Den 4 oktober 1999 utför Kennedy årets och allsvenskans vackraste prestation.
Hammarby möter Djurgården och egentligen är denna prestationen omöjlig att förmedla. Går det att beskriva i ord? Måste man inte finnas på plats och känna fukten mot skinnet och doften av gräset, snuset under läppen och samtidigt höra supportersånger eka under natthimmeln? Kanske det, men jag ska ändå försöka redogöra för detta unika skådespel.
I slutet av första halvlek tar Kennedy emot bollen med sin känsliga högerfot och får genast på sig en täckande Djurgårdare vid namn Peo Eriksson - Ohlsson. Kennedy intar en bredbent position för att omgående smeka bollen lätt på ovansidan med höger fot, så att den kommer i lätt rullning. På ett nästan orimligt självklart sätt tar han emot sin egen passning i fart med vänsterfoten. Stannar bollen så att den nästan ställer sig givakt, skjuter själv fart på samma gång som han slår till bollen med höger dojan. Peo följer tätt efter.
Nu utför Kennedy än en gång en lätt snudd och en liten vrickning med högerfoten på bollens ovansida. Hemligheten är lika enkel som genial, bollen måste precis som kulan i Brio spelet labyrint vara i rörelse. Då går allt så mycket lättare.
Kennedy får med sig Peo i bollriktningen och när Djurgårdaren minst anar det, stannar Kennedy bollen med vänster fot, ändrar bollriktningen med högern, så att Peo nästan tappar balansen. För att inte ramla omkull talar Peos reflexer om för honom att han måste inta en mer bredbent ställning. Innan Peo hinner blinka suger Kennedy upp bollen med höger dojan och flippar den omedelbart till vänsterfot.
Där stannar han bollen i en tusendels sekund exakt i centrum mellan Djurgårdsspelarens ben. Dessa bägge ben som nu har förvandlats till en vacker tunnel mynning. Genom ljuset av den tunneln petar Kennedy in bollen med högerfoten Bollen försvinner omärkbart i en miljarddels sekund för att därefter i triumf komma ut på andra sidan. Samtidigt sprintar Kennedy förbi Peo på utsidan. Det hjälper föga att Peo försöker slita omkull Kennedy genom att ta tag i hans högerarm. Det gör bara hela sekvensen desto vackrare.
Inlägget som följer detta lysande artisteri lyckas ingen Hammarby: are ta tillvara. Det hedrar dem. Det visar bara att våra spelare är fotbollsälskare och livsnjutare. Det hela tar bara sex sekunder och Djurgårdstränaren gjorde det enda rätta och plockade av Peo Eriksson - Ohlsson efter första halvlek.
Jag har viss förståelse för att några kanske kan se mig som partisk. Därför vill jag också citera den utmärkta tidningen FotbollExtra:
"Matchens lirare - Kennedy Bakircioglu.
För passningarna.
För inläggen.
För skotten.
För dribblingarna.
För finterna.
För tunnlarna.
För klackningarna.
För snabbheten med bollen.
För mognaden.
För påhittigheten.
För defensiven.
För orken.
För glädjen.
För flirtandet med klacken.
För att kasta blombuketten till klacken.
För omfamnandet av bästa kompisen Sharbel Touma innan matchen.
För att sedan överglänsa polaren knappt.
För att kyssa bollen innan hörnorna.
För att vara så sympatisk.
Ja, för artisteriet kort och gott".
Vi syns i Bajenvimlet!
