Vinner vi så vinner vi en Europaplats. Svårare än så är det inte.
I söndags, i det iskalla regnet på Malmö Stadion, var säsongen över. Efter en usel match och förlust mot IFK Göteborg var det ju klart att det blir en tredjeplats och bara litet silver. Matchen mot Örebro skulle bara avverkas. Trodde man. Trodde jag.
Så dagen därpå fick vi hjälp av samma Örebro som vi ska möta om en halv vecka. Utomstående trodde inte MFF kunde förlora mot IFK Göteborg, jag trodde inte Hammarby kunde tappa poäng mot Örebro. Där ser man. Att man inte ska ta något för givet borde man ha lärt sig vid det här laget, men inte. Desto gladare blir man när det går galet åt rätt håll, om ni förstår vad jag menar.
Vi blev inbjudna i matchen igen som på en räkmacka. Lika många poäng som Hammarby fast bättre målskillnad, det är upplägget inför säsongens sista match. Vi har avgörandet i egna händer. Och hur jag ska orka med dagarna fram till söndag vet jag inte. Förlamningen efter söndagens match när jag lämnade Malmö Stadion tillsammans med nästan 18 000 andra är borta och ersatt av en tillförsikt och en hoppfullhet jag inte trodde var möjlig då. Och nervositet. Hoppfullhet och nervositet spelar bastrumma med mitt hjärta. Och pulsen kan mitt i ett sammanhang som inte har något med fotboll att göra stegras till nivåer som jag inte upplevt sen jag sprang efter en innebandyboll för några år sen. Fel. Som när MFF för ett år sen fortfarande hade chansen att vinna guldet inför sista omgången. Både kusligt och härligt, måste jag erkänna.
Vad spelarna har att välja mellan när de springer ut på Örebros konstgräsmatta är om de vill spela i UEFA-cupen nästa år med allt vad det innebär av status, möjligheter till stora publiksiffror, intressanta länder att resa till och spel under trista höstkvällar då inte mycket annat står till buds ändå. Eller om de vill spela i Intertotocupen mot lag ingen kan uttala och ingen är intresserad av att se samt spel under varma sommarmånader då de i stället hade kunnat vara lediga med frun, sambon, kompisar, hunden, vad vet jag.
Det råder förstås ingen tvekan om vilket alternativ de väljer. Däremot råder det viss tvekan över i vilken form laget befinner sig. Några spelare är dessutom borta på grund av avstängningar och skador. Och så är det årets sista match och det verkade redan i söndags som om en del spelare hade gått på vintersemester. Det gäller nu för spelarna att offra sig i årets sista 90 minuter plus tillägg så att vi inte ger bort chansen vi fick.
Det blir en helvetisk tid fram till söndag och det blir en helvetisk söndag. Det är ju möjligt, kanske till och med mycket möjligt, att Elfsborg slår Hammarby och då kan ju också MFF förlora, men sånt vet man aldrig. Vinner vi så vinner vi en Europaplats. Svårare än så är det inte.
Såg Jörgen Ohlsson sitta och huttra på Malmö Stadion i söndags. Han såg inte ut att ha särskilt kul men vem hade det. Det är möjligt att jag bara inbillar mig, men det såg ut som om han längtade oerhört ut på gräsmattan. Och nu såhär i slutet, när kropparna gör ont och det är så mycket vilja det handlar om, då hade en frisk Jörgen Ohlsson varit så välkommen i MFF:s lag. Han har tidigare många gånger visat vad obändig vilja kan åstadkomma och han har ett hjärta som pumpar syrerikt blod för vår förening. Jag hade så gärna velat säga något till honom, men så fegade jag och visste inte hur jag skulle uttrycka mig. Det var så stort att bara sitta på samma bänkrad som denne hjälte att det på något sätt räckte.
Jag hoppas han är tillbaka nästa år. Ett 2004 då vi får spela i Europa tack vare vinst mot Örebro på söndag och Hammarby får spela i Intertoto hela sommaren. Ett 2004 då vi inte ska lämna ett gigantiskt försprång i början av serien utan vara med från början. Det är inte utan att jag redan längtar dit. Men först är det Örebro SK på söndag och den matchen måste vinnas. Vi fick en gratischans, nu ska den tas tillvara på. Tack Örebro för i måndags, jag hoppas jag är lika tacksam på söndag eftermiddag.
