Måndag morgon:
Alla är idioter – utom jag
I MFF-land är det många som vet bäst.
Det är lite småbråkigt i MFF-land just nu, och har varit så sedan Martin Hansson satte pipan i mun och blåste av årets sista match borta mot AIK på Råsunda.
Ja, egentligen har det väl varit sura miner hela hösten. Supportrarna har varit frustrerade som en följd av de mediokra resultaten och vädrat sitt missnöje på olika sätt. Några har valt att braka loss på diverse forum (inte minst här på Himmelriket). Vissa har hängt upp banderoller för att uttrycka sin besvikelse. Några har buat åt de egna spelarna. Andra har valt protestera genom att gå hem innan slutsignalen osv. Ganska vanliga missnöjesyttringar om ni frågar mig – de har sett ut så förr, och kommer att se ut så framöver – och dessutom, jämfört med många andra platser i vår sköna värld, tämligen harmlösa.
Att de här protesterna i grunden bottnar i ett engagemang verkar de flesta överens om, också de som har varit föremål för allt skäll och gnäll. ”Kritiken vi har fått är berättigad, och vi ser den som ett gott tecken”, inledde till exempel Bengt Madsen förra veckans medlemsmöte nere på Baltiskan. Och det är ju ett gott tecken i sig.
Sen fortsätter det förstås ändå att muttras lite här och där. Åkeby borde avgå. Eller Madsen. Eller vem fan som helst. För det är klart: här har folk gått omkring och varit förbannade i hur lång tid som helst, och så satt de ansvariga bara där och höll med. Snacka om antiklimax!
Här skulle det bli en rejäl grovstädning, så satt de bara där och höll med om kritiken. Helt ödmjukt erkände de sitt misslyckande, och lovade dessutom bot och bättring.
Så inte undra på folk blir kokta. Var skall de nu ta vägen med sin frustration? Alltså muttrar de ett tag till. Och så småningom går det över. Som det brukar vara. Svårare än så är det inte.
Men det är nu det börjar bli komplicerat. För säkert som amen i kyrkan följer alltid en debatt om rätt och riktigt varje gång det blåst friska vindar i MFF-land. Alltid dyker det upp en och annan självutnämnd übermench med åtskilliga exempel på hur man bör vara, agera och tänka som äkta och riktig supporter. Alltid dyker det upp någon som sitter inne med sanningen. Och vad som är rätt och riktigt, ja, det är givetvis precis så som denna själv reagerar. För det är ju ofta där de hamnar i sin argumentering: så här gjorde jag, så här tänkte jag osv.
Alltid dyker det upp någon som mer eller mindre idiotförklaringar sin omgivning, och i samma andetag prisar sin egen förträfflighet. Det faktum att människor tänker och fungerar på olika sätt tycks inte spela någon roll. Det att vi har olika egenskaper, olika styrkor och svagheter, och att vi försöker så gott vi kan utifrån våra egna premisser.
Vad försöker jag då säga med det här?
Jo, att problemet är inte det att människor är och uttrycker sig olika.
Problemet är de som ser olikheterna som ett problem.
Och sådana människor finns det en del av i MFF-land.
