Gästkrönika: 2001-2004, del 2/2

Pablo tittar tillbaks på åren som gått och siar om året som kommer.

2003:
Och inte blev det bättre atmosfär inför det spelår som just nu håller på att avslutas. Inför 2001 hette det att det är svårt att hålla sig kvar som nykomling; inför 2002 att andra året ar svårast och att vi aldrig skulle klara att försvara förra årets silverplats. Inför 2003 hette det att det skulle vara omöjligt att vinna ett Guld till med tanke på föregående års succé. Men likväl har dessa varje gång haft fel. Med detta vill jag säga att trots att ingen trott på oss inför de säsongerna som nyligen har varit har laget ändå varje gång stått upp för sig själv och bevisat att de klarat av att konfrontera den motvind som varje gång uppstått.

Serien är ännu inte avslutad men guldet är redan bärgat. Spelarna får redan svara på diverse frågor angående vilken match de kommer att värdesätta mest, vilket deras guldögonblick under säsongen har varit eller vilket guld de värderar högst. De flesta spelare verkar svara att det här årets guld är mera värdefullt, att det varit en större bedrift att vinna i år och att de därför värderar årets medalj något högre än det förra. Och kanske är det så. Just som journalisterna inför säsongen skrev och nu spelarna själva säger att det inte är lätt att vinna när man redan är mästare. Det är så mycket som sätts på prov då; hur guldhungriga kan spelarna igen vara, hur svårt det är att vinna när alla jagar, hur ännu svårare det är att vinna matcher mot motståndare som tycker sig spela "årets match" mot just Djurgården, hur svårt det är att vara bra när "alla letar fel".

Kanske kan man säga att guldåret 2002 tillhör supportrarna som väntat i alla år och stått upp när det varit riktigt mörkt och att medaljerna 2003 mera tillhör spelarna själva som bevisat för sig själva och för alla andra att det visst var värda att vinna igen: att de visst var så bra som de trodde och Zoran talade om för dem men inte tilläts tala om det högt. Till slut gjorde de det; men inte i ord utan genom att låta fötterna tala. Bara ett annat sätt att tala om att DIF är bäst.


2004:
Och redan innan året säsong har lagts till handlingarna vill jag våga mig på en gissning angående hur nästa års säsong kommer att utveckla sig. Ingen återspegling av tiden kan ju avslutas utan en liten titt i kristallkulan, även om det bara rör sig om en liten en.

Jag börjar med att påstå att laget i det närmaste förblir intakt till nästa säsong. Jag tror varken Kim Källström, Andreas Johansson eller Andreas Isaksson, vilka jag håller som de viktigaste spelarna i laget, försvinner till andra lag. Därmed skulle grundspelet och grundspelarna till nästa år i grund och botten bara densamma även om vissa perifera spelare skulle bytas ut. Att Sören Åkeby försvinner anser jag bara vara nyttigt då Djurgården skulle må bra av lite förnyelse. Årets spel har inte alls rullat på som vi vant oss vid utan trots att laget långa perioder varit helt överlägsna i serien har det känts som att laget inte spelar på topp. Då inställer sig den självklara frågan hur mycket mer dagens tränarpar egentligen kan får ut av laget. Inte mer än de redan gjort, enligt mig, och därför säger jag att förnyelse föryngrar. Men bara i den lagom takten att vi behåller Lucic i åtminstone en säsong till men skaffar honom en annan tränarpartner. På det sättet skulle spelarna få sin lagom dos av gammal trygghet varvat med förnyade träningsövningar ute på Kaknäs. Enligt mig skulle den här lösningen täcka alla eventualiteter som skulle kunna uppstå.

Skulle allt ovanstående slå in ser inte jag varför Djurgården inte skulle lyckas ta tre guld efter varandra. Skulle man dessutom förstärka laget ytterligare genom bra nyförvärv till utsatta positioner ser jag inget annat lag som inom rimlig tid skulle kunna hota DIF. Med en ny tränare som inför nya idéer blandat med Zorans rutin och ledarskap skulle DIF mycket väl återigen kunna knipa den där åtråvärda förstaplatsen igen. Och det skulle kännas skönt, för kanske skulle vi inom Djurgårdsfamiljen den tredje gången känna att vi den gången vinner guldet tillsammans, på lika villkor och för oss allihop. Det vore ju hur trevligt som helst om det kunde inträffa.

Så ser jag framtiden i min lilla kristallkula och alla som vill vara med i ännu en DIF-framgångsrik era är mycket välkomna att vara ned!

Pablo Lizama Farias2003-10-25 07:01:00

Fler artiklar om Djurgården