Åkeby goes mental
Mardrömmen från 2006 var på väg att spelas upp i repris. Gefle på bortaplan och fullständigt ras efter paus. MFF ledde med 2 – 0 men redan i inledningen av andra halvlek fick Gefle en onödig hörna. Nervositet spred sig omedelbart bland spelarna och ingen blev förvånad när en omarkerad Gefle-spelare enkelt nickade in reduceringen.
Sören Åkeby slog ut med armarna. Tillsammans blev konstgräset och syndromet med dåliga andra halvlekar för mycket. Han gick ut mot sidlinjen, inte för att han hade något syfte men han kunde inte bara sitta still. När Daniel kort därefter lyckades bryta mitt på egen planhalva fick Sören en idé. Precis när Daniel tog sats för att slå den meningslösa långbollen mot Junior öppnade Sören munnen och skrek:
– Daniel, ta inte det högra äpplet!
Daniel tittade förvirrat upp. Så log han och Sören kunde tydligt se hur han samtidigt slappnade av i kroppen. Istället för långbollen tog Daniel ett kliv förbi den uppvaktande motspelaren och siktade in sig på Pode som nu blivit spelbar.
– Ta nu inte det högra äpplet, Mackan, skrek han, och slog en utsökt boll perfekt i steget på Pode.
Pode som också hört Sören flinade bara när han tog emot bollen och vände bort den förvånade Woxlin med en kroppsfint. Ett väggspel med Junior senare hade Pode sprungit in i boxen och placerade bollen behärskat i målvaktens högra hörn.
Det var på nyåret 2007 Sören hade fått upp ögonen för vad mental träning handlade om. Han hade gått upp först på morgonen och gjort i ordning en frukostbricka. Hans höft ömmade efter operationen, och han insåg att balansakten med brickan skulle kunna sluta illa. ”Inte snubbla nu” koncentrerade han sig när han tog klivet över en väska som låg slängd i hallen.
Krasch!
Hans fot fastnade i axelremmen och tillbringaren med nypressad apelsin for i golvet. Irriterat och en smula skamset lommade han in med resterna av frukosten i sovrummet.
– Jag fattar inte hur jag kunde snubbla, jag tänkte ju på det när jag såg väskan, muttrade Sören
– Men då var det inte konstigt, skrattade Elisabeth.
– Äh.
– Jo, lyssna. Om jag säger ordet ”äpple”, vad tänker du då på?
– Ett äpple såklart, varade han irriterat.
– Ja, men inte på ordet äpple utan du får en bild av ett äpple, eller hur? log Elisabeth.
Sören nickade misstroget.
– Det beror på att hjärnan tänker i bilder. Och de signalerna hjärnan skickar ut till kroppen också är i bilder. Tänk nu på att du står framför en diskbänk. På diskbänken ligger två gröna saftiga äpplen. Och så sträcker du fram en hand för att ta ett av dem, men du tar inte det högra äpplet. Vad fick du för bild i huvudet?
– Men va fan, jag såg mig själv ta det högra äpplet, utbrast Sören.
– Precis. Negationer är knepiga när man ska skapa bilder. Försök att tänka på ett rum där det inte står en TV. Svårt att låta bli att tänka på TV:n va?
– Så du menar att om jag istället tänkt att nu ska jag lyfta foten över den där djävla väskan, hade jag inte snubblat?
– Förmodligen. Fast det hade såklart varit bättre om du städat undan väskan först slarver, sa Elisabeth och petade retsamt sin man på axeln.
– Jaja. Det var värst vad du fick luft då, menade Sören och tog ett bett av ostmackan.
– Vi kan göra en hel del utan att hjärnan är speciellt inkopplad sa Elisabeth efter en stunds tystnad över morgontidningen.
– Att andas, få luft du vet, eller att blinka. Sen kan man träna upp massa färdigheter så att de fungerar utan att man behöver koppla på hjärnan. En tränad skrivmaskinist behöver inte tänka för att fingrarna ska hitta rätt bokstäver. Men lite mer komplicerade saker kräver att hjärnan är med.
– Jasså? hummade Sören.
– Egentligen gör du alla rörelser två gånger. En gång i hjärnan, och sen försöker kroppen kopiera det du tänkte, alltså den bilden du skapade. Tänker du då att du ”Inte ska snubbla”, är det troligt att du får upp en bild i huvudet av att du snubblar, och så gör kroppen det.
– Jaha, så om jag bara sätter igång och tänker positivt så slipper jag skiten? Sa Sören med en dragning åt det sarkastiska.
– Ha, ha. Nja, det handlar såklart inte bara om att tänka positivt. Det handlar om att tänka rätt, och orka göra det. Eller våga göra det. Du kan se det på tennisspelare som när det är varmt och det går mot femte set, så börjar de plötsligt serva dåligt. De orkar helt enkelt inte koncentrera sig på samma sätt längre, och då missar kroppen i koordination. Eller så blir de nervösa, och börjar tänka på att det skulle vara skönt om matchen är över. De blir rädda för tanken att de verkligen kan vinna matchen, eller förlora den. Och så blir det dubbelfel. Du vet den där gamla sanningen med att man måste ta en boll i taget, sa Elisabeth och sträckte sig efter B-delen.
”En boll i taget” tänkte Sören. ”En match i taget. En halvlek i taget. Ett anfall, ett spelmoment eller en passning i taget. Är det så enkelt?”
– Så man kan öva koncentrationen, så att man inte bryter ihop om något går emot en och börjar tänka negativa tankar med en massa ”inte” i? frågade han med nyvunnen nyfikenhet.
– Såklart man kan. Livet handlar mycket om att göra olika val. Vi måste därför lära oss att våga göra de valen som är rätt, även om de inte är lätta, och sen tro på dem fast resultatet inte blir det bästa varje gång. Kan du servera kaffet nu. Utan att spilla? skrattade hans hustru.
När domaren blåste av matchen drygt 30 minuter senare hade MFF vunnit med 5 – 1. Äntligen skulle man få en lång hemresa från en kostgräsplan med en säker vinst och bra spel i ryggen. De mentala övningarna under våren hade gett resultat.
Från början hade spelarna protesterat mot att behöva träffa en ”skrynklare”, som de kallade det. Men va fan, det är väl inte konstigare än att man måste träna kondition för att orka springa? upprepade Sören för sig själv. Är det något som behövs för att man ska vinna matcherna är det spelarnas plikt att ta det till sig. Och det fattade de ganska snabbt. Speciellt när de insåg att det var helt ofarligt, ja faktiskt ganska kul, att köra lite hjärngympa.
Agne Bergvall hade såklart hjälpt till. För honom var det här vardagsmat. ”Man tar inte OS-guld i 7-kamp utan ett vasst psyke”, som han så enkelt sålde in det på spelarna.
Första mötet med Kjell Enhager hade varit lite komiskt. Hans bräkande på Karlstad-dialekt hade framkallat stor munterhet. ”Rena Tony Richardsson” hade Skoog teaterviskat. ”Robert Gustavsson som Tony Richardsson” hade Sandqvist kvitterat.
Men när Kjell började berätta om hur han fick Nick Faldo att få tillbaka tron på sitt golfspel hade spelarna lyssnat.
”Det var på slutet av 90-talet. Nick Faldo, som vunnit över 30 stora titlar och spelat professionell golf i 25 år, hade helt tappat tron på sig själv. Han spelade uruselt. Jag lovar, han vart skiiitkass. Men samtidigt tänkte jag att han kan ju inte glömt hur man spelar golf. Så stod vi där vid utslaget på ett ganska svårt par 4 hål, och så vänder han sig till mig och säger: "You see, this hole is a piece of cake for Tiger Woods."
Då tänkte jag, ”Tiger Woods, vem faaan är det mot Nick Faldo?” Men det kunde jag ju inte säga. Så istället sa jag: “Oh, how would Tiger Woods have played this hole then?
”Well, I guess he would have done something like this” sa han och drämde till bollen som bara fan. Och tror ni inte bollen går hela vägen fram till green och lägger sig två meter från hålet? Ett slag som han trodde var ooomöjligt för Nick Faldo, men som han klarade lätt när han lekte Tiger Woods”.
Sakta hade spelarna börjat förstå.
Sören log åt minnet och böjde sig ned och rykte upp ett av de tidigare så förhatliga plaststråna och gick in i spelargången. Bakom sig hörde han den lilla tillresta Malmö-klacken sjunga en nykomponerad visa. Det var svårt att höra texten, men två ord behövde han inte anstränga sig för att känna igen: ”Sören” och ”Åkeby”.
Lycklig gick han bort mot omklädningsrummet.
- - -
Den här texten utspelar sig någon gång under 2007. Alla händelser är hämtade direkt från författarens dagdrömmar och har ingenting med verkligheten att göra. Ännu.
