Tack Bajen!
Pernilla levererar en gästkrönika.
Tre timmar efter slutsignalen slår jag mig ner framför datorn. Jag ska drista mig till att göra en högst personlig tillbakablick över den här säsongen. En säsong som inleddes i en kokande, glödhet glob. Nackas minne inför storpublik, iskall kyla utomhus, halsfluss på Ante Covic och två nya stjärnor som tändes på bajenhimlen. Jon Rytterbro klev in mellan stolparna och såg otroligt säker ut. Mitt bestående minne av den kvällen är ändå Alexander Östlunds egendesignade presentation inför bajenfansen. Att gå in så hårt och trycka till gnagarnas okrönte konung fick i alla fall mitt hjärta att smälta omedelbart.
Trodde i min enfald att jag skulle sakna det blåsiga Stadshagen nu när försäsongsträningen förlades till Skytteholm men icke. Det var mitt underbara fredagsnöje att åka dit efter jobbet och sitta där och längta. Längta till allsvensk premiär. Längta efter revansch. Minns att jag satt där och tyckte det såg förtvivlat bra ut. Roliga träningar där Anders och Thom envist tränade kortpassningsspel. Vi fick se ständig variation och ett alltid högt bolltempo. Matcherna på försäsongen ingav än mer förhoppningar.
När det så var dags för den allsvenska premiären hände två saker som inte direkt är fotbollsrelaterade men som ändå betytt mycket för mig det här fotbollsåret. En halvtimme innan Bajen skulle spela mot Elfsborg ringer mina bästa vänner och berättar att en liten Isak kommit till världen. Jag minns att jag tänkte att det här börjar fantastiskt. Den andra, mycket betydelsefulla saken för mig, är att jag under året lärt känna ett helt nytt gäng FANTASTISKA bajare. Allt för att en kontakt med en annan bajentjej knutits då vi spelar samma fotbollsspel på webben. När det väl var dags att ses i samband med första matchen hemma på Söderstadion visade det sig ju att vi stod i stort sett bredvid varandra där på Norra. Hela hennes gäng av otroligt insatta bajenmänniskor har sannerligen förgyllt min tillvaro i år. Skälet till att jag nämner det nu är att jag tycker det är så magiskt på det sätt man lär känna varandra på Söderstadion. Den gemenskap som finns där i klacken är en enorm kick för mig. Allt detta inleddes i matchen mot Elfsborg. Ett Elfsborg vi körde över med klara 3-0.
Jag har flera starka minnen från den här säsongen, såväl sportliga som allmänna. Hyllningen av Kenta var fantastisk. Det gick, och går för all del fortfarande, rysningar längs ryggen. Behöver bara nynna på "Just i dag är jag stark" för att jag ska få tårar i ögonen. Hyllningarna av Furst likaså.
Derbyt mot AIK, den första segern på alldeles för länge är något jag alltid kommer att minnas. Jag var så otroligt lycklig den kvällen. Lika olycklig var jag efter höstderbyt mot Djurgården. En olycka som höll i sig ända tills styrelsen backade i beslutet om Kennedy och Micke.
7-0 mot Enköping hemma på Söderstadion, idel glada leenden och otroligt roliga ramsor som ekade på Norra är ett annat gyllene ögonblick. 1-0 förlusten hemma på Söderstadion mot Landskrona, vilket mörker.
Mikkel, Karl Oskar och Max, vilka underbara lirare ni är! Undra om ni har förstått vilka hjältar ni är i Bajenland? Mikkels balansspel på mitten har varit en fröjd att skåda. Karl Oskars djupledspassningar som har skurit genom motståndarnas försvar. Max har mitt sitt lugn och sin snabbhet vuxit till en sann bajenikon. Hans försvarsspel har varit magiskt. Hoppas han stannar hos oss länge!
Det finns så otroligt mycket att ta upp när man ska sammanfatta. En sak som jag definitivt inte vill missa att nämna är träningarna. Ni som aldrig varit och tittat på några träningar uppmanas härmed att göra det. Det är en väldigt trevlig stämning runt planen och även där har jag under året lärt känna människor som jag förmodligen aldrig snubblat över annars. Människor i olika åldrar, olika bakgrund men med kärleken till Hammarby som gemensam nämnare.
Framförallt bör man besöka träningarna för att man får så otroligt mycket mer kött på benen. Man får en helt annan förståelse för spelsystem, laguttagningar med mera. Det som är bäst är ändå när man får se övningarna som nötts på träningar omsättas i verklighet under match.
Jag har under året slagits av den otroliga variation av övningar på samma tema som Anders och Thom besitter. Stämningen på Årsta har varit fantastisk bland spelare och ledare. Glada miner, högt tempo och massor med skratt.
Så, till nästa år hoppas jag att det är fler grönvita systrar och bröder som tar sig till Årsta. Ni kommer inte att ångra Er. Det är väl investerad tid!
Sist men inte minst vill jag tacka alla som skriver på svenska fans. Framförallt Ni som jobbar gratis åt oss andra. Som förgyller åtminstone min tillvaro med rapporter, krönikor, information, ja allt! Ni gör min vardag betydligt mer grönvit! Stort tack!
Ett stort tack till bajenfamiljen, helt enkelt. Jag längtar redan enormt efter försäsongen 2004.
