TFF fyller 80 år
Idag, den sjätte december 2006, är det exakt 80 år sedan Axel Vendt, Hans Ludvigsson, Harald Hansson och Manfred Kristoffersson bestämde sig för att starta upp Trelleborgs FF. Även om jag inte ens är i närheten av att ha ett sådant långt perspektiv på saker och ting är det ett bra tillfälle att se över mina egna år med föreningen och varför man håller fast vid ett lag i en stad man lämnat för länge sen.
Min egen obetydliga fotbollskarriär startade i lokalkonkurrenten IFK:s färger och med all den logik en knatte tar sig igenom världen med så var jag naturligtvis inte speciellt förtjust i TFF. Var det kanske därför jag som 8-åring helt och hållet struntade i det speciella i att lilla Trelleborg för första gången hade ett lag i landets högsta serie? Eller tyckte jag det var roligare att läsa Kalle Anka, leka dunkgömme eller spela fotboll med kompisarna på gården? Hur som helst, inte en enda match såg jag under det allsvenska premiäråret. Och antagligen såg jag inga de nästkommande åren heller.
Det första minnet jag kan återkalla av en TFF-match är ett, som jag minns det, väldigt snyggt nickmål av Marek Skurczinsky, och han blev följdaktligen min första favoritspelare. Jag minns inte när det var, motståndare eller slutresultat, men jag minns hur Marek steg till väders med en grace som motståndarförsvaret bara kunde drömma om. Nicken rakt ner i marken och upp i nättaket till höger om målvakten.
Kanske var det min första TFF-match, kanske var det veckan innan mot något annat lika bortglömt motstånd? Vem vet? Vad som fick mig att inse det rimliga att börja gå på Idrottsplatsen och se TFF, istället för som tidigare enbart IFK-matcher minns jag inte heller. Men helt plötsligt var man där, på idrottsplatsen, och såg TFF vecka ut och vecka in.
Först som en laglydig och välartad pojk bredvid min far på den enda sittplatsläktaren. Efterhand som finnarna tog mitt ansikte allt mer i sitt grepp och oberoendet gentemot föräldragenerationen växte, tillsammans med föraktet för staket och långsamma vaktmästare betalade jag alltmer sällan. Hålen i staketet ovanför Trelleborgs Idrottsplats plan D dög alldeles utmärkt för mig och mina vänner.
Någon enstaka gång dök en vaktmästare upp och man fick skamset klättra ut genom samma hål som man kom in under ljudliga bannor. 10 minuter senare gjorde man ett nytt försök och jag lyckades aldrig bli utkastad två gånger i följd under samma match.
I början av 90-talet var intresset på topp. Man såg alla matcher och resultaten under den här perioden kunde man ju inte direkt klaga på. Nytt avancemang till allsvenskan, 3-1 mot IFK Göteborg efter hattrick av Issa Manglind, upprepade segrar mot Malmö FF och Mats Lilienbergs framfart i skytteligatoppen hörde till glädjeämnenen under denna period.
När man sedan upptäckte andra glädjeämnen i livet dalade fotbollsintresset, ja sportintresset överlag. En naturlig del i utvecklingen skulle jag tro, men tyvärr vid en olycklig tidpunkt. 1994 såg jag enbart 6 fotbollsmatcher. Alla tv-sända, alla med svenska landslaget och alla från VM. När TFF senare på hösten stod för en av svensk klubblagsfotbolls allra största sensationer var jag inte ett dugg intresserad.
Seger mot Blackburn med Kenny Dalglish, Chris Sutton och Alan Shearer. Seger mot Blackburn som vann Premier League det året. Seger mot jävla Blackburn Rovers och allt jag gjorde var att skakade lite lätt på huvudet åt några kiltbeklädda Blackburnfans jag såg på stan. Kilt? Crazy liksom.
Större än så var inte intresset och det växte inte heller under mina sista år i Trelleborg. Visst, jag gick på en annan match, bla en storseger mot ÖIS och en och annan gäspig 0-0-föreställning mot Häcken (eller vem det nu var mot). Konstigt nog minns jag inga förluster alls. Antingen hade jag en faslig tur, jag menar TFF förlorade trots allt då och då, eller så är minnet mitt inte bara dåligt, utan väldigt selektivt med.
Sen flyttade jag ifrån Trelleborg och tiden gick. Idrottsplatsen blev Vångavallen, gamla vänner man plankat in med blev MFF-fans, Tom Prahl försvann till HBK, Anders Palmer blev till Tommi Grönlund osv. Och där någonstans, under Sören Cratz sista år och Alf Westerbergs första, återkom suget och intresset igen.
Säkert hjälpt av att TFF faktiskt tog sitt sin första SM-titel 1999. Jaja, bara i inomhusfotboll, men ett SM-guld är ett SM-guld och sådana lär man aldrig bli bortskämd med som anhängare till Trelleborgs FF. I alla fall, det blev fler och fler resor till Trelleborg. Fler och fler matcher. Än en gång som betalande. Än en gång på sittplatsläktaren bredvid fadern min.
När tränarkarusellen Westerberg-Mörk-Westerberg igen-Larsson/Grimberg-Larsson och till slut Conny Karlsson snurrade som snabbast ifrågasatte jag mitt intresse många gånger. Men med hjälp av lite bekvämare plaststolar och nya framgångar (förvisso bara i superettan) så sitter jag kvar där jag sitter.
Och trots att jag sett Uefa-cup, Champions League och firat skotskt ligaguld på Celtic Park i Glasgow tillsammans med 60 000 andra så är det faktiskt inget som slår en regnig oktobermatch med 1500 åskådare på Vångavallen. Under förutsättning att TFF vinner förstås!
Grattis TFF och låt oss hoppas att levnadsår 81 blir det mest framgångsrika hitintills.
