Hej Dixon, välkommen till världen!
"En fullt tänkbar backlinje 2007 är från höger: Höiland – Dixon – Gabriel – Vinzents, spelare från fyra olika länder, varav ingen från Sverige."
När jag flyttade tillbaks till Skåne slog det mig hur Malmö hade förändrats under tiden jag bott i Stockholm. Det inte bara kryllade av kontinentala influenser som caféer och uteserveringar, det kryllade också av kontinentalier.
Malmöitiskan var plötsligt uppblandad med engelska, franska, spanska, arabiska, grekiska, danska och ett otal varianter av språken på Balkan.
Malmö hade förlorat Kockumskranen och tidningen Arbetet, men samtidigt vunnit så mycket mer. Min noja över att flytta från storstaden försvann direkt när Malmö visade sig ha blivit större än Stockholm.
Det hade skett ett kulturskifte.
Det märkliga med fotbollen är hur ofta den direkt avspeglar samhället och kulturen den kommer från. En fotbollsmatch mellan England och Tyskland är fortfarande något som mest kan liknas vid andra halvlek av Slaget om Storbritannien. På ena sidan står spelare som med högburen arrogans ger sig in i striden med samma märkiga dödsförakt som Lätta brigaden vid Balaklava. På andra sidan står den disciplinerade evighetsmaskinen som försöker avgöra genom vorsprung durch technik.
Ett annat exempel är de afrikanska spelare som briljerar i europeiska toppklubbar, men när det är dags för landslagssammanhang ofta faller in i hemlandets strukturella kaos och helt plötsligt handlar det ofta mer om protester, fester och interna motsättningar, än om den fantastiska fotboll man vet att de kan prestera.
Läser man Mats Wemans böcker om MFF (”1979 – När MFF var näst bäst i Europa” och ”Blått ett lag”) framskymtar det att vår klubb var den perfekta grogunden för Houghtons idéer. Spelarna kom från arbetarklassen där kollektivet gick före individen, så press och understöd eller backlinjens gemensamma lyft för att ställa den ensamme anfallaren offside var inte främmande tankar. Man kan misstänka att Bob haft det betydligt kärvare om han hamnat i t.ex. ÖIS. Som en parantes kan man också undra om den kollektiva traditionen fortfarande är så stark i MFF, att laget inte klarar av att ta till sig Åkebys individuella spel? Att man backade från 4-3-3 för att spelarna kände sig otrygga, väcker i varje fall tanken.
"Fotbollen är så mycket mer än sporten, spelet, målen och spelarna." Det var förmodligen de här sakerna som Mr Shankley syftade på när han klämde sitt idag så sönderciterade uttalade.
I skrivande stund representeras MFF av personer med åtta olika nationaliteter och tre olika religioner. Svenska är på inget sätt det självklara språket.
En fullt tänkbar backlinje 2007 är från höger: Höiland – Dixon – Gabriel – Vinzents, spelare från fyra olika länder, varav ingen från Sverige. Och jag älskar det. För det är precis så Malmö mötte mig senhösten 2001. Kan laget, och Malmö för den delen, byggas på ett sådant sätt att man tar tillvar alla de olika egenskaperna man har med sig i bagaget, är mångfalden per definition bra. Många kulturer, många nationaliteter, många personligheter ger de många infallsvinklarna som i sin tur skapar de nya idéerna.
Tror ni mig inte är det bara att resa till Granada i Andalusien. Staden erövrades av Filip och Isabel 1492 och var morernas sista fäste i Spanien. I skuggan av den magnifika borgen Alhambra hade kristna, muslimer och judar förvandlat Granada till en kulturell smältdegel där konst, musik, poesi och arkitektur utvecklats och förfinats mer än någon annanstans i den då kända världen. Lämningarna är tydliga ännu idag och själv tror jag inte jag någonsin befunnit mig på en mer inspirerande plats. Dessutom kan du få den bästa tapasen i hela världen på en tvärgata till Plaza Nueva, men det kanske inte hör hit. Eller gör det så.
För det är när kulturer blandas som de riktigt stora framstegen görs.
Välkommen Jimmy Dixon. Nu börjar resan.
