Gästkrönika:
En relation till Malmö Stadion
”MFF:arna verkar se sin arena som ett ställe som nätt och jämt bara uppfyller sitt syfte. En klubb av MFFs storlek förtjänar någonting bättre och framför allt förtjänar fansen någonting bättre.”
Att kalla mig MFF:are i exil när jag bor i Lund kanske är en aning överdrivet, men det är så det känns av olika anledningar. Jag följer varje dag MFF och har sett någon match per säsong, problemet är bara att jag aldrig ”fastnar” där på läktaren. Min teori är att Malmö Stadion i sig skiljer sig för mycket från mig som människa. Det är lite för grått och tungt för en människa som lovat sig själv att aldrig bo i en miljonprogramslägenhet.
Första gången jag såg en match var mot IFK Norrköping 2001. Veckan före matchen hade vi haft Himmelrikets Magnus Hällebrand över på besök, och som födelsedagspresent (jag fyllde tolv) betalade han för resa och biljett till matchen. Väl på plats var luften härligt sommarblå och gräset grönare än vad jag sett det vara någon gång förr. Förmodligen var det den starka kontrasten mellan den starka betongen och det gröna gräset som fick mig att känna på det viset.
När matchen väl kom igång kände jag mig road över att äntligen få se en allsvensk match, samtidigt som jag kände mig obekväm med var jag var. Malmö Stadion ger ingen som helst känsla av hemtrevnad och det är ett under att Malmö FF har ett så bra publiksnitt, även om jag insett att skillnaden mellan Malmö och Stadion är betydligt mindre än skillnaden mellan Lund och densamma.
Det är aldrig ett gott tecken att ens fans önskar livet ur en arena. Framför allt är det väldigt ovanligt - fans brukar ofta stödja och hylla sin arena helt utan egentlig anledning. MFF:arna verkar se sin arena som ett ställe som nätt och jämt bara uppfyller sitt syfte. En klubb av MFFs storlek förtjänar någonting bättre och framför allt förtjänar fansen någonting bättre. Just nu har man en plats som varken vittnar om MFFs fantastiska historia eller som ger en försmak på dess, förhoppningsvis, fantastiska framtid.
2001 fick man säkert många nya fans och stambesökare ändå. Zlatan Ibrahimovic gav valuta för pengarna bara genom sin blotta närvaro - utom just mot Norrköping då kanske - och det fanns gott om profiler som även äldre, och under Superettan-året pausande, MFF:are kunde känna igen. 2002 kom Tom Prahl och Zlatan-pengarna gjorde att hela Malmö andades optimism. 2003 hade man en topplacering i ryggen och 2004 kom Guldet. 2005 var det förhoppningarna om ett nytt guld som fick folk att hopas kring arenan medan det 2006 i mina ögon inte funnits en enda anledning till varför man skulle ”fastna” på läktaren som ung supporter.
Personligen kommer jag att vänta med att besöka Malmö FF varje hemmamatch till dess att en ny arena står och väntar med öppen famn. Jag tror många resonerar precis som jag i den frågan, däremot kan jag tänka mig att redan fullt initierade MFF:are har svårt att förstå hur arenan kan ha så stor inverkan på huruvida jag kan visa min kärlek för klubben fullt ut. Kanske hade jag sett saken på ett annorlunda vis om Zlatan eller någon annan lyckats raka in en boll på någon av de många chanserna. Kanske hade betongen då också osynliggjorts för mig i min vilda glädje, precis som den gjort för så många andra de senaste åren.
