Grundkurs i MFF
'Så tar du ut laget' av Per Welinder, med Tom Prahl.
Äntligen är serien slut. Efter ett långt lidande är min fantasi kung igen. Jag behöver inte längre känna mig maktlös inför felaktiga laguttagningar och kassa spelsystem. Nu är jag tränare, talangscout och sportchef i ett. Om bara ledningen lyssnar på mig och köper en riktig playmaker och några yttermittfältare med djävulska inlägg ska ni få se på storspel. Och jag är inte ensam. Varenda supporter vet hur MFF egentligen ska spela. Och hur startelvan ska se ut är vi rörande överens om, fast inte med varandra.
Vad säger magistern?
Sen kommer en gnagande känsla över att något inte står rätt till. Varför gör Prahl inte som jag vill? Varför måste han jämt strula till det när det egentligen är så lätt? Och samtidigt. Vad ser han som inte jag ser? Långsamt börjar jag misstänka att jag riskerar att slänga bort ytterligare en hel vintersäsong på ändlösa spekulationer, totalt utan verklighetsförankring. Så jag ringde Tom Prahl för att få mig en föreläsning.
Prahl central.
Den första lärdomen kom omedelbart. Själv hade jag tänkt mig att först prata backlinje, sen mittfält och till sist anfall. Så byggs inte ett lag i Prahls värld. Laget byggs från en centrallinje, sen fyller man på längs kanterna. Dessutom började Prahl med målvakten.
Här vill jag passa på att säga att inga namn diskuterades, mer än i förbifarten. Det var inte syftet. Hade Prahl sagt elva namn, hade liksom allt det roliga med att spekulera själv varit borta. Syftet var att få så pass mycket guidning, att mina laguttagningar (och dina för den delen) åtminstone ska överensstämma mer med verkligheten än vad t.ex. Naken-Jannes självuppfattning gör.
Framåt framåt, bakåt bakåt.
Viktigast, enligt Prahl, är att hitta rätt balans mellan offensiva krafter och defensiva. Inget konstigt i det, men visst händer det att man struntar i, det för att få plats med en lirare till?
För att förstå varför Prahl förordar vissa spelartyper känns det rimligt att vi börjar med hur han vill att laget ska spela.
Spelsystemet bygger som väl alla känner till på snabba spelomvändningar. Drömanfallet inleds med att man erövrar boll 10 meter in på offensiv planhalva. Efter tre, max fyra passningar ska bollen vara serverad för avslut.
Grattis Grahn.
När en central mittfältare har bollen rättvänd är det signalen till yttermittfältarna för full attack. Dom har två vägar att gå, antingen ut på kanten, eller in i mitten. (Så länge dom går framåt och undviker att springa in i en försvarare är det rätt, typ) När dom får passningen ska bollen vidare framåt. Dom får absolut inte stanna upp spelet. Utan att ha sagt det, förstår man att här är en sak Prahl kommer att drilla Grahn i när träningarna återupptas.
Ytterbacken är förste anfallare.
Vanligtvis börjar dock anfallen hos ytterbacken. Han är startpunkten och ska söka de centrala mittfältarna för att anfallet ska kunna styras därifrån. Själv tycker Prahl att laget lyckats rätt bra med det under året. Framförallt om man jämför med hur det såg för ett par år sedan. Och även om det tog lite tid, får jag nog hålla med om att nackspärren börjat släppa. Samtidigt lovar Prahl ännu mer spel längs marken nästa år.
Åtta man i boxen
När det ibland obegripliga inträffar att motståndaren får bollen, försvarar Malmö sig i en box. Boxen består av backlinje och mittfält. Åtta man hemåt, alltså. Boxen ska helst krympas så att bollen hamnar utanför den. Därefter pressar man utåt. Anfaller motståndarna längs kanten, innebär det för en ytterback att hans viktigaste uppgift är att skära av passningen inåt. Om man spetsar till det, hellre släppa förbi på utsidan, än att låta bollen passera i sidled.
Med detta i bagaget är det inte så konstigt att Prahl och hans tränarkollegor bygger laget från centrallinjen. Man försvarar sig inifrån och ut, och anfallen ska först in centralt, för att därefter skickas ut på kanten eller fram till anfallare.
En tänkare och hans ångvält
Mittbackarna ska ha delvis olika kompetens. En av dem måste vara en mycket stark duellspelare. Läs, han ska inte släppa en danskdjävel över bron. Den andre måste vara bättre på att läsa spelet. Duellspelaren stöter ofta framåt och då måste parhästen var klok och se vilka luckor han ska täppa till. Malmö spelar alltså inte med offsidefällor. Det tar man till först om motståndarna lyckas komma in i boxen och är på väg att rinna igenom.
The dynamic duo
De centrala mittfältarna ska vara tvåvägspelare. Som det låter betyder det att man är lika bra framåt som bakåt. Jag tänker mig att en perfekt sådan vinner bollar som Stefan Schwarz, har en speluppfattning som Patrik Andersson och ett passningsspel som Anders Andersson. Frågan är om han inte heter Jonas Thern.
Det ställs alltså mycket stora krav på dessa killar. Här tycker jag mig se den stora anledningen till varför Prahl envisas med närkampsspecialister centralt. Vår sårbaraste yta är mellan centralt mittfält och mittbackarna. Hjärtat av boxen. Och ser man på de spelmål vi får i baken, så kommer den nästan undantagslöst efter en förlorad duell på centrala mittfältet.
I årets upplaga menar Prahl att det är kombinationen Mattison och Olsson som lyckats bäst. När det fungerat. Mattison som den bättre bollvinnaren, medan Olsson hittat passningarna. Det Prahl saknat är skott, och framförallt mål ifrån dom. Och vem gör inte det? Nästa år kommer dom gå framåt mycket mer. Det är ett löfte.
En personlig reflektion är att Jon förmodligen måste utveckla passningsspelet, och Chanko positionsspelet, för att kunna peta de ordinarie.
Inget fyrtornet och släpvagnen, här inte.
Anfallarnas viktigaste egenskap är förmågan till djupledslöpningar. En targetplayer har alltså inte mycket att hämta hos Prahl. Istället vill han ha två kvicka och rörliga spelare som gärna sticker på djupet. Ja, målskyttet är väl inte helt oväsentligt det heller. Men det där med anfallare som gör mål är lite av Prahls specialitet. Hur många svenska tränare har kunnat fira fyra skyttekungar på tio år? Lilienberg, Selakovic, Ijeh och Skoog. Om vi sen lägger till att under åren han tränat HBK och MFF, har de alltid varit bland de tre målrikaste lagen, så är det väl dags att skippa snacket om snål tråkfotboll?
En back är en back är en back
Så har turen kommit till ytterbackarna. Här är Prahl mycket bestämd. En ytterback är först och främst back. Han måste vara duktig i markeringsspelet och vinna dueller. Men har man sedan sån tur att man råkar ha ytterbackar av Malmös kaliber, får dom gärna gå fram och delta i offensiven. Den näst viktigaste egenskapen är ha en bra fot, som Prahl uttryckte det. Dom måste ha ett bra tillslag och kunna starta anfallen.
Läs del 2 HÄR
