Grundkurs i MFF Del 2
Kursen fortsätter...
Näta Yngvesson!
Yttermittfältarna däremot har de riktigt fria rollerna. Eller i varje fall friare. Dom har "frihet inom kollektivet" som Prahl sa. Och så här i efterhand irriterar det mig att jag inte bad honom precisera. Dom får gärna vara spektakulära. Vara duktiga dribblers och dom får gärna söka sig in i banan. Är bara vänsterbacken vänsterfotad, får vänsteryttern som i Grahns, Yngvessons och Johansson fall gärna vara högerfotad. Det gör det lättare för dem att komma till farliga avslut. Faktum är att Prahl faktiskt berömde alla tre spelarna för deras insatser i sina kantroller. (Men jodå, han hade också gärna sett Yngvesson göra fler mål.)
Det krävs turbo för att spela tremanna-mittfält.
Så har vi det här med spelsystem. Prahl föredrar 4-4-2. Främst för att han menar att det passar spelarmaterialet bäst. Fast när han vann Allsvenskan med HBK -97 spelade dom 4-3-3. Men då hade han Torbjörn Arvidsson, Fredrik Ljungberg och Magnus Svensson, där Ljungberg hade en i princip helt fri roll. Och även om jag gärna sett att vi provat med tre centrala mittfältare, inser jag ju att vi inte kan matcha den trion. Tre fighters, en maratonman, en nickspecialist och en lirare. På tre personer.
Näta Mattison!
Den naturliga frågan var då hur han såg på möjligheten att likt landslaget spela med en balansspelare för att ge plats åt en offensiv central mittfältare. Självklart hade han ett bra svar på det. Han hade faktiskt två. Med tre centrala mittfältare blir kantspelet lidande. Vi skulle sakna bredden i spelet. Precis det som landslaget kritiseras för. Dessutom tyckte han att det skulle kännas - hör och häpna - för defensivt. Risken är, menade han, att man i princip spelar med fem backar. Här gjorde min finkänslighet sig påmind, så jag avstod att påpeka att ibland ser det ut som MFF spelar med sex. Men Prahl hade faktiskt ett svar på det outtalade påståendet. Lösningen är som tidigare sagts att våra centrala mittfältare ska våga tappa lite bakåt och gå framåt mer nästa år. Mycket mer. Mumma.
Näta för fan!
Slutligen var jag lite sugen på hur han ser på fasta situationer. Även om han själv tyckte det gått lite trögt med hörnorna, lät han uppriktigt förvånad när jag berättade exakt hur illa det var ställt. Innan Persson började träffa rätt snittade vi runt 40 hörnor per mål. Och då räknar jag med det målet som kom på straff efter en hörna. Prahl's förklaring var att t.ex. en pålitlig nickare som Maestro missat i timingen i sina löpningar. Och att Jörgen Ohlsson är skadad.
Följdfrågan blev om han tar ut laget med tanke på de fasta situationerna? Nej, var svaret. Men det kan mycket väl vara tungan på vågen om det är jämt. Samtidigt erkände han att Concha är vår bäste hörnläggare. Han vann den interna assistligan, trots att han inte är ordinarie! Utan Concha - bedrövlig hörnstatistik. Med Concha - en mycket trevligare läsning. Klart att han måste få spela!
Tillbaka till verkligheten
Så var man alltså igång med kritiserandet igen. Men efter en 40-minuters lektion gör jag det med gott samvete. Jag menar, nu vet jag ju hur Prahl tänker. Och han tänker fel, såklart. En lång vinter med meningslösa spekulationer väntar. Underbart!
Ps. Stort tack till Prahl för att han tog sig tid att förklara grunderna i sin spelfilosofi. Och ytterligare ett tack till Lakan som tipsade om att inte jiddra spelsystem allt för mycket. "Det är mest en lek med siffror."
