Gästkrönika:
Det här gör livet värt att leva
Gustav har skrivit en skoluppsats om det efterlängtade guldet som kom 2004. Himmelriket tyckte att det var en alldeles förträfflig liten text – värd ett bättre öde än katedern på skolan.
Den 30 oktober 2004 vaknade jag efter en natt med ett fåtal timmars sömn. Jag hade inga tankar på att det var min födelsedag utan alla mina tankar fanns på annat håll. Redan vid frukostbordet började nervositeten krypa fram och jag fick svårt för att äta.
Upplägget var enkelt, Malmö FF behövde en seger hemma mot Elfsborg samtidigt som Halmstad var tvungna att tappa poäng hemma mot IFK Göteborg.
Min bror Daniel, min far och jag tog bilen in till Möllevångstorget där jag hoppade av medan Daniel och min far åkte till stadion för att försöka få tag på en biljett till Daniel. Själv promenerade jag ner till Ölkaféet där jag träffade min andra bror Pål och hans vänner.
Vi slog oss ner och de tog ett par öl, själv nöjde jag mig med en läsk då jag inte riktigt har åldern inne för alkoholhaltiga drycker. Två timmar innan matchstart begav vi oss mot Stadions gråa betongläktare som för dagen var täckta av ett himmelsblått flagghav. Vi gled in på ståplats och ställde oss strax under trumman. Jag blickade ut över havet och upp emot läktaren ovanför, det var som ett stort lapptäcke som låg över Malmö Stadions norra läktare. Det var flaggor så långt ögat kunde nå och en halvtimme innan matchstart var ljudnivån oerhörd.
När spelarna äntrade planen steg ljudet till obeskrivliga nivåer, nivåer som kan få alla världens decibelmätare att sprängas av överbelastning, kändes det som. Hundratals flaggor vajade runtom hela stadion och bengaliska eldar tändes på tre läktare samtidigt.
De som påstår att de inte får gåshud av en sådan inramning ljuger.
Första halvlek var rent spelmässigt inget märkvärdigt, chanserna fanns där och med lite bättre skärpa kunde vi ha gjort både 1-0 och 2-0. Man såg på spelarna att nervositeten hämmade deras förmåga.
En minut efter att domaren hade blåst av den mållösa första halvleken spred sig ryktet som en löpeld på ståplats, Halmstad hade tagit ledningen mot IFK Göteborg och i halvtid var Halmstad svenska mästare.
Jag tror aldrig jag har varit så besviken, frustrerad och förbannad som när jag fick reda på att Halmstad hade gjort 1-0. Tårarna var inte långt borta, men jag bet ihop och samlade mig för 45 minuters intensivt stöttande.
Andra halvlek hann börja i samma stil. Sedan inföll minut 53, minuten som skulle förändra historieböckerna och 27000 personers minnen. Spritt jubel över beskedet om straff till Göteborg, öronbedövande jubel över beskedet att ”Ölme" Johanssons hade kvitterat på Örjans vall.
Nu fanns det hopp tänkte jag!
Bara några sekunder senare går Niklas Skoog omkull i straffområdet. I ett ögonblick kändes det som att tiden stannade, 27000 personer blickade mot domaren som pekade mot straffpunkten. STRAFF till MFF!
Jublet visste inga gränser. Niklas Skoog placerar bollen på straffpunkten och tar sats.
Samtidigt börjar en viss norrman en löpning som sträcker sig från egen planhalva fram till Elfsborgs straffområde. Jon Inge Höiland glider på lätta fötter in i straffområdet precis efter att Elfsborgs målvakt räddat Niklas Skoogs dåligt slagna straff. Jon Inge trycker upp returen i nätmaskorna och all besvikelse förvandlas på någon hundradels sekund till obeskrivliga glädjescener.
I resten av matchen befann jag mig i ett nervöst glädjerus och jag väntade på att klockan skulle ticka fram till full tid. Med tre minuter kvar började folk ta sig ner från läktarna och in på löparbanorna. Vi höll oss utanför planen fram till domaren blåste av, jag hade själv ingen tanke på att matchen i Halmstad fortfarande var igång, och följde med vågen av de tusentalspersoner som valde att rusa in på planen för att fira.
Grästuvor revs upp, målnätet klipptes sönder, spelarna kläddes av, alla ville ha sin personliga souvenir från matchen.
När speakern annonserade att matchen i Halmstad hade slutat 1-1 visste jublet inga gränser. Folk grät glädjetårar och kramar utdelades friskt. Till tonerna av ”We are the champions” räcktes en kopia av den riktiga pokalen över till MFFs lagkapten som lyfte den mot den höstgråa Malmöhimlen.
Resten är historia.
Var du där så kommer du ha ett minne för livet. I mina ögon finns det inget vackrare.
