Min far höll på HBK
"För en timme sen ringde jag till HBK:s kansli och sa upp hans medlemskap. Det är ju den tiden på året då dessa skall förnyas."
Min far blev inte så gammal; inte ens 67 år. Han dog den första december av familjens öde: prostatacancer. Det var väntat men slutet kom fort. En tröst i mörkret är att han fick komma hem från sjukhuset och dö i sin säng. Han var annars förskonad från sjukhusbesök och min mor hade givit honom ett löfte att inte behöva vara en minut mer än nödvändigt på Varbergs Sjukhus. Natten till den första december blev han snabbt sämre. Då hade han kommit in på avdelning 3A eftermiddagen tidigare. Han hade dragit på sig en lunginflammation och det skulle tas några blodprover och göras en röntgen. Dagen därpå var det tänkt att han eventuellt skulle komma hem igen. Så blev det inte.
Strax efter sex på morgonen den första december ringer det i min mors telefon och hon tar genast kontakt med mig och min syster. När vi efter en biltur i alldeles för hög fart för att det ska vara säkert kommer upp och ser honom på avdelningen, förstår vi direkt att han inte kommer att orka länge till. Min mors löfte att han ska få komma hem verkställs och en ambulans transporterar hem honom. Efter att han har kommit i sin säng tar det bara fem minuter innan han drar sitt sista andetag. En av mina bästa vänner, min far, har gått bort. Han dog med ett litet leende på läpparna.
Den vanligaste frågan alla kategorier som jag får är hur det kommer sig att jag håller på Malmö FF. Jag som kommer från och, med några längre och kortare undantag, alltid bott i Varberg. Ja, inte berodde det på min far i alla fall. Jag har inget minne av varför jag någon gång i början av sjuttiotalet började följa, hålla på och älska detta himmelsblå lag. Jag kan inte komma på någon i min närhet som hejade på MFF. Mitt standardsvar brukar bli att antagligen var det Bosse Larsson som gjorde mål i Sportspegeln i en ålder då sådant kan räcka. Men jag vet inte.
Många år senare märker jag gradvis hur min pappas och mina samtal börjar ändra karaktär. Inte längre kom det råd hur jag skulle leva mitt liv, vad jag skulle köpa till min mamma i julklapp eller vilka hemförsäkringar som är bäst för tillfället. I stället började vi prata fotboll. Han hade alltid, berättade han en gång, haft ett gott hjärta till Halmstad BK, så han blev HBK:are. Jag insåg att jag genom mitt intresse hade påverkat min pappa att börja följa ett lag, intensivt och, i brist på bättre prosa, nördigt.
Vi hade långa intressanta samtal. Intressanta för oss, vill säga, inte så mycket för omgivningen. Det var laguttagningar och nyförvärv, segrar och förluster. Så gott som varje dag, året runt. Visst pratade vi ibland om annat, men det blev alltid lite eller mycket om HBK och/eller MFF.
Min pappa var inte mycket för att åka till Örjans Vall, trots den geografiska närheten. Hellre satt han hemma i sin soffa med sportradion och textteven påslagna. I någon paus från sändningen kunde han enkelt gå och koka sig en kopp kaffe och ta en rök på sin pipa. Han och min mamma stod varandra nära och levde tätt, tätt ihop, men även innan han blev dålig i sin cancer så var det oftast uteslutet att följa med henne på en hundpromenad så länge en match med HBK höll på.
Samtidigt som han var en enögd supporter (förlorade HBK med 3-0 kunde han ändå få det till att HBK var det bättre laget för det hade Ralf Edström sagt i en bisats), så var jag ändå alltid hans son. Han hade förstås inget emot att vinna över MFF, men de gånger det hände såg han min smärta mer än han kände sin egen glädje. Den 24 augusti 2003 vann MFF med 4-0 mot HBK på Örjans Vall. Det var nog den eftermiddagen som jag förstod hans kärlek till mig som allra tydligast. Efter, som det kändes, 100 år av idel förluster i Halmstad kom så äntligen en vinst och det rejält. Jag var av förklarliga skäl överlycklig. Men trots att hans eget favoritlag blivit förnedrat såg jag hur väldigt glad han var för min skull. Han visste så väl hur mycket det betydde för mig.
Livet går vidare. Jag följer med nöje turerna runt en eventuell Toivonen-övergång. Jag längtar något oerhört efter att det ska starta igen, i april 2007. Optimismen kan jag skönja bakom några kvarvarande dimmor av den pessimism som funnits där så länge. Så är det ju. Jorden slutar inte rotera bara för att jag och min familj har mist en nära och kär man. Fast lika tomt som det är nu, kommer det att bli när fotbollssäsongen börjar igen. De dagliga telefonsamtalen med min pappa har upphört. Precis som rökpauserna från en familjemiddag då vi hade 10 minuter på oss att gå igenom varför Ingelsten inte heller nu hade lyckats eller varför Litmanen är så otursförföljd. Jag kommer att sakna dessa samtal.
För en timme sen ringde jag till HBK:s kansli och sa upp hans medlemskap. Det är ju den tiden på året då dessa skall förnyas.
