Fredrik Risps årskrönika 2003, del 3

IFK Göteborgs mittback ger sin syn på säsongen 2003. Del 3 handlar om comebacken i Allsvenskan och om framtiden.

Del 3 av 3


Comebacken


Väl tillbaka i Sverige så såg jag nu verkligen fram emot att få börja spela matcher igen. Trots endast träningsmatcher i Italien så kände jag mig ändå i bra form inför hösten. Comebacken skulle ske borta mot AIK och det var lite spekulationer kring lagets formation eftersom Antonsson gjort succé som mittback. Bosse valde dock att starta med mig och Erling i mittförsvaret och Anton till höger. Håkan gick dock sönder tidigt i matchen så Erling gick upp på mitten och Anton kom in på sin rätta position och Dennis kom in på högerbacken.

Det kändes tryggt och bra med Antonsson som under våren växt till en allsvensk toppspelare och som verkligen tagit chansen under min Italien-vistelse. Matchen böljade lite fram och tillbaka men vi hade bra koll på läget och i den andra halvleken så kom det förlösande 1-0 målet in-nickat av Erling. Sen så skulle det bli den perfekta comebacken då jag själv fick göra 2-0 och det var en otroligt förlösande känsla som nästan var obeskrivlig. Jag bara vrålade ut min glädje och tyckte det var underbart att vara tillbaka i den blåvita dressen.

I nästa match så skulle vi försöka att bemästra Halmstad på Örjans Vall som vi brukar ha svårt mot. Jag och Antonsson fick fortsatt förtroende som mittbackar och det hade gått mycket bra i Stockholm så vi såg fram emot matchen. Tyvärr kunde inte Håkan delta så vi fick möblera om lite i laget efter uppvärmningen. Jag tycker att vi gjorde en bra match där nere men vi hade svårt att komma till avslut. Personligen var jag mycket nöjd eftersom jag lyckats sätta in ett par "goa" glidtacklingar men de var ju betydelselösa eftersom vi ändå förlorade med 1-0.

Men under träning veckan därpå så började mitt baklår att krångla, jag avstod träningen och vilade mig till Öster-matchen för att kunna spela. Tyvärr höll låret bara i 70 minuter och skadeeländet var ett faktum. Jag tvingades nu till rehabilitering och missade cupmatchen mot Assyriska borta och Helsingborg borta i allsvenskan.

Efter dessa matcher var jag redo för spel igen mot Örebro borta men eftersom laget gjort bra ifrån sig nere i Helsingborg så valde Bosse att starta med samma lag som senast. Det var en ny situation för mig eftersom jag inte suttit på bänken på över tre år i allsvenskan, men eftersom jag varit skadad så kunde jag ändå acceptera det. Det blev även bänken mot Elfsborg hemma och det var lite frustrerande men eftersom Erling blev avstängd så visste jag att jag skulle få spela nästa match mot Enköping och vid en bra insats då så skulle han inte kunna flytta på mig.

Det blev 3-0 seger mot Enköping och det var skönt att känna att låret höll igen för 90 minuters spel. När det nästa veckan var dags för Sundsvall borta så var det Erlingmarks tur att inleda på bänken eftersom jag och Anton gjort en stabil insats mot Enköping. Det kunde dock ha blivit en roligare match än vad det blev för efter ledningsmålet av Sankan så gör jag en jättemiss och skänker bollen till en Sundsvallsspelare som kvitterar. Jag hade egentligen stenkoll på långbollen och skulle bara nicka den framåt när jag hör Bengan ropa. Han ropade dock att jag skulle ta bort bollen, men jag hörde det såpass sent så jag trodde han ville ha den så det blev en värdelös hemåtnick tyvärr. Inte nog med det utan i slutet av halvleken så slår jag upp min lårskada för tredje gången på två månader och fick inte chans att revanschera mitt misstag.

Jag var givetvis orolig för varför denna skada inte ville ge med sig och ständigt återkommer men jag tror det kan bero på att jag missade försäsongsträningen och att vi löper betydligt mer i Sverige än vad vi gjorde i Italien så därför var inte mina muskler tillräckligt starka. Jag skulle nu behöva missa årets matcher, d v s Djurgården och ÖIS på Nya Ullevi och det var verkligen matcher som jag sett fram emot att spela.

Men det var bara att köra den förbannat tråkiga rehabiliteringsträningen igen och försöka att bli frisk till de sista återstående matcherna i serien. Vi lyckades göra en kanonmatch mot Djurgården och skulle nu köra över ÖIS i nästa match. Tyvärr förlorade vi derbyt som kunde ha inneburit att vi haft chans på fjärdeplatsen i serien och vi skulle även i år bli endast tvåa i "sta'n". Detta är givetvis tragiskt då jag anser att vi har minst dubbelt så bra lag som ÖIS.

Det blev även förlust mot Hammarby hemma med 0-1 och nu fanns definitivt ingen chans att nå fjärde plats. Jag var nu tillbaka i träning igen och såg fram emot att spela mot Malmö borta. Vi visste att det skulle bli en svår match men vi lyckades ändå göra en riktigt bra match och vinna med 3-1. Martin och Jonas gjorde ett kanonjobb där framme och lade grunden till segern.

Inför sista matchen mot Landskrona så var förutsättningarna att vid vinst så skulle vi kunna komma femma om en del resultat gick med oss. Vi hade dock en del skadebekymmer och fick nästan ställa upp med två backlinjer på plan samtidigt. Efter en bra första halvlek så tog vi ledningen och i den andra så skulle vi bara fortsätta att anfalla. Men det blev totalt stillastående och anfallsspelet kom av sig, vårt urusla uppträdande resulterade i att Landskrona kvitterade och vi hamnade på en, i mina ögon sett, pinsam 7:e plats i tabellen.

För egen del så blev hösten väldigt förryckt av all de skador jag hade, det är svårt att få någon kontinuitet i både träning och match när man måste köra Rehab-träning gång på gång. Jag är dock nöjd med de matcher jag spelat förutom Sundsvall borta, men får jag bara en rejäl försäsong i benen så ska jag vara väl förberedd för nästa säsong och förhoppningsvis vara helt skadefri.

Det positiva med årets säsong är dock att vi hittat ett bättre passningsspel som vi kan bygga vidare på. Vi behöver dock bli lite jämnare och inte blanda goda resultat med riktiga bottennapp. Vi behöver framför allt bli mycket effektivare framför mål och vi riktigt skriker efter en stor målskytt som kan göra 15 mål på en säsong. Vårt försvar håller mycket god klass och det är underbart att se hur Antonsson utvecklats efter alla de hjärtproblem han tidigare haft. Jag kan lova er ett av allsvenskan mest svårforcerade försvar nästa säsong och kan vi som sagt spetsa truppen med ett par klassförvärv så ska vi på allvar kunna blanda oss i toppstriden nästa år. Det får vara slut på harvandet nu, jag vill vinna titlar, hoppas att det görs en rejäl satsning!


Framtiden?


I skrivande stund så väntar jag och min fru vårt första barn och när ni läser detta så kanske jag blivit farsa. Det ska bli jättespännande att bli förälder och jag och Anna ser verkligen fram emot att få en liten "ängel". Vad som annars händer i framtiden är svårt att sia om. Proffslivet gav mersmak och jag kan verkligen tänka mig att bli proffs igen, men det är tufft att ta sig ut och skulle det komma ett anbud så kommer jag att tänka efter noga innan jag bestämmer mig. Jag kommer definitivt inte att hoppa på någon halvårsgrej igen som i vintras, jag trivs alldeles för bra i Göteborg för det.

Tack till alla trogna IFK-fantaster. Ni betyder mycket, både för mig och för klubben. Nu ser vi fram emot 2004 och hoppas att vi tillsammans kan få uppleva lite framgång för det är vi alla värda tycker jag.

Väl mött nästa år, mvh

Fredrik Risp2003-11-13 08:55:00

Fler artiklar om IFK Göteborg

Styrelsen för IFK Göteborg spelar ett högt spel