Onsdag morgon:
Och plånbokskulturen råder
Kan man köpa sig till framgång? Ja, I MFF kan man. Åtminstone enligt den kultur som råder just nu.
Igår, när jag tog en tur i stan, landade jag så småningom på ett av haken runt Möllan. Där kom jag i slang med en man med starka sympatier för Landskrona BoIS. Att han är boisare har jag inga problem med överhuvudtaget. Mannen ifråga är en sympatisk jävel (märkt av livet, men ändå rak i ryggen). Dessutom är jag den förste att medge att i lilla, sketna Landskrona har fotbollen en särställning bland befolkningen. Där, om någonstans, har fotbollen en helt central position i stadens liv, och det är ingen tillfällighet att Landskrona från och till kallas ”Sveriges starkaste fotbollsfäste”.
Nåväl, med anledning av Dixon, Theorin, Toivoinen och allt vad de heter, gled vår diskussion efterhand in på silly season och Malmö FF:s värvningspolitik. Och frågan om hur många spelare från guldlaget 2004 som fortfarande spelar i Malmö FF kom liksom av sig själv.
Nu skall vi se, tänkte jag. Och började räkna (något osäker): Olof Persson. Niklas Skoog. Jon Inge Höiland. Och, ähhh... Daniel, Jocke och Yksel. Och Pode och Safari. Åtta gubbar. Det är väl ändå rätt ok, tänkte jag. Fast Skoog och Höiland kan knappast räknas in, med tanke på att de inte spelat i år. Och Jocke Nilsson i sin tur spelade väl inte en enda A-lagsmatch 2004. Liksom Safari och Pode. Så kanske vore tre ett mer rättvisande tal.
– Det är åtta spelare kvar, sa jag. Men egentligen kan man nog bara räkna tre.
– Men hur kan det komma sig, undrade han. Duger spelarna plötsligt inte längre? Eller är det något annat? Trivs de inte i klubben?
Jag viste inte riktigt vad jag skulle svara, men drog till med något om att mästarlag alltid splittras. Andra var inte mogna än, osv. Sen böljade vårt samtal än hit och än dit. Vi satt väl och diskuterade en timmes tid, och så småningom var det dags att vända hemåt.
Väl hemma funderade jag vidare över den spelaromsättning som finns i Malmö FF av idag. För visst susar det omkring en del spelare i korridorerna? Kan det verkligen vara så att MFF har en särskilt stor spelaromsättning jämfört med andra klubbar? Och vad beror det i så fall på?
Jag började med att titta på Djurgårdens guldlag från 2005, och hur många från startelvan inklusive avbytare i deras sista match mot Elfsborg som fortfarande var kvar i truppen i slutet av 2006: jag räknande till elva spelare av sexton. Samma siffra gällde för IFK Göteborg. I Kalmar FF:s fall var det tolv av sexton, hos Elfsborg rörde det sig om tretton. I Malmö FF:s fall handlade det om sex spelare.
Jag inser att denna jämförelse innehåller en del brister, men icke desto mindre ger den en liten fingervisning om spelarcirkulationen i de olika klubbarna. Och kanske säger den också något om den kultur som är den rådande i Malmö FF.
Malmö FF har gått igenom ett turbulent år utan dess like. Antalet använda spelare har varit fler än i mannaminne, spelsystem och taktiska dispositioner har skiftat från den ena matchen till den andra, spelarna har fått hoppa omkring på olika positioner, det har muttrats och bråkats etc. etc. Det finns tusen och en förklaringar till varför det blivit så, och det är inget jag tänker fördjupa mig i. Jag bara konstaterar att det inte var så mycket som stämde säsongen 2006.
Samma konstaterande har även Malmö FF gjort. Vid medlemsmötet i höstas kröp en hel dröse av de inblandade till korset och medgav att det inte funkat riktigt som man tänkt sig. En slags sjukdomsinsikt, och sånt känns ju bra att höra. Men vad är då lösningen på problemet?
Ja, eftersom Malmö FF har så gott om kulor så är det klart att en del av problemen kanske kan lösas med lite nytt folk här och där. En friidrottstränare och ett knippe nya spelare kan säkert bidra med ett eller annat.
Så de ansvariga drar fram sedelbuntarna och ser till att värva ytterligare folk till föreningen. Namn som Dixon och Toivonen får givetvis fansen att jubla, och genast roa sig med att sätta samman nya, alternativa startelvor. Ledningen i sin tur framstår som handlingskraftig, och får på kuppen ytterligare manöverutrymme. Mer än så vill det uppenbarligen inte till för att alla skall bli nöjda och belåtna.
Men vad är det egentligen man skall vara så glad över? Att MFF kan hiva fram lädret och köpa nya spelare, tränare, fysspecialister, kostexperter, trapetskonstnärer eller vad det nu kan vara så fort det uppstår problem i laget?
Vore det inte tio gånger bättre om klubben istället kom fram till varför så många spelare som går lyckas så mycket bättre i sina nya klubbar. Vore det inte tio gånger bättre om man satte sig ner och försökte utröna varför så många talanger aldrig blir mer än just talanger i Malmö FF. Vore det inte tio gånger bättre om man funderade över vad det är MFF är på väg att bli, och om det är det man vill vara. Vore det inte tio gånger bättre om man satte sig ner och försökte bli kloka på vad är för slags kultur man vill skall vara bärande i klubben.
Och om det finns några alternativ till den rådande plånbokskulturen.
